Är folkmord juridik eller politik?

Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet (och make till f.d. folkpartiministern Birgitta Ohlsson; något som han nämner själv och som man därför kan känna sig oförhindrad att kommentera) har skrivit en liten skrift med den dystra men sakliga titeln Folkmord.

Ämnet ligger deprimerande i tiden. Som alla vet går det inte att öppna en nyhetssajt eller sätta sig vid ett middagsbord – och sannerligen inte att gå över Sergels torg – utan att konfronteras med frågan om det som nu sker i Gaza är ett folkmord eller inte. Möjligen pågår det dessutom ytterligare ett folkmord just nu, nämligen i Sydsudan. Om detta eventuella folkmord sägs däremot inte mycket på Sveriges torg och vid Sveriges middagsbord.

Klambergs ambition är att ge den läsande allmänheten en introduktion till folkmord som juridiskt begrepp, och sätta det i dess historiska, politiska och rättsliga kontext.

Detta är en ambition som han på det hela taget lyckas väl med. Särskilt lägger han vikt vid det historiska kopplingarna till Sverige. Till exempel visar han att ordet ”folkmord” användes, långt före Förintelsen, av Hjalmar Branting för att beteckna ungefär samma sak som vi i dag menar med ordet. Och när uttrycket myntades på engelska (”genocide”, som för övrigt är en för språkpuristen obekväm kombination av grekiska och latin) skedde det i Sverige, av den då i Stockholm boende polske flyktingen Raphael Lemkin. Historien om Lemkin är inte obekant men det är fascinerande att läsa om hur han efter kriget närmast på egen hand lyckades få världssamfundet att göra förbudet mot folkmord till en del av folkrätten. I sanning en förebild för den som skulle gå i tankar att bli politisk aktivist.

Även för den icke juridiskt bevandrade läsaren är, tror jag, Klamberg behandling av den rättsliga aspekten av folkmordsbegreppet intressant. För folkmord är i grund och botten juridik. Så ser vi det nog oftast inte, utan det uppfattas mest som ett ord för situationer där inga andra benämningar räcker till, inte olikt hur etiketten ”nazist” brukar användas. Som Mark Klamberg själv nämner finns det förvisso spår av en sådan syn även bland nyktra jurister; FN-tribunalen som dömde över folkmordet i Rwanda använde till exempel, på den svenske domaren Lennart Aspegrens förslag, det retoriska uttrycket crime of crimes. Men i själva verket har ”folkmord” alltså en torr juridisk definition, som står att finna i 1948 års folkmordskonvention.

Det vanligaste missförståndet är att ett ”folkmord” skulle förutsätta att väldigt många människor mördas. Så är inte fallet. Faktum är att det rent juridiskt inte förutsätts att någon enda människa mördas.

Som Klamberg förklarar är ett folkmord ett försök att genom vissa uppräknade metoder ”helt eller delvis” utplåna en nationell, etnisk, religiös eller rasmässig grupp. Bland de metoder som kan utgöra folkmord hör att försöka förhindra att det föds barn inom gruppen, att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp eller att tillfoga medlemmar av gruppen ”svår själslig skada”. Andra sidan av samma mynt är naturligtvis att inte alla grymma gärningar som går ut på att en stor mängd oskyldiga människor systematiskt mördas utgör folkmord. Faktum är att det flesta massmord nog inte är folkmord – även om man här rör sig ut på minerat område. Stalins utrotning av Sovjets självägande bönder eller röda khmerernas massmord på den egna befolkningen är exempel på groteska illdåd som i de flesta sakkunnigas ögon inte är folkmord, helt enkelt eftersom offren valts ut på andra grunder.

En fråga som endast berörs i förbigående i boken är att folkmordskonventionen nog inte saknar kontroversiella drag i ett modernt, individorienterat värdesystem. Det som skyddas är ju själva gruppen, ytterst gruppens intresse av få leva vidare som kollektiv. I vissa sammanhang uppfattas numera en sådan syn på folkgruppers rätt till överlevnad som obekväm. (Men den är kanske för den sakens skull inte mindre rätt och sann.)

Mest intressant är det sista avsnittet, i vilket Klamberg diskuterar den politiska kampen runt ordet folkmord. Här förankras boken i vår tid. I dagens polariserade åsiktsläge kan det rentav vara farligt att komma med petimätermässiga juridiska påpekanden i frågan. Den som så talar kan uppfattas stå i vägen för den goda saken, och rent konkret vara en fiende till Gazas barn.

Men den principiella konflikten mellan juridisk form och politiskt resultat är naturligtvis inte ny. Folkrätten är en rättsordning där det inte finns någon polis och ingen kronofogde, utan där världens länder själva måste uttolka och tillämpa de regler som ska binda dem. Den har därför alltid av nödvändighet existerat i en obekväm mellanställning. Cynikern kan säga att i samma stund som något visar sig vara politiskt nödvändigt kommer folkrätten tillåta det. Cynikern kan också säga att folkrätten ofta endast synes skydda hjältar men inte skurkar. Vid Nürnbergrättegångarna var andra världskrigets segermakter i princip överens om att folkfördrivningar stred mot folkrätten, men samtidigt fördrevs 20 miljoner tyskar från sina hem för att säkra efterkrigsordningen.

Därför kan folkrätten aldrig, verkar det, vara ”bara juridik”. Den kommer alltid leva i tandem med opinionsbildning, från Raphael Lemkins fredliga enmanskampanj till det för var dag alltmer hotfulla skränet på Sergels torg.

Men det cyniska argumentet kan vändas på sitt huvud. Det är möjligen till sist hoppingivande att den som vill genomdriva sin politiska vilja trots allt söker att klä sina argument i lagens ord. Det är en tröst för tigerhjärtan, men det vittnar om styrkan i rättsordningen som idé, och om lagens bestående makt.

Daniel Bergström, rådman och essäist

Toppbild. Döda palestinier som lämnats tillbaka av Israel begravs I Deir al-Balah I Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/AP

***

Läs även: Mikael Timm: Hellre kaos än Göran Rosenbergs moralism

Läs även: Martin Kragh: ”Även Trump talar om att annektera områden”