Anders Cullhed saknar kärlek till kärleken
Upptagen av sin genusteoretiska fördömanden misslyckas Anders Cullhed med att uppfatta innerligheten i den medeltida människans kärlek.
Uttryck och termer förändras över tid. Det vållar sällan problem, varje tidsålder använder ett uttryck med sin tids innebörd. Det är först när vi läser in vår egen tids ordbetydelse i förflutenhetens språkbruk som problem eventuellt uppstår. För vad vi tror oss se är inte nödvändigtvis vad som utspelat sig.
Ett sådant begrepp är occitanskans fin’amor, det vi idag kallar hövisk kärlek. Denna form av betagenhet, som är drivkraften i den medeltida riddarlitteraturen och mycket annat kärleksdoftande skriveri från samma tid, utläses ofta som ett slags platonskt betingad ädel kärlek utövad på distans.
I realiteten var så inte fallet. Den höviska kärleken – modell år 1100 – var för att uttala saken utan skygglappar kåt och köttslig. Oftast syftade den till en erotisk transaktion mellan den underställde riddersmannen eller trubaduren, och en högreståndskvinna. Den var alltså ett uttryck för en högst verklig åtrå.
Kärlek 1.0 : Lust och litteratur i Europa 1100–1485
Anders Cullhed
Natur & Kultur
I litterär form ges denna kärlek sin första välartikulerade yttring i vad som idag utgörs av Frankrikes sydligast belägna områden. Där, i länder som då låg relativt skyddade från påvligt inflytande i sydöst och kungligt i norr, blommade en friare mer kärleksbetonad livsstil upp. I alla fall om vi skall tro Anders Cullhed – professor emeritus i litteraturvetenskap. Den grundläggande tesen i Cullheds senaste bok är att i denna tid och på denna plats ser den europeiska kärleken för första gången dagens ljus. Därav titeln Kärlek 1.0.
Denna fria syn på kärleken, och dess litterära språkdräkt, var emellertid både tidsmässigt och geografisk säregna. Från de occitansktalande områdena – här iscensatte snart påvemakten regelrätta utrensningsaktioner, varpå företeelsen dog ut – spred sig det höviska språket ut i Europa. Men efter 1100-talets slut var denna kultur så gott som utdöd på sin ursprungsort. De texter som framgent skrevs kom från annat håll och var allt mer återhållsamma. Detta speglas också i bokens urval. För de två följande århundradena hämtar Cullhed således sina exempel från norra Frankrike, England, Tyskland, Spanien och inte minst Italien där snart den förhumanistiska trecentolitteraturen skulle ges form av författare som Dante och Boccaccio.
I sin exposé studerar Cullhed tjugoen olika författarskap utspridda över drygt tre århundraden, från 1100-talets början till 1400-talets dito. Flera kända kärleksberättelser avhandlas – från Tristan och Isolde till Wolfram von Eschenbachs praktverk Parzival – men här figurerar också genuina livsöden – som exempelvis den unga Héloïse och munken Abelárds – vars kärleksförklaringar, passion och lidande bevarats i nedtecknad form.
Över tid sker sedan en tydlig positionsförändring i europeisk kultur, kyrkans och påvarnas moral gjorde allt enträgnare försök att tränga sig in i människors själsliv och gemak. Och lyckas med det. Därmed förändras också lustens litterära uttryck. Ju längre fram vi tar oss i seklerna desto mer förskjuts synen på äkta lidelse från något kroppsligt manifesterat till något andligt.
Cullhed avslutar passande nog sin studie med Malorys Le Morte D'Artur. Här, vid 1400-talets början, har litteraturens mellanmänskliga passion i princip dött ut, tillsammans med den ridderliga medeltiden och Artur själv. Hos Malory ger sig medeltidens sista ridderskap inte ut för att finna tillgivenhet till någon kvinna, utan för att gå upp i en religiös åtrå och dyrkan. De söker Graal – ett objekt relaterat till religiös upplevelse.
De olika verken ges en varierad nivå av uppmärksamhet. Cullhed excellerar i studiet av de författare som han själv brinner för, men det lyser igenom att intresset är större för vissa skriftställare än för andra. En del inslag tycks mest vara inordnade för kronologins skull. Allra tydligast blir detta när vi når fram till den styvmoderligt behandlade riddarsagan Gawain och den gröne riddaren – vars syn på begärelsen utan egentlig analys stadfästs på en dryg boksida innan samtalet glider in på ett sidospår.
