Bilens död planerad till 2030

I den fascinerande boken "The Car" återges den bensindrivna bilens kulturhistoria. Inte minst handlar boken om skiftet då vi kör in i kontrollsamhället.

Text:

Bild: Xan Griffin

När jag var ung var jag med i Cykelgerillan, som ville ha en bilfri innerstad i Malmö. Bland kompisarna fanns några med moppe och längtan efter körkort. Mitt eget bilintresse var svalt, men när jag gick en ettårig biståndsutbildning var körlektionerna obligatoriska med tanken att vi senare skulle kunna forsla hjälptransporter till afrikanska katastrofområden.

Jag for i stället till USA och körde en miljon mil på ensliga highways och dammande grusvägar ut i öknen.

De första resorna där blev ganska dramatiska. Min reskamrat och jag höll på att frysa ihjäl i en snöstorm i Black Hills eftersom fönstren inte gick att stänga på den gamla Mercury vi köpt billigt i det varmare Kalifornien. Begagnad bil nummer två fattade ett år senare eld i Nebraska och vi blev då huvudnyhet i lokaltidningen med bild och femspaltig rubrik: ”Swedes stranded as car burns”.

T-forden gjorde bilresor möjliga för stora grupper som tidigare inte haft tillgång till dem. Fotografiet är taget 1910 i Salt Lake City, Utah av Harry Shipler.

Fotografen Lee Friedlander färdades runt i USA i ett eget bilprojekt och fotograferade landet från framsätet av sin bil, med sidospeglar och handskfack i förgrunden och motell, mackar och människor där utanför. Hans bok America by Car (2010) är en svartvit roadmovie som på ett komiskt och konsekvent sätt förvandlar det storslagna landskapet till kuliss och konsumtionsvara.

När jag intervjuade skribenten Tom Vanderbilt i New York stod bilen också i centrum. I sin bok Traffic (2008) beskrev han hur mat beställdes genom den nedrullade rutan och åts med ena handen på ratten. Folk lade också sanslöst många timmar på att kretsa runt och leta parkeringsplats så nära köpcentrets entré som möjligt i stället för att ta första lediga ruta (beteendeforskare i Los Angeles hade stått med tidtagarur i hand). Vanderbilt berättade även om hur förfärad hans fru blev när hon insåg hur pinsamt enkelt han vid köbildningar förvandlades till en dåre i ytterfilen med alla de dåliga egenskaper som de båda hatade hos andra bilister.

Bilens förmåga att förändra både individen och samhället har varit närmast gränslös.

Till en början sågs den nästan som futuristisk: teknologin i individens tjänst, hästkraften under huven. Den var biljetten till oberoendet, symbol för frigörelsen från kollektivet och det ordinära. Allt roligt hände någon annanstans och dit kunde man ta sig med bil. Nu är bensinbilens tid utmätt; slutet är redan inplanerat i kalendern till 2030.

Den brittiske journalisten Bryan Appleyards nya bok The Car (Weidenfeld & Nicolson) är en fascinerande kulturhistorisk exposé där få, om ens några, infallsvinklar på bilåkandet lämnas obelysta. Boken blir också ett slags farväl till den fossildrivna trafiken och dess storögda resenärer med fartvind i håret.

Om bilen från början lanserades som frihet på fyra hjul, det moderna livets spjutspets, har den ju senare också definierats i problematiska termer. Den har förorenat, kört ihjäl människor, tagit naturen i anspråk och tvingat upp fotgängarna på smala trottoarer. Och varifrån kommer egentligen batterierna och elen till den nya bilpark som inte spyr ut avgaser?

Bilen frigjorde massorna effektivare än någon politisk ideologi, skriver Bryan Appleyard.

Trafiken är de anonymas samlingsplats; det är här man tillfälligt träffar tusentals obekanta för att sedan aldrig se dem igen. Numera kan man också köra utan att veta var man befinner sig; med GPS görs det påtagliga abstrakt och kartor överflödiga. Det viktiga är att man förflyttas, ungefär som musik streamas i stället för att uppstå när handen släpper nålen i ett bestämt skivspår. Bryan Appleyard har förstås också noterat detta och han skriver om bilåkandet som en färd i en både fysisk och mental kokong. Han citerar en undersökning som visar att två av tre amerikaner sjunger i bilen, något de förmodligen inte skulle våga göra på bussen.

Det han numera kan sakna är ”körandets glädjeämnen” – man förstår att han hör till highwayromantikerna som njuter av själva känslan, suset från däcken mot asfalten, doften från vägrenen – och det han fruktar är inskränkningar i friheten att välja sin egen väg (vilket var Saabs amerikanska reklamslogan på 1990-talet). Bensindrivna bilar är knutna till ett oacceptabelt förflutet, konstaterar han. Precis som vid industrialismens genombrott känner många i dag ett slags melankoli inför en utveckling de inte kan styra.

Fordonen innehåller också alltmer av osynlig information och teknik och kommer snart att göra förarna överflödiga. Kanske skickas vi då direkt till den affär som algoritmerna valt ut. Det är, skriver Appleyard, ingen tillfällighet att Google lägger ner så stora resurser på att utveckla förarlösa bilar.

Inte minst handlar hans bok om detta skifte i tiden då bilen inte längre kör mot soluppgången utan in i kontrollsamhället, det som den amerikanska socialpsykologen Shoshana Zuboff beskrivit som övervakningskapitalism och där vi förlorat uppsikten över våra personliga uppgifter till dem som väljer vilka sånger vi kommer att sjunga i baksätet.

I The Car hävdas att bilen frigjorde massorna betydligt effektivare än någon politisk ideologi.

Som motvikt kan man förstås peka på alla timslånga bilköer med ensamma bilister. Men visst gjorde den längre resor bekvämare och gav oss nya sätt att uppleva andra platser. Bryan Appleyard vill hylla förbränningsmotorn som möjliggjorde denna livsstilsrevolution. Och designen, bilmodellerna som konstverk! Filmerna, låtarna, böckerna, on the road again!

Oavsett hur mycket Elon Musk och hans efterföljare förmår imponera på oss i framtiden, är det mindre troligt att de kan konkurrera med den chockerande enkelheten hos den nya maskin som rörde sig fritt utan räls, vind, mänsklig eller djurisk kraft.

Det kan bero på att det är sådana tider nu, osäkra, mollstämda, men inte ens resor till Mars tycks längre egga vår fantasi på samma vis.

***