Att flytta Doktor Glas till 2026 är ett misstag

Det kanske mest påfallande med Erik Leijonborgs omdiskuterade film Doktor Glas är hur lite den har gemensamt med Hjalmar Söderbergs originalverk. Filmen utspelar sig i dagens Stockholm. Handlingen är i allt väsentligt annorlunda än i romanen, även om det finns vissa ytliga likheter.

I båda verken finns det alltså en doktor med efternamnet Glas, som får besök av en kvinna vid namn Helga Gregorius. Hon klagar över sin make, som hon finner motbjudande. Det leder så småningom till att Glas använder sina medicinska kunskaper för att mörda honom. Även i filmen figurerar en Klas Recke, som Helga har en relation med. Men Gregorius, som i filmen fått förnamnet Patrik, har knappast något gemensamt med sin förlaga. Han är nu inte en motbjudande gammal präst utan en ung, attraktiv festprisse och författare till framgångsrika böcker.

Filmen har inte dragit nytta av Söderbergs enastående språk – den nyskrivna dialogen är betydligt plattare. Ett undantag är att man har kastat in det kanske mest berömda citatet från romanen: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad …”.

Mot denna bakgrund är det märkligt att regissören ändå har valt att kalla filmen Doktor Glas. Jag tror att den hade blivit mer lyckad om den haft en annan titel och karaktärerna fått andra namn. Då hade den inte behövt bli jämförd med ett av 1900-talets främsta svenska konstverk. Men uppenbarligen vill man åka snålskjuts på den starka fascination som numera finns för Söderbergs författarskap.

Under sin livstid var Hjalmar Söderberg (1869–1941) inte lika hyllad. När Doktor Glas kom ut 1905 angreps romanen av framträdande kulturpersonligheter som Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén, psykiatrikern Poul Bjerre och litteraturhistorikern och kritikern Fredrik Böök.

Bjerre attackerade Doktor Glas i skriften Diktens lifsvärde (1906). Söderberg svarade med ett underhållande rimbrev från doktor Glas. Rimbrevet inleddes med orden: ”Jag är rädd att när Vårherre/ skapade herr doktor Bjerre/ var han inte vid humör/ – det rår inte Bjerre för!”

Fredrik Böök sågade såväl Doktor Glas som Söderbergs nästa roman Den allvarsamma leken (1912). Och han är förmodligen den enskilde person som har haft störst betydelse för att prägla den bild av Söderberg som länge rådde. Böök erkände att Söderberg var en skicklig stilist, som kunde skriva trevliga noveller och kåserier. Men han menade att Söderberg saknade förmågan att skapa levande gestalter. Därför var hans romaner misslyckade. Söderberg var ”ingen diktare i egentlig mening”.

För 100 år sedan, 1926, gav Böök ut boken Resa kring svenska parnassen, som inleds med en lång essä om Söderberg. Böök slår där fast att han är passé: ”Från hans verk och hans tankevärld går det inte många förbindelsetrådar till nuet och framtiden […] Hans böcker verka historiska, de höra det förflutna till.” Bööks bedömning skulle senare eka hos många kritiker.

År 1951 gav Söderbergs gamle vän och skolkamrat Bo Bergman ut en bok om honom. Liksom Böök lyfter Bergman fram Söderbergs förmenta brist på fantasi och gestaltskapande förmåga. Han hävdar att Doktor Glas saknar ”livets puls och livets desperation, den inre spänningen, lidelsen, kampen”. Bergman ställer de retoriska frågorna: ”Varför får Söderbergs roman aldrig riktigt tag i oss, hur ypperlig den än är utformad som tankeexperiment och stilistisk konst? Varför blir man inte djupare uppskakad av det uppskakande ämnet?”

Tala för dig själv, frestas man att svara.

Under 1960-talet ökade dock intresset för Söderberg, då de första doktorsavhandlingarna om honom lades fram. Och på 1980-talet fick han något av ett postumt genombrott. Då kom flera böcker om honom, bland annat Bure Holmbäcks utomordentliga biografi, och 1985 bildades Söderbergsällskapet. Sedan dess har intresset bara blivit större.

Ett utslag av den moderna fascinationen för Söderberg är de romaner som återberättar handlingen i hans verk ur någon annan karaktärs perspektiv. En pionjär var Gun-Britt Sundström, som i För Lydia (1973) gav en modern version av Den allvarsamma leken. Därefter har det framför allt varit Doktor Glas som inspirerat till liknande verk. Till exempel har Bengt Ohlsson skrivit Gregorius (2004) och Helga (2024), och Åsa Nilsonne Fru Gregorius (2024).

Till samma kategori kan man räkna Kerstin Ekmans fina roman Mordets praktik (2009), även om den är lite annorlunda upplagd. Där figurerar ingen av Söderbergs gestalter – huvudpersonen Revinge träffar däremot Söderberg själv. Precis som doktor Glas är Revinge en läkare som skriver dagbok och begår ett giftmord.

Filmen Doktor Glas kan sägas ansluta sig till dessa omdiktningar genom att den gör Gregorius till en mer attraktiv person, och Glas mer patetisk. I likhet med till exempel För Lydia visar den också på problemen med att förflytta en Söderbergroman till nutid. Personerna i Söderbergs verk agerar i enlighet med den sexualmoral som fanns vid förra sekelskiftet. Många som tittar på Leijonborgs film måste undra varför inte Helga helt enkelt skiljer sig från sin make – något som är betydligt enklare i dag än det var på Söderbergs tid.

Det finns en del tidigare filmatiseringar av Söderbergs böcker. Den mest framgångsrika, om än omstridda, är dansken Carl Theodor Dreyers Gertrud (1964). Den har hyllats av kritiker och filmvetare i USA och Frankrike, som inte vet mycket om Söderbergs författarskap. Men att filmatisera pjäser är något annat än att göra det med romaner.

Hjalmar Söderberg får ständigt nya läsare. Men de filmer som bygger på hans romaner brukar snabbt glömmas bort.

David Andersson är litteraturvetare och redaktör på Axess Magasin. Han är författare till Hjalmar Söderberg och eftervärlden (2024).

Toppbild: Christian Fandango Sundgren och Thea Sofie Loch Næss i filmen Doktor Glas (2026) och Irma Christenson och Georg Rydeberg i Rune Carlsten film Doktor Glas (1942).

***

Läs även: 2026 är Doktor Glas en stalker

Läs även: Mikael Timm: Ensam med en dinglande löspenis