Anne Berest: ”Litteraturens uppgift är att ge svar på hemliga frågor”

"Hon är så väldigt... ja, vad ska jag säga... så väldigt... Fransk!" Så beskriver den vänliga pressagenten författaren Anne Berest. Det är, visar det sig vara en perfekt karaktäristik av henne. Anne Berest gestikulerar så mycket och så uttrycksfullt. Händerna flyger snabbare än vad kameran hinner fånga. Blicken, rösten, hela kroppen vill få orden att gå fram. 

Men så är också hennes väg till positionen som kritikerhyllad succéförfattare ovanlig. Anne Berest började inte med att skriva utan med att starta ett förlag, Editions Porte-plume, med syftet att skriva och ge utge ut biografier på beställning.

- Förlaget var min författarskola där jag studerade livets mekanism. Och livet är mycket egendomligare än fiktionen! Kunderna kunde vara barnbarn som till sin farmors 80-årsdag ville ge henne en bok om hennes liv, det kunde vara företagare som ville beskriva sitt företags historia. Allt det där är förbundet med Vykortet: smaken för familjen, för historien. 

Romanen Vykortet handlar om hennes egen familjs historia från 1900-talets början till i dag och har väckt oerhörd uppmärksamhet i Frankrike och ges ut i det ena landet efter det andra.

Det tog det många år för Anne Berest att komma fram till ämnet. Hon växte upp i ett vänsterintellektuellt hem där man diskuterade tidens frågor men aldrig den egna identiteten. 

- Mina föräldrar ansåg att skulle konstruera den man är och inte varifrån man kommer. Man skulle vara oberoende. Det var själva fundamentet i min uppfostran. Så varför började jag skriva om min familj? Jo, jag är född med en fascination för det förflutna. Redan som barn ville jag höra de gamla tala om det förflutna som för mig framstår som mer mystiskt än det kommande. 

Anne Berests mormor Myriam överlevde kriget medan hennes två syskon och föräldrar dog. När freden kom ville hon sudda bort den judiska identiteten. Och hennes dotter, Annes mor, höll tyst om deras judiska identitet. Den märktes bara på matbordet.

– Min mor Lélias sätt att förmedla familjens historia var tyst: genom smaken. Först när jag var sex år gammal förstod jag att jag hade något med det judiska att göra: någon hade ritat en svastika på vår dörr. Vårt hus var det enda på gatan som fick något sådant så jag insåg att det inte var något bra.

I stället för att vara en judisk flicka uppfyllde Anne Berest omedvetet den dröm hennes morfars far hade haft. Han som kom till Frankrike från Palestina i 1900-talets början och fick tre döttrar som inte bara skulle bli bäst i klassen utan så franska som möjligt. Två av dem dog i koncentrationsläger, den tredje, Myriam, överlevde och blev Anne Berests mormor.

- Det blev jag som förverkligade Ephraïms dröm. Ja, jag har ju till och med skrivit en bok för att förklara hur man blir fransk. Jag är mer fransk än vem som helst!

Följt av ett skratt som bubblar som champagne.  Så är också boken 

Hur du blir parisisk var du än är en sanslös självhjälpsguide för den som vill bli bohemian-chic. Lektionerna i allt från klädsel till hur man bäst piggar upp en middag med provokationer är ljuvliga.

När den kom ut var Anne Berest redan en känd författare efter att 2014, på uppmaning av Françoise Sagans son, ha skrivit Sagan, Paris 1954, en studie om den berömda författarinnans liv året när hon debuterade 

–  Jag fick uppdraget under en dålig period i mitt eget liv men det kändes som om Sagan hjälpte mig. Jag hittade ett sätt att skriva som var mer rätt än när jag skrev fiktion.

När hon förklarar ordet "juste" flyger händerna upp i luften som om hon spelade något instrument.

– Jo, som en vibration, som när en musiker spelar. Man hör omedelbart om det är falskt eller rätt. Boken om Sagan var inte min debut men på sätt och vis var det min första bok. Jag upptäckte det landskap jag skulle vistas i som författare. 

I det landskapet fanns en skatt som legat där ett decennium. En januaridag 2003 hade Annes mor Lélia (som är lingvist) fått ett vykort som föreställde den gamla Parisoperan. På baksidan stod fyra namn, inget mer. Namnen på de fyra familjemedlemmar som mördats av nazisterna. Vem hade skickat kortet. Och varför?

