Adolf Eichmann var en extra ond byråkrat

Många känner nog till historien i grova drag. Nazisten och SS-mannen Adolf Eichmann (1906–1962) var en central del av förintelsemaskineriet, men han flydde till Latinamerika vid Tysklands nederlag 1945. Femton år senare blir han kidnappad av israeliska agenter och förs till Jerusalem. Där ställs han inför rätta för sina illgärningar och döms till döden. Han hängs den 1 juni 1962. Rättegången bevakades av all världens journalister, bland annat Hannah Arendt, som skrev en klassisk bok där hon myntade uttrycket ”den banala ondskan”.

Om detta, och mer, har statsvetarprofessorn och amerikaexperten Erik Åsard skrivit en fenomenal bok, ja en bladvändare.

Boken är lika spännande som lärorik, och fallet Eichmann har mycket att lära oss än idag. Den viktigaste lärdomen – även om jag inte är säker på att Putins generaler eller soldatesk läser Fokus eller Åsard – är att rättvisan förr eller senare kan komma ikapp. Inte alltid, tyvärr, men ofta nog för att illgärningsmän aldrig ska kunna känna sig säkra någonstans i världen. Den tanken ger mig en viss tillförsikt.

Adolf Eichmanns bakgrund är inte så märkvärdig. Han växte upp i protestantisk lägre medelklass med dominant pappa, mamman var hemmafru. Familjen flyttade till Österrike när han var åtta år gammal. Han fick halvdana betyg i skolan. Ingen examen. Ströjobb. Visade dock en viss fallenhet för planering och för att skriva byråkratiska rapporter när han jobbade på ett oljebolag. När Eichmann fick sparken därifrån flyttade han åter till Tyskland och graviterade mot dåtidens högerextrema organisationer.

Han gick med i nazistpartiet och SS redan 1932. Där blev han snabbt "judeexpert". Han lärde sig hebreiska och höll föredrag om nazisternas favorithot: den världsomspännande judiska konspirationen. Han var alltså redan på 1930-talet en radikal antisemit. Han blev direkt delaktig i politiken för att göra Tyskland, och efter 1938 Österrike, judefritt genom påtvingad emigration.

Efter andra världskrigets utbrott fick han en allt mer tydlig roll i att organisera Förintelsen. Redan hösten 1941 bevittnar han en gasning av judar i lastbilar i Chelmno, vilket han beskrev som en svår prövning – för honom själv. Massmorden var påfrestande att bevittna: "Jag är en av dessa personer som inte står ut med åsynen av lik", sade han senare. Detta hindrade honom inte från att utvidga verksamheten till en oöverträffad nivå.

Vid Wannseekonferensen i januari 1942, då folkmordet planerades i detalj, var Eichmann närvarande som protokollförare, och han fick sedan en nyckelroll i Förintelsens genomförande. Han såg till att logistiken flöt på, att administration och rapportering fungerade. Vid rättegången sade han att han bara lydde order – men skötte sitt uppdrag med stor energi och effektivitet.

Efter kriget lyckas han krångla sig ut ur Tyskland och ta sig till Argentina. Där levde han ett relativt enkelt liv; arbetade länge på ett lager på en bilfabrik. Våren 1957 blev han intervjuad av journalisten Willem Sassen i syfte att ge ut en bok om de tyska krigsinsatserna under andra världskriget. Utskrifterna av samtalen är över 1 000 sidor långa, och även här framträder Eichmann enligt Åsard som en "kallhamrad nazist, en som inte ångrade någonting och som till och med var stolt över sin gärning". I intervjuerna är han dock självkritisk – han hade kunnat vara ännu mer nitisk under sin tid som SS-officer…

Under Nürnbergrättegångarna fick de allierade vetskap om Eichmann insatser under Förintelsen, vilket gjorde att den israeliska säkerhetstjänsten till slut kunde spåra upp honom och kidnappa honom. Rättegången i Jerusalem blev en världsnyhet.

Hanna Arendts bok om Adolf Eichmann, Den banala ondskan som utkom efter rättegången, har skapat en bild av att vissa nazistiska folkmördare inte riktigt var nazistiska folkmördare, utan snarare tråkiga och idélösa byråkrater som gjorde sitt jobb, i första hand som nitiska ämbetsmän.

Det är självklart så att det inte bara är monster som begår monstruösa handlingar. Däri har Arendt en poäng. Eichmann kunde förvisso framstå som en rätt grå typ, som säkert hade gott bordsskick och var snäll mot sina barn och så vidare. Men. Karln var inte bara en byråkrat som lika gärna kunnat ha planerat vilken storskalig verksamhet som helst.

Erik Åsard visar övertygande att Eichmann var en hängiven anhängare av den nazistiska ideologin – snarare än en liten kugge i ett maskineri han inte kunde förstå eller påverka. Vid ett tillfälle gjorde han sig stort omak för att hindra en rumänsk jude från att undkomma förintelsen. Han var även högst delaktig i förintelsens genomförande i Ungern vid krigets slutskede. Kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, menade att "judefrågans lösning var Eichmanns livsuppgift". Eichmann hatade även Raul Wallenberg djupt – han ville helst skjuta "judehunden".

Erik Åsard ger många exempel på en man som är allt annat än en grå byråkrat som bara lyder order. Närhelst Eichmann kunde utöva personlig makt trappar han upp verksamheten. Inför Budapests fall sade han sig vara redo att dö i tillfredsställd vetskap om att "han hade sex miljoner människor på sitt samvete".

Till Hannah Arendts försvar får man säga att hon inte hade tillgång till den information vi har om Eichmann i dag. Hon begick det klassiska misstaget att hon följde en i förväg bestämd tes – ett grepp som effektivt bromsar all nyfikenhet.

Boken avslutas med en separat – och angelägen – del, om förintelseförnekelse och de senaste turerna i detta sorgliga kapitel.

Operation Eichmann är som sagt en bladvändare, en bok av hög täthet som förenar lärdom och spänning. Jag kan varmt rekommendera den.

Henrik Höjer är historiker och journalist

***

Läs även: Efterkrigstidens USA: Det är bögarnas fel

Läs även: En mans kamp mot Kreml