Allt kätteri är inte av godo

Sakine Madon är känd som en radikal försvarare av yttrandefriheten. Den här boken rubbar inte det intrycket. Vad läsaren möter är ett välskrivet, engagerat och övertygande försvar av tanken att det ska vara juridiskt tillåtet att häda. Man kan möjligen tycka att författaren slår in öppna dörrar. Förbudet mot att häda avskaffades i svensk lag redan 1970. Ändå förtjänar rätten att häda ett försvar, om det övertygar författaren genom att gå igenom hur under senare år Muhamed-satirer och koranbränningar bemötts. Då såväl borgerliga partier som socialdemokrater ville föra Sverige snabbt in i Nato, och inte tvekade att fjäska för Erdogan i Turkiet, satt rätten att häda för en tid löst.

Några förde ändå fram förslaget att hädelseförbudet borde återföras i lagstiftningen. Andra påstod att det redan är förbjudet att häda — om man strikt tillämpar lagen om hets mot folkgrupp. Andra åter menade att man med stöd av ändrad ordningslagstiftning skulle kunna stävja bruket att provocera mäktiga islamistiska och despotiska stater med vilka man ville upprätthålla fasta band.

Läsaren bjuds på en nyttig repetition av vår närhistoria. Först en period då principerna förblev orubbade, såsom i samband med Jyllands-Postens publicering av Muhammed-satirer och Vilks rondellhundar. Därpå Nato-processen, som bröt olika fördämningar.

Förslaget att kriminalisera hädelse avvisas blankt av författaren. Hon menar också att missbruk av hänvisningar till lag och ordning bör stävjas. Och det visar sig att försöken att med stöd av lagen mot hets mot folkgrupp förbjuda hädelse har vilat på manipulation av bevisning i domstol. Det skedde då Salwan Momika och Salwan Nejem skulle ställas inför rätta. Momika blev mördad och kunde inte hållas ansvarig, men Najem dömdes. Författaren har grävt i polisutredningen och kommit till samma slutsats som journalisten Nils Funcke: Några ”entydiga uttryckför hot eller missaktning riktade mot gruppen muslimer som passerar gränsen för det straffria gör inte Najem”.

Författaren brännmärker alltså missbruk av lagen om förbud mot hets mot folkgrupp. Vad anser hon då om denna lag som sådan? Hon argumenterar mot den skärpning som gjordes av lagen vid tidigt 1970-tal då redan uttryck av missaktning (utöver hot) förbjöds. Hon konkluderar: ”Lagen om hets mot folkgrupp borde i dess nuvarandeform strykas”.

Är Madon i övrigt nöjd med lagen? Lagen förbjuder hot eller missaktning med anspelning på ras, hudfärg, etnicitet, nationstillhörighet, tro, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Varför ska dessa grupper särbehandlas? Är det inte en fördomsfull och godtycklig lista? Den är också svårtolkad. Hur är det med idiot? Handikapprörelsen har ivrat för att funktionsnedsatta borde inkluderas, men så har inte skett. Vad sägs om hot mot pedofiler? Gruppen finns implicit med på listan, med jag tvivlar på att lagen skulle tillämpas vid hot mot sådana med hänvisning till deras sexuella läggning (även om de inte lever ut den på ett sätt som är brottsligt).

Vore inte den naturliga lösningen att avskaffa lagen. Är det inte nog om brottsbalken hanterar hot mot individer på ett adekvat sätt.

Författaren ogillar en skärpning av lagen som efter påtryckningar från EU-kommissionen gjordes 2024. Nu kan det vara förbjudet att förneka folkmord och andra brott mott internationell rätt. Tillägget från 2024 innebär att man gör sig skyldig till hets mot folkgrupp om man i ett meddelande eller uttalande som sprids ”… förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning …”

Författaren tolkar detta som ett förbud mot att ifrågasätta Förintelsen. Om en sådan tolkning är riktig instämmer jag till fullo i författarens förkastelse. Den sliriga lagtexten är emellertid svårtolkad. Bisatsen ”om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning” tar udden ur paragrafen, tror jag, särskilt om man skulle begränsa sig till hot och godta missaktning. Hot bör ju generellt vara förbjudet, också om det inbegriper ställningstaganden till historien. Och jag förmodar att det fortsatt är möjligt att i en bok eller artikel argumentera mot att massakern i Srebrenica var exempel på folkmord. Kanske övertolkar författaren kraften i denna lag?

I boken finns och principiella resonemang till stöd för en obegränsad yttrandefrihet, som inte lägger några innehållsliga krav på vad som för sägas. Här hänvisas till J.S. Mill och några av hans argument refereras. Författarens diskussion är emellertid i detta stycke ytlig. Mill resonerar utifrån utilitaristisk utgångspunkt. Vad han vill visa är att en frihetlig lagstiftning är den bästa. Detta i insikt om att enstaka fall där yttrandefriheten brukas kan vara moraliskt förkastliga.

Författaren har ingen riktig känsla för detta. Om utilitarismen är riktig har provokatören ansvar för konsekvenserna av sina egna provokativa handlingen, också konsekvenser som inbegriper brottsligt handlande från andra. Det kan kännas svårsmält, som i fallet med korta kjolar och våldtäkt. Författaren lånar emotionellt stöd från den jämförelsen. ”Att leta orsaker hos den som hädat är som att lasta ett våldtäktsoffer för att hon haft för kort kjol”.

Om utilitarismen är riktig har du ansvar för de konsekvenser som följer av din handling, också sådana konsekvenser som uppkommer genom någon annans moraliska fel. Detta fråntar förstås inte våldtäktsmannen ansvar. Beträffande ansvar är det inte alltid antingen eller, det kan vara både och. I exemplet med kravaller som kräver människoliv är den synen på ansvar övertygande.

Författaren vill inte bara vill försvara rätten att häda och kränka utan tycks också anse att sådant hädande normalt är nyttigt. Så kan det säkert vara, men detta gäller knappast undantagslöst. Allt kätteri är inte av godo.

Har man tagit till sig den insikten framstår inte alla negativa reaktioner konstutövare vilka satiriserat profeten Muhammed som självklart malplacerade. Författaren har emellertid rätt då hon påpekar att då maktutövare (som ministrar) kritiserar provokationer, också missriktade sådana, kan detta tolkas som ett hot mot rätten att utföra dem. En annan sak är emellertid om ett museum avstår från att befatta sig med konstverket som haft en ödesdiger inverkan, i synnerhet om man menar sig kunna visa att det brister i estetiskt hänseende. Detta hotar inte rätten att häda.

***

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater

Läs även: Så genomförs ett folkmord i praktiken