”Alldeles för woke” – Macrons afrikanska kulturcentrum hänger på en skör tråd
Emmanuel Macrons kostsamma monument över sin ämbetsperiod hotas när opinionsunderlaget krymper och nyvalet rycker närmare.
Franska presidenter reser som bekant gärna monument över sig själva i form av en storslagen byggnad med kulturellt innehåll. Mest känt är konstmuseet Centre Pompidou (1977) i hjärtat av Paris, men sen kommer nog François Mitterands många projekt under 1980-talet med det ombyggda med glaspyramid försedda Louvren i täten av en klunga där Nationalbiblioteket dessutom är uppkallat efter honom.
Nuvarande president Emmanuel Macron hade två nya institutioner på sin agenda då han valdes första gången 2017. Den ena, La cité internationale de la langue française, ett kulturcentrum kring det franska språket, är redan färdig och i full gång. Det är inhyst i Frans I (1494-1547) enorma jaktslott åtta mil nordost om Paris, en hypermodern anläggning med hur mycket utställningar, lekar och interaktiva skärmar som helst – omslutna av murar i bländande kalksten, i sin tur omgivna av renässansträdgårdar och skogar. Mil efter mil.
Det andra projektet, Maison des mondes africains (Huset för afrikanska världar), går långsammare att få på plats. Det handlar om ett centrum för kultur från Afrika eller skapad av fransk-afrikaner. Det kan vara utställningar, musik eller föreläsningar, men här finns också pengar att söka för projekt och företagande. Ett tänkt nav för kultur, i vid bemärkelse, med rötter i Afrika. Och eftersom det vänder sig till unga människor måste det ligga centralt i Paris, tror man, vilket har gjort att det blivit svårt att snabbt hitta en tillräckligt flott byggnad.
Nyligen invigdes en temporär lokal, 800m2 i Paris, med en rätt okontroversiell utställning, Noires, av den unga konstnärinnan Roxane Mbanga med rötter i flera afrikanska länder. Hennes grepp var att inreda den gamla ateljén med färgglada mattor, kuddar och draperier, att bjuda på musik, böcker och skärmar med sina egna och kvinnliga kollegors videos – den gamla idén om det välkomnande vardagsrummet i helt ok tappning. Resultatet var mysigt.
Är då den idé som ska konkretiseras (innan president Macrons avgång år 2027) om ett nästan tio gånger större afrikanskt kulturcentrum i Paris något som kan sammanfattas med ordet ”mysigt”?
Det beror förstås på vem man frågar. När Macron tillträdde med sin bas av politisk bred mitt och, som man trodde, goda utsikter att föra en stabil och långsiktig politik, såg allt helt annorlunda ut.
I dag är det parti Macron utsåg till sin främsta motståndare, Marine Le Pens Nationell Samling, störst i alla opinionsundersökningar (medan Macrons eget underlag krymper) och i en situation av politiskt kaos kan nyvalet utlösas när som helst. Då hänger ett stort kostsamt projekt, som av motståndarna kan sammanfattas som ”alldeles för woke” på en mycket skörare tråd.
Historiskt finns alla skäl i världen att från franskt håll försöka behålla vänskapliga och generösa förbindelser med Afrika. Strax före första världskrigets utbrott dominerade och/eller kontrollerade Frankrike fortfarande hela den västra delen av kontinenten. De officiella banden är upplösta men kvar finns det gemensamma franska språket och stora diasporor.
En port mot Afrika verkar alltså rimligt att konkretisera, och för Macrons breda mitt är det Afrika man vill locka, stötta och visa upp ett ungt Afrika präglat av mångfald.
Och det är förstås här, i urvalet, liksom i omfång och kostnad, som projektets politiska dimension blir uppenbar och djupt polariserande.
Hur det kommer att gå beror inte på Afrika, utan på fransk inrikespolitik. Det kan man beklaga, men det blir i alla händelser intressant att följa.
***