Både på övergripande och detaljerad nivå är framställningen fascinerande och lärorik. Berättelsen om kärlekslitteraturens framväxt och den kulturella kyskhetens flera decennier långa motreaktion griper bitvis tag i en. Det är som i en pjäs, där man vill att det goda skall segra men ändå vet att alla dör på slutet. Detta är såklart min åsikt. Någonstans i studien får jag känslan att Cullhed själv har en helt annan bild – att han är i färd med att beskriva en civilisationsprocess i motsatt riktning.
Det är i de små detaljerna som kritiken måste sättas in. Cullheds långa bana inom akademien gör sig på sina ställen påmind. Essäerna färgas bitvis av genusteoretiska fördömanden av de medeltida människornas ställningstaganden, syn på kärlek och sexualitet. Återkommande stämplas exempelvis de manliga författarna som misogyna. Jag får en bismak av svensk universitetsmentalitet och strukturanalys 1.0.
Kärlek 1.0 ger insikt men lämnar läsupplevelsen delad. 1100-, 1200- och 1300-talets litteratur beskriver en libido som var påtagligt mycket friare än vi normalt föreställer oss den. En av författarna beklagar sig till och med över allt mer flytande genusgränser. Ändå får jag känslan av att Cullhed inte riktigt tycks uppfatta medeltidens kärlek som innerlig – som äkta. Den blir instrumentell, transaktionell, strukturellt inordnad – detta trots det faktum att par som Héloïse och Abelárd led oerhörda kval för sina uppenbart genuina känslor. Eller Dante på grund av sin snart sorgfyllda trängtan efter Beatrice. Kärleken ligger i boken på gränsen till att bli till enkom ett tema, något abstrakt som studeras från ovan – utan kärlek till själva kärleken.
Toppbild. Litteraturvetaren Anders Cullhed är aktuell med sin bok Kärlek 1.0, Mårten Ericson tycker inte att han lyckas känna in medeltidens kärlek. Foto: Wikimedia Commons/Kungliga Vitterhetsakademien.
***
Uttryck och termer förändras över tid. Det vållar sällan problem, varje tidsålder använder ett uttryck med sin tids innebörd. Det är först när vi läser in vår egen tids ordbetydelse i förflutenhetens språkbruk som problem eventuellt uppstår. För vad vi tror oss se är inte nödvändigtvis vad som utspelat sig.
Ett sådant begrepp är occitanskans fin’amor, det vi idag kallar hövisk kärlek. Denna form av betagenhet, som är drivkraften i den medeltida riddarlitteraturen och mycket annat kärleksdoftande skriveri från samma tid, utläses ofta som ett slags platonskt betingad ädel kärlek utövad på distans.
I realiteten var så inte fallet. Den höviska kärleken – modell år 1100 – var för att uttala saken utan skygglappar kåt och köttslig. Oftast syftade den till en erotisk transaktion mellan den underställde riddersmannen eller trubaduren, och en högreståndskvinna. Den var alltså ett uttryck för en högst verklig åtrå.
Kärlek 1.0 : Lust och litteratur i Europa 1100–1485
Anders Cullhed
Natur & Kultur
I litterär form ges denna kärlek sin första välartikulerade yttring i vad som idag utgörs av Frankrikes sydligast belägna områden. Där, i länder som då låg relativt skyddade från påvligt inflytande i sydöst och kungligt i norr, blommade en friare mer kärleksbetonad livsstil upp. I alla fall om vi skall tro Anders Cullhed – professor emeritus i litteraturvetenskap. Den grundläggande tesen i Cullheds senaste bok är att i denna tid och på denna plats ser den europeiska kärleken för första gången dagens ljus. Därav titeln Kärlek 1.0.
