Amerikansk superstjärna och tjeckisk auteur skapade filmmagi i Gökboet
I tio efter premiären fortsatte Gökboet att visas på svenska biografer. Nu firar klassikern 50 år och går upp på bioduken igen.
Både Kurosawa och Kubrick hade det, Ruben Östlund och Lisa Langseth har det: Gökboet som en av sina favoritfilmer. I år är det 50 år sedan One Flew Over the Cuckoo's Nest, filmens originaltitel, hade premiär, följt av storslam på Oscargalan, vinnare i de fem tyngsta kategorierna – senare i tid har bara När lammen tystnar lyckats med det. På svenska biografer blev Gökboet kvar i hela tio år.
I juli i år, när filmen visades nyrestaurerad på filmfestivalen i tjeckiska Karlovy Vary, fick jag se Michael Douglas stå på scen och berätta lite om bakgrunden. Varför valet föll på Miloš Forman som regissör och hur det gick till när Jack Nicholson blev Randle P. McMurphy, denne sällsynt karismatiske outsider som tröttnat på arbetet på fängelset och i stället förvandlar en fungerande anstalt till fullfjädrat dårhus.
Michael Douglas – senare mer känd som skådespelare med signaturroller i Wall Street, Basic Instinct och Falling Down – hade lyckats förvärva rättigheterna till Ken Keseys roman av sin far, skådespelaren Kirk Douglas, som länge såg sig själv i rollen som McMurphy. Douglas junior hade andra planer och passade samtidigt på att göra upp med en del av fadersarvet. Och när manusförfattaren Lawrence Hauben föreslog producenterna att se Miloš Formans Du brinner, min sköna! från 1967, en film om en brandkårsbal på en gudsförgäten tjeckisk ort, då föll även valet på regissör på plats.
Så föddes en av 70-talets många stora amerikanska filmsuccéer, med Östeuropas kanske mest eminenta nya vågen-filmare intagen på institution i Oregon. Liksom Du brinner, min sköna! utspelar sig Gökboet på en tydligt avgränsad plats, med en rad gestalter som visar sig viktiga för berättelsen. Individens roll för kollektivet är likaså viktig i båda, liksom betydande delar humor och svärta. I Oregon fick filmteamet full tillgång till anstalten och kunde arbeta ostört. Avskildhet skapade känsla av samhörighet och undantagstillstånd, vilket ofta visat sig fruktsamt i filmhistorien.
Valet på Jack Nicholson var än mer givet. Vid sidan av flera mindre etablerade aktörer fyllde hans stjärnstatus ett tydligt syfte. Det var med honom publiken först skulle känna och leva sig in. Och det var med hans frispråkighet som de stelnade patienterna skulle få liv och blomma. Så skulle också publikens sympatier kunna spridas på flera av de intagna: till exempel William Redfield som Dale Harding, Danny DeVito som Martini och inte minst Will Sampson som den högreste hövdingen Bromden, huvudperson i Keseys roman.
Det allra största spelet återfinns dock i det motsatta lägret: Louise Fletchers Syster Ratched. Fletcher står för en ovanlig prestation som håller lika starkt i dag, viljan att följa protokollet och göra rätt, men med McMurphys intåg ställd inför en övermäktig uppgift, slutligen symbol för samhällets tvångsbehandling, vilket fick svåra följder inte minst för den unge Billy, drabbad först av passion, sedan skam och som därefter dödar sig själv. Här gör filmen en större poäng än vad berättelsen kan bära.
Om slaget mellan den stränga Fletcher (feelbad) och den livsbejakande Nicholson (feelgood) är filmens stora begivenhet, de båda skådespelarna Oscarbelönade för bästa huvudroller, så ligger Gökboets rikedom också i de många singulära bifigurerna, som efter hand får komma till liv, även de mindre talföra, där inräknat hövding Bromden, mer benägen att prata än det först visat sig.
Ken Kesey fördömde filmen på grund av att berättarperspektivet ändrats. I en ny tv-serie baserad på författarens bok är nu ordningen tänkt att återställas: med hövding Bromden som huvudperson, efter att syster Ratched stått i centrum i tv-serien Ratched från 2020.
Det är svårt att föreställa sig att det kommer göra någon större skillnad på det som hände på denna institution i Oregon för femtio år sedan: dit som en amerikansk superstjärna och en tjeckisk auteur begav sig för att skriva filmhistoria.
Gökboet visas bland annat på Bio Capitol 14 augusti och bio Aspen i Stockholm 3 september, som en del av klassikerfestivalen Timelessfest.
