Avhoppad klimataktivist vänder på steken

När jag sålde in ekologen Patrick Moores bok Osynliga katastrofer och falska hot om jordens undergång till Fokus skrev jag att den var ”oftast begriplig även för mig som var rätt kass i fysik och inte har koll på jordens 4,6 miljarder år”. Kanske hade ”ofta” eller rentav ”ibland” varit sannare. 

Här finns så många eoner, epoker och cykler – och för mig stundom svårtydda diagram – att min arma hjärna snurrar och går i spinn. Samtidigt inger läsningen ett visst lugn på flera ställen. Även om Greenpeace-avhopparen Moore av somliga ses som en gravt högervriden gubbstrutt som har angripit exempelvis Greta Thunbergs tal om att kampen ej blott handlar om klimatapokalyps och akut nödläge utan också om kolonialism, kapitalism, utsugning och folkmord. Det finns både vänsterpolitik och profitjakt hos Greenpeace och allsköns klimataktivister menar Moore, som hellre än klimatförnekare kallar sig kättare. 

Själv är jag icke ”klimatförnekare" (med sina lömska konnotationer till Förintelseförnekare) utan blott skeptiker inför en alltför stor, monolitisk, apokalyptisk tvärsäkerhet om det så gäller religion eller vetenskap. ”Vetenskapen” är ingen monolit. Forskares hypoteser ska utmanas och prövas om och om igen. Forskningsresultat är inte alltid sanna eller slutgiltiga. Alltför ofta misstas korrelation för kausalitet eller brister det i källkritik. Fast det finns så klart ovedersägliga naturlagar som jord- eller tyngdaccelerationen, det vet till och med jag. 

I vilket fall efterlyses i Osynliga katastrofer och falska hot om jordens undergång 

ett gott samtalsklimat i stället för ensidigt kommenderande klimatsamtal. 

Moore skriver: ”I själva verket har vi inte förändrat klimatet alls utöver det vanliga, och det finns inte heller några konkreta bevis för att vi kommer att göra det. Klimatet på jorden i dag är inte alls ovanligt för en mellanistid.” Moore menar därtill att termen antropocen är missvisande och att begreppet ”hållbar utveckling” har förlorat all mening. 

Nu vet jag inte hur många som bryr sig om det afrikanska baobabträdet (förutom författaren Eva Ström i Jag såg ett träd, på ett poetiskt sätt). Moore dissar prat om att dessa träd dör i aldrig skådad takt och likställer det med något så naturligt som att ”Kinas äldsta människor dör”. 

Men isbjörnar ligger många kärt om hjärtat. ”Faktum är att klimatförändringar är den enda anledningen till att isbjörnar existerar över huvud taget”, skriver Moore. Fördraget som undertecknades 1973 av alla polarländer som gjorde obegränsad isbjörnsjakt olaglig applåderar han. Men att björnarna skulle svälta ihjäl på grund av klimatförändringar avfärdar han som falskt. Björnarna, och valrossarna, fixar både is och hav. ”Påståendet att de nu drunknar på grund av krympande istäcken stämmer inte. Isen har minskat varje sommar under tusentals år.”  

Koldioxid är på det hela taget gott för livet på jorden, och Moore avfärdar larm om att jorden blir för varm för allt liv. I vår mellan-istid är de temperade områdena kallare än innan jorden kyldes ner och gick in i dagens pleistocena istiden. (Be mig bara inte att rabbla och förklara alla dessa tider och epoker under jordens årmiljarder.) 

Moore gör en lista över förmodade följder av klimatförändringar: högre temperatur, lägre temperatur, mer snö och snöstormar, torka, bränder och översvämningar, försvinnande havsis vid Nordpolen, snabbt stigande havsnivåer, smältande glaciärer, artutrotning i massiv skala, fler och kraftigare stormar, skogsdöd, korallrevens och skaldjurens död, dödliga värmeböljor, smalare grisar, fetare hästar, missväxt och matbrist, sura hav som dödar merparten av det marina livet, miljarder klimatflyktingar, mer cancer, hjärt-kärlsjukdomar, psykiska och luftvägssjukdomar. Plus förödande konsekvenser för produktionen av franska viner! 

Han varnar för krav och åtgärder som ”riskerar att lamslå samhället och den globala ekonomin för alltid. Strävan mot att ’fasa ut alla fossila bränslen’ på 30 år är utan tvekan dagens största hot mot civilisationen.” 

Fler ämnen som diskuteras är bland annat skogsbränder, växter, fotosyntesen, växthuseffekten, påstådd havsförsurning, gmo-grödor och kärnkraft (där Moore gått från motståndare till förespråkare). 

Det finns sådant som stör, som att författaren och hans hustru försvarar och själva har ägnat sig åt laxodling – som ju är både djurplågeri och miljöförstörande. Enligt Wiki-artikeln om Moore berättas att han efter att ha påstått att glyfosat, den omtvistade herbicid som ingår i ogräsmedlet Roundup, är ofarlig under en tv-intervju erbjöds att dricka ett glas svarade nej. ”I’m not an idiot” ska han ha sagt och lämnade studion. 

Men vad vet väl jag? Intresseväckande är det dock att läsa om hur fiffigt fåglar, fiskar och skaldjur vid och i haven använder plast. Nämligen som matsmältningshjälp och skydd och gömslen mot fiender. Han påstår rentav att ”Det stora stillahavssopområdet är påhittat (och osynligt)”, bland annat genom manipulerade bilder. Trä (och biomassa) betecknas som det viktigaste förnybara materialet i världen och kan, liksom vattenkraft, hjälpa oss att frambringa elektricitet och förstås bygga hus. Den osynliga koldioxiden har blivit ”syndabocken för en lång lista av negativa effekter som det skulle ta 118 böcker att registrera och tabellföra”. 

Säga vad man vill, med risken att bli kallad klimatförnekare, klimatpopulist eller vetenskapsförnekare: det är uppfriskande med divergerande åsikter och/eller fakta. Hellre det än kyrkliga böner för klimatet, obegripliga uttryck som ”klimaträttvisa”, idiotiska blockader och sabotage i en evinnerlig apokalypskalops, krav på global despoti och en grönröd röra blandad med antisemitism. 

***

Läs även: Från feelgood till samhällskritik

Läs även: Framtidsprognos som skyms av samtiden