Badin var en bonusprins värd titeln
Bonusprinsarna var bättre förr. Badin var lekkamrat med Gustav III, Lovisa Ulrikas sekreterare och rådgivare och skrev en avhandling om treenighetsläran.
Det söta epitetet bonusprins har på senare tid försatts i fritt fall. Jag tänker förstås på rättegången som just nu pågår mot Marius Borg Høiby, norska kronprinsessan Mette-Marits son som står åtalad för 38 brott, däribland våldtäkt och misshandel.
Att ex-prinsen Andrew Mountbatten-Windson förlorade sin titel efter anklagelser om sexuella övergrepp på en minderårig (Virginia Giuffre som förra året tog sitt liv) har knappast bidragit till att höja prinstitelns status överlag. Än mindre efter att han i förra veckan dessutom häktades på grund av tjänstefel, även det kopplat till Epsteinfallet: den tidigare prinsen ska ha delat känslig information med den grova sexualförbrytaren under sin tid som Storbritanniens handelssändebud.
Därmed är han den första brittiska kungligheten i modern tid som har arresterats. Med andra ord: fjärran känns numera sagornas drömprins på en vit springare. En ädel man med ridderliga ideal.
Badin – bortom yta och mask
Nationalmuseum
Visas fram till den 9/8
Nej, ska man finna honom måste man gräva djupt ned till 1700-talet. Här, i historiens skuggor, dyker så Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin upp, född cirka 1747.
Liksom Borg Høiby var även Badin – hans initiala smeknamn som betyder lustigkurre – ett slags bonusprins. Med den skillnaden att Badin anlände som slav till det svenska hovet, medan Borg Høiby kom med på köpet när hans mamma gifte sig med kronprins Haakon. Badin var vid tiden tio år gammal och skänktes som en gåva av Danmark till det svenska kungaparet Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik.
Här växte han först upp enligt dåtidens barnuppfostran på modet: upplysningstidens fria och experimentella som baserades på filosofen Rousseaus idéer. Det innebar exempelvis att han fick lära sig att läsa och skriva, undervisades i kristendom och latin samt dansade såväl balett som agerade skådespelare. Drottning Lovisa såg honom som sin fosterson och i vuxen ålder döptes han, därav de kungliga förnamnen.
Så småningom kom han att bli drottningens sekreterare och en av hennes närmaste förtrogna. I hans eftermäle går att läsa om en beläst, klok och omdömesgill person. Hans boksamling bestod av runt tusen titlar och han skrev bland annat en avhandling om treenighetsläran. Jämför man med de brottsmisstänkta festprissarna Andrew och Marius verkar Badin alltså ha varit en långt mycket ädlare person – därtill en till synes högt uppskattad medlem av kungafamiljen.
När Nationalmuseum nu har curerat en faktaspäckad utställning om Badins minst sagt märkliga öde är Gustaf Lundbergs kända porträtt från 1775 på bonusprinsen huvudpjäsen.
Men här finns också andra exotiserande målningar på svarta, liksom skrifter som Magnus Jacob Crusenstolpes roman ”Morianen”, inspirerad av Badins öde – och i sin tur låg till grund för skådespelaren Joel Valois pjäs Morianen 2020.
Tillsammans med filmsnuttar från filmregissören Amir Chamdins balettdebut ”Badin” på Kungliga Operan 2024 (som nu går att se på SVT Play) utgör den också en del av denna slags museets vitbok där vi påminns om hur även Sverige bär på en kolonial historia. Om än inte på svensk mark så i Västindien – närmare bestämt på den karibiska ön Saint-Barthélemy, belägen bara några timmars båtfärd från Saint Croix där Badin föddes in i slaveriet, då med namnet Couschi.
Att Badin i Lundbergs porträtt sedan håller i en vit springare är knappast en slump:
”Människor är nu inte schackpjäser, det finns inga svarta och vita. Vi är alla färgade av järnet i vårt blod.”, lär Badin själv ha skrivit i sin anteckningsbok.
Trots det förhållandevis privilegierade liv som Badin uppnådde i Sverige kände han ett livslångt utanförskap.
Toppbild: Stillbild från filmverket Maroonen av Salad Hilowle och Gustaf Lundbergs porträtt av Adolph Ludvig Gustav Fredrik Albert Couschi, kallad Badin, från 1775.
***