Toppbild. Jack Nicholson i Gökboet som fyller 50 år. Foto: NonStop Entertainment
***
Läs även: Geniet Stig Larssons magiska berg av liv
Både Kurosawa och Kubrick hade det, Ruben Östlund och Lisa Langseth har det: Gökboet som en av sina favoritfilmer. I år är det 50 år sedan One Flew Over the Cuckoo’s Nest, filmens originaltitel, hade premiär, följt av storslam på Oscargalan, vinnare i de fem tyngsta kategorierna – senare i tid har bara När lammen tystnar lyckats med det. På svenska biografer blev Gökboet kvar i hela tio år.
I juli i år, när filmen visades nyrestaurerad på filmfestivalen i tjeckiska Karlovy Vary, fick jag se Michael Douglas stå på scen och berätta lite om bakgrunden. Varför valet föll på Miloš Forman som regissör och hur det gick till när Jack Nicholson blev Randle P. McMurphy, denne sällsynt karismatiske outsider som tröttnat på arbetet på fängelset och i stället förvandlar en fungerande anstalt till fullfjädrat dårhus.
Michael Douglas – senare mer känd som skådespelare med signaturroller i Wall Street, Basic Instinct och Falling Down – hade lyckats förvärva rättigheterna till Ken Keseys roman av sin far, skådespelaren Kirk Douglas, som länge såg sig själv i rollen som McMurphy. Douglas junior hade andra planer och passade samtidigt på att göra upp med en del av fadersarvet. Och när manusförfattaren Lawrence Hauben föreslog producenterna att se Miloš Formans Du brinner, min sköna! från 1967, en film om en brandkårsbal på en gudsförgäten tjeckisk ort, då föll även valet på regissör på plats.
Så föddes en av 70-talets många stora amerikanska filmsuccéer, med Östeuropas kanske mest eminenta nya vågen-filmare intagen på institution i Oregon. Liksom Du brinner, min sköna! utspelar sig Gökboet på en tydligt avgränsad plats, med en rad gestalter som visar sig viktiga för berättelsen. Individens roll för kollektivet är likaså viktig i båda, liksom betydande delar humor och svärta. I Oregon fick filmteamet full tillgång till anstalten och kunde arbeta ostört. Avskildhet skapade känsla av samhörighet och undantagstillstånd, vilket ofta visat sig fruktsamt i filmhistorien.
Valet på Jack Nicholson var än mer givet. Vid sidan av flera mindre etablerade aktörer fyllde hans stjärnstatus ett tydligt syfte. Det var med honom publiken först skulle känna och leva sig in. Och det var med hans frispråkighet som de stelnade patienterna skulle få liv och blomma. Så skulle också publikens sympatier kunna spridas på flera av de intagna: till exempel William Redfield som Dale Harding, Danny DeVito som Martini och inte minst Will Sampson som den högreste hövdingen Bromden, huvudperson i Keseys roman.
Det allra största spelet återfinns dock i det motsatta lägret: Louise Fletchers Syster Ratched. Fletcher står för en ovanlig prestation som håller lika starkt i dag, viljan att följa protokollet och göra rätt, men med McMurphys intåg ställd inför en övermäktig uppgift, slutligen symbol för samhällets tvångsbehandling, vilket fick svåra följder inte minst för den unge Billy, drabbad först av passion, sedan skam och som därefter dödar sig själv. Här gör filmen en större poäng än vad berättelsen kan bära.
Om slaget mellan den stränga Fletcher (feelbad) och den livsbejakande Nicholson (feelgood) är filmens stora begivenhet, de båda skådespelarna Oscarbelönade för bästa huvudroller, så ligger Gökboets rikedom också i de många singulära bifigurerna, som efter hand får komma till liv, även de mindre talföra, där inräknat hövding Bromden, mer benägen att prata än det först visat sig.
Ken Kesey fördömde filmen på grund av att berättarperspektivet ändrats. I en ny tv-serie baserad på författarens bok är nu ordningen tänkt att återställas: med hövding Bromden som huvudperson, efter att syster Ratched stått i centrum i tv-serien Ratched från 2020.
Det är svårt att föreställa sig att det kommer göra någon större skillnad på det som hände på denna institution i Oregon för femtio år sedan: dit som en amerikansk superstjärna och en tjeckisk auteur begav sig för att skriva filmhistoria.
Gökboet visas bland annat på Bio Capitol 14 augusti och bio Aspen i Stockholm 3 september, som en del av klassikerfestivalen Timelessfest.
Toppbild. Jack Nicholson i Gökboet som fyller 50 år. Foto: NonStop Entertainment
***
Läs även: Geniet Stig Larssons magiska berg av liv