Denna fria syn på kärleken, och dess litterära språkdräkt, var emellertid både tidsmässigt och geografisk säregna. Från de occitansktalande områdena – här iscensatte snart påvemakten regelrätta utrensningsaktioner, varpå företeelsen dog ut – spred sig det höviska språket ut i Europa. Men efter 1100-talets slut var denna kultur så gott som utdöd på sin ursprungsort. De texter som framgent skrevs kom från annat håll och var allt mer återhållsamma. Detta speglas också i bokens urval. För de två följande århundradena hämtar Cullhed således sina exempel från norra Frankrike, England, Tyskland, Spanien och inte minst Italien där snart den förhumanistiska trecentolitteraturen skulle ges form av författare som Dante och Boccaccio.
I sin exposé studerar Cullhed tjugoen olika författarskap utspridda över drygt tre århundraden, från 1100-talets början till 1400-talets dito. Flera kända kärleksberättelser avhandlas – från Tristan och Isolde till Wolfram von Eschenbachs praktverk Parzival – men här figurerar också genuina livsöden – som exempelvis den unga Héloïse och munken Abelárds – vars kärleksförklaringar, passion och lidande bevarats i nedtecknad form.
Över tid sker sedan en tydlig positionsförändring i europeisk kultur, kyrkans och påvarnas moral gjorde allt enträgnare försök att tränga sig in i människors själsliv och gemak. Och lyckas med det. Därmed förändras också lustens litterära uttryck. Ju längre fram vi tar oss i seklerna desto mer förskjuts synen på äkta lidelse från något kroppsligt manifesterat till något andligt.
Cullhed avslutar passande nog sin studie med Malorys Le Morte D’Artur. Här, vid 1400-talets början, har litteraturens mellanmänskliga passion i princip dött ut, tillsammans med den ridderliga medeltiden och Artur själv. Hos Malory ger sig medeltidens sista ridderskap inte ut för att finna tillgivenhet till någon kvinna, utan för att gå upp i en religiös åtrå och dyrkan. De söker Graal – ett objekt relaterat till religiös upplevelse.
De olika verken ges en varierad nivå av uppmärksamhet. Cullhed excellerar i studiet av de författare som han själv brinner för, men det lyser igenom att intresset är större för vissa skriftställare än för andra. En del inslag tycks mest vara inordnade för kronologins skull. Allra tydligast blir detta när vi når fram till den styvmoderligt behandlade riddarsagan Gawain och den gröne riddaren – vars syn på begärelsen utan egentlig analys stadfästs på en dryg boksida innan samtalet glider in på ett sidospår.
Både på övergripande och detaljerad nivå är framställningen fascinerande och lärorik. Berättelsen om kärlekslitteraturens framväxt och den kulturella kyskhetens flera decennier långa motreaktion griper bitvis tag i en. Det är som i en pjäs, där man vill att det goda skall segra men ändå vet att alla dör på slutet. Detta är såklart min åsikt. Någonstans i studien får jag känslan att Cullhed själv har en helt annan bild – att han är i färd med att beskriva en civilisationsprocess i motsatt riktning.
Det är i de små detaljerna som kritiken måste sättas in. Cullheds långa bana inom akademien gör sig på sina ställen påmind. Essäerna färgas bitvis av genusteoretiska fördömanden av de medeltida människornas ställningstaganden, syn på kärlek och sexualitet. Återkommande stämplas exempelvis de manliga författarna som misogyna. Jag får en bismak av svensk universitetsmentalitet och strukturanalys 1.0.
Kärlek 1.0 ger insikt men lämnar läsupplevelsen delad. 1100-, 1200- och 1300-talets litteratur beskriver en libido som var påtagligt mycket friare än vi normalt föreställer oss den. En av författarna beklagar sig till och med över allt mer flytande genusgränser. Ändå får jag känslan av att Cullhed inte riktigt tycks uppfatta medeltidens kärlek som innerlig – som äkta. Den blir instrumentell, transaktionell, strukturellt inordnad – detta trots det faktum att par som Héloïse och Abelárd led oerhörda kval för sina uppenbart genuina känslor. Eller Dante på grund av sin snart sorgfyllda trängtan efter Beatrice. Kärleken ligger i boken på gränsen till att bli till enkom ett tema, något abstrakt som studeras från ovan – utan kärlek till själva kärleken.
Toppbild. Litteraturvetaren Anders Cullhed är aktuell med sin bok Kärlek 1.0, Mårten Ericson tycker inte att han lyckas känna in medeltidens kärlek. Foto: Wikimedia Commons/Kungliga Vitterhetsakademien.
***
