Nobelmiddagen och tiara-mysteriet 

I år borde valet av tiara vara enkelt för drottning Silvia. Det har gått knappt två månader sedan juvelkuppen på Louvren då hela världen fick läsa om ett likadant safirgarnityr från Napoleontiden. Nobelpristagare är inte mer än människor, även om de höljts i ära, professurer och forskningsanslag. De kommer lyssna andlöst.

För detta är en ovanligt pikant backstory om kärlek och politik. Om Napoleon, som år 1806 stod på höjden av makt och tänkte behålla den – med hjälp av just safirer.

Safirgarnityret som stals på Louvren den 19 oktober uppgavs ha tillhört drottning Hortense, med totalt 41 safirer från Ceylon, kombinerade med över 2000 (!) små diamanter. (Ett garnityr är i det här sammanhanget ett matchande set av smycken, både tiara, halsband, örhängen och brosch.)

Vem var då Hortense?

Jo, styvdotter till Napoleon, olyckligt bortgift med hans lillebror. 1814 ska Hortense ha ärvt safirsmyckena av sin mor, kejsarinnan Joséphine. Det låter troligt. Napoleon överöste sin Joséphine med juveler.

Men det är inte alls säkert att det var så det gick till. Den svenska delen av safirhistorien är den enda som kan verifieras.

Utöver dottern Hortense hade kejsarinnan Joséphine en son, Eugène, från sitt tidigare äktenskap. Även honom hade Napoleon adopterat. Barn kan man ha till mycket, särskilt 1806. Det året tvingade Napoleon Österrike att upplösa det tysk-romerska riket. 16 tyska småstater förväntades nu vara lojala med Frankrike.

Att detta kunde gå snett var uppenbart, därför föreslog Napoleon bröllop för att knyta upp åtminstone två av 16. Han separerade ett befintligt trolovat tyskt par och gifte bort Eugène med bruden, en prinsessa av Bayern som bar efternamnet Leuchtenberg. I bröllopsgåva från Napoleon blev det – ett safirgarnityr. Som senare kom till Sverige via Eugènes dotter Josefina, gift med Oscar I. Det är dessa safirer som drottning Silvia kan bära i år.

Men Eugène var inte den enda som tvingades till altaret 1806 som redskap för Napoleons geopolitiska ambitioner. Den tvångsseparerade tyska brudgummen, tronföljaren av Baden, gifte Napoleon bort med Eugènes mycket attraktiva 17-åriga syssling Stéphanie, efter att först ha adopterat även henne. Med ett annat safirgarnityr i bröllopspresent. (Äktenskapet blev olyckligt).

Fanns det alltså tre ofattbart värdefulla safirgarnityr av samma design? Källorna går faktiskt inte ihop. Enligt vissa ska Stéphanie ha fått eller köpt sina safirer av Hortense minst 10 år efter tvångsgiftet 1806. Man undrar varför, om hon hade egna. Samma safirer ska hur som helst ha dykt upp på Christie’s auktioner i Genève där tiaran såldes för 525 000 schweizerfrancs – drygt 6 miljoner svenska kronor – år 2021.

Men enligt andra uppgifter köpte Louvren Stéphanies safirer redan 1985, trots att Louvrens egen beskrivning av juvelernas tidigare ägare inte ens nämner Stéphanie. Safirmysteriet tätnar. Vems var egentligen tiaran som såldes på Christies? Vems tiara stals från Louvren? Var det två eller tre tiaror från början?

I efterhand är det otroligt att äktenskapsbanden och en maffig hemgift var så viktigt. Man undrar hur plan B såg ut, om det blev krig i alla fall. Skulle de ingifta resonemangsprinsessorna dödas då?

Sedär historien som drottningen kan hålla igång hela middagen om hon vill. Och hennes safirer har bäst karma. Det gick åt skogen för nästan alla som kom i kontakt med Napoleons safirer, men Eugène var faktiskt lycklig i tvångsäktenskapet med den bayerska prinsessan.

Om juvelhistorien är uttömt samtalsämne vid desserten kan drottningen berätta att Stéphanie påståtts ha varit mor till Kaspar Hauser!

Toppbild. Drottning Silvia med Leuchtenbergska safirerna på Nobelmiddagen 2005. Foto: Henrik Montgomery/TT

***

Läs även: Krasznahorkai tänder ljuset i det mörka tomrummets värld

Läs även: Den förste bortglömde Nobelpristagaren