När Anne Berest ett decennium senare väntade sitt första barn ville hon veta mer om sin familj och drog sig till minnes det mystiska vykortet. Tillsammans startar hon och den ibland motvilliga Lélia sökandet efter vem som skickat vykortet. Det kom att bli en närmast polisiär utredning (en privatdetektiv och många experter hjälper till) som pågick i fyra år och förde de två kvinnorna till olika arkiv och platser i Frankrike där de steg för steg listar ut vad som hänt Lélia Berests morfar och mormor och två av deras barn under nazismen. 

Romanen har två parallella historier: dels hur deras undersökning går till och vad som hände fyra mördade familjemedlemmarna; dels berättelsen om Frankrikes antisemitiska 1900-talshistoria. Undersökningen är en spännande och den historiska delen är populärhistoria i dess bästa form. Anne Berest Hon kallar Vykortet ”un roman vraie”, en sann roman. Den är skickligt uppbyggd och det märks att författaren också arbetar med film och teater. Dialogerna mellan mor och dotter är drastiskt underhållande, ämnet till trots. Men viktigare än stilen är sanningen.

– Till en början ville jag bara skriva om själva undersökningen men det tog sådan tid med all vår research att jag använde månaderna av väntan till att skriva den större berättelsen om Frankrikes historia. När jag väl kommit på greppet blev jag besatt av att skriva för nästa generation, för de unga. Jag ville att alla historiska fakta skulle vara glasklara. Man ska inte behöva slå upp ett enda ord för att begripa. 

Anne Berest insåg att fransk antisemitism är ett provocerande ämne och dök ned i arkiven för att få allt rätt. I avsnittet om utrotningslägren skulle varje detalj kunna beläggas. 

  – Därför ville jag att texten skulle kontrolläsas av de bästa historikerna specialiserade på denna period. Jag ville inte ha några som helst fel. För läsaren framstår jag stilistiskt som en idiot med alla dessa naiva frågor om historien men jag struntar i det! Mina frågor är den sortens frågor som någon mycket ung ställer. 

Greppet fungerar. Som läsare blir man nästan lite irriterad. Varför ha med alla dessa detaljer, som den exakta upplagan på en Célines antisemitiska skrifter? Men ju längre man tränger in i boken, desto mer uppmärksamt läser man. Vykortet är en av de mest övertygande böcker som skrivits om Europas tradition av antisemitism. Det är en flod av fakta, drastiska detaljer, överblickar och förklaringar. Samtidigt finns det avsnitt med finslipad språkkonst som kan få läsaren att gråta. 

När Vykortet utkom för några år sedan nominerades den till Goncourtpriset, Frankrikes mest uppmärksammade litterära belöning. Men inför sista omröstningen i juryn sågades boken av en jurymedlem vars partner skrivit en annan bok med liknande tema som också var nominerad till Goncourt. Stor skandal. Men det litteraturbråket vill Anne Berest inte tala om. Det finns så många nya berättelser som väntar...

– Jag växte upp i ett hem fullt av böcker med rätt att läsa allt. Jag ville hitta svaren på frågor jag ställde mig om kärlek och sexualitet. Jag sökte och jag sökte och jag minns att jag som mycket ung läste Annie Ernauxs bok Sinnenas tid. Denna historia om otrohet passionerade mig. Och ännu yngre hittade jag bland mammas böcker Marguerite Dumas Älskaren. Jag förstod inte allt men jag förstod att litteraturens uppgift är att ge svar på mycket hemliga frågor.

Anne Berest kan inte låta bli att titta på en mapp som ligger på bordet. Hon dyker hon ned i pappren. Det är hennes nya roman, berättelsen om hennes fars släkt i Bretagne. Det blir en annan historia ett annat språk, försäkrar Anne Berest. Och fyrar av ett leende som får historiens troll att spricka.

Toppbild. Fransyskan Anne Berest är aktuell med romanen Vykortet, Mikael Timm mötte henne när hon besökte Sverige. Foto: Mikael Timm

***

Läs även: Förintelseöverlevarens liv återskapas med unik intimitet

Läs även: Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”