Bob Hansson, vem är du?

Text:

Det var länge sedan nu, ett decennium har säkert gått, jag minns inte riktigt. Bara att han på den allra tydligaste skånska liksom kramade ut orden när han uppmanade till revolt mot den tråkiga duktigheten för att i stället »rasa ihop under köttbullsbordet och andas lugna puckar genom lungorna och tänka här ligger jag under köttbullsbordet och duger…« Det fanns en pubertalromantisk ton i hans bubblande poesi som måste ha tilltalat mig. Kort därefter fick jag hans diktbok i present av en vän, den var signerad; »till en Elsa som kan vara Elsa världsbäst Elsa«. Det var där någonstans han började sin väg från okänd estradpoet som hade rott hem SM i poetry slam 1995, till hela svenska folkets Bob.

Man skulle kunna beskriva honom som kulturvärldens egen hovnarr. Med en komikers lätthet, ett barns nyfikenhet och en poets ständiga undran vill han undersöka de stora frågorna åt oss, och åt sig själv. 2008 kom hans intervjubok »Kärlek, hur fan gör man?« (Wahlström & Widstrand) och nu nyligen romanen »Vips så blev det liv« (Ordfront) – en hyllning till livet.

Riktigt folkkär blev han i våras när han i SVT:s litteraturprogram »Babel« samlade in kärleksdikter skrivna av svenska folket där den bästa skulle läsas inför det kungliga brudparet.

Och som svar på att poeter hade tackat nej till att skriva dikter till Victoria och Daniel, hängde han själv från trädtopparna på Strandvägen och skrek »Ja visst gör det ont när knoppar brister!« till förskrämda flanörer. Till sist tog han sin segelbåt och sin megafon till vattnen utanför Drottningholms slott och basunerade ut vinnardikten inför en ensam slottsfasad. Det var väldigt underhållande.

Under den gångna säsongens »Babel«, som hade sin avslutning i torsdags, sökte Bob Hansson ta reda på hur svenska folket ser på lycka för att sedan framföra alltsammans som en monolog på Dramaten (vilket han gjorde i tisdags). Han åkte sportbil med två av »sina lyckligaste vänner«, besökte »Nextopia«-författaren Micael Dahlén på Handelshögskolan för att räkna lyckotal, uppvaktade Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, piffade håret inför mötet med Stig Larsson. Fast minisåpan kändes inte längre lika rätt. Och det är egentligen inte Bob Hanssons fel. Han gjorde inget annorlunda.

Men när gränsen mellan riktigt allvar och riktigt trams suddas ut för mycket lämnas man som tittare i sticket. Vad vill han säga? Detsamma gäller för »Babel«. Det är synd om man på SVT:s bästa program tror sig behöva ta steget åt det lättsamt diffusa.

Så länge tittarna vet vad de får, lär de stanna.