Från feelgood till samhällskritik

Inger Edelfeldts har skrivit in de kantiga flickorna i den svenska litteraturen. De kan ha rosetter i håret, men i deras inre finns en mörkare kraft som inte alls vill behaga.  

Nu har en av dem blivit medelålders och ärvt en stuga i skogen. Hon heter Sara och skulle kunna kallas högkänslig. Stugan i skogen ska nu bli hennes lilla bo, hennes glänta, hennes klosterträdgård. Men som så ofta i Inger Edelfeldts berättelser styr historien åt oväntade håll.  

Edelfeldt är en inflytelserik författare. Utan att stå på barrikader har hon fått en avgörande betydelse för synen på femininitet och femininitetens gränser. Flickskapets värld beskrivs numera gärna med karakteristika som skulle kunna vara hämtade ur Edelfeldts romaner, bilderböcker eller serier.  

Den som inte har läst kan låta sig lockas av titlar som Kärlekens kirurgi, Hondjuret, Ensamrummet, Den kvinnliga mystiken. Hon har givit ut ett verk nästan varje år sedan debuten 1977, många gånger med egna, utsökta illustrationer. Inger Edelfeldt skrev in sig i en tid när diskussionen ofta handlade om att flickor inte fick ta plats och att deras upplevelser inte respekterades. Det är inte omöjligt att Sara i romanen Ett litet bo känner sig lika osynliggjord som 51-årig ensamstående kvinna.  

Saras yttre värld låter sig inte så lätt harmoniseras med den inre. Hon är som ett litet djur med alltmer rufsigt hår. Helst vill hon sitta i ett hörn och känna efter. Här, i stugan i skogen, långt från brutala städer och karga relationer ska hon skapa en ny ram om sitt liv. Hon är bloggare, i staden under namnet JereMia, men nu ska det bli annat: kvinnomod i trolsk skog.  

Men naturen möter inte hennes längtan. Här finns inget friskt dunkel, genombrutet av solkatter och koltrastsång. Kring stugan ligger bara en skräpig skog med fladdrande obegripliga plastband. Total avförtrollning, alltså.  Dessutom kommer ett nyanlagt stenbrott att omöjliggöra all frid. Brottet sliter sönder hennes trygghet, men knuffar samtidigt in henne i alltmer utmanande situationer.  

Det är fantasin som blir Saras räddning, och då på mer än ett vis. Vid datorn skapar hon vackert beskurna bloggbilder av sin trädgård där hon trotsigt planterat mängder av blommor. Också den omvärld som i verkligheten är frånstötande kan rätt belyst ge en kvalitet till motivet.  

Bloggandet blir snart en övning i bortseende: att välja fram innebär alltid att samtidigt välja bort. En mystisk dimension infinner sig också i hennes liv. En kvinna från en svunnen tid tränger sig fram i språk och skrivande. Erfarna Edelfeldtläsare kommer att känna igen greppet och inse, precis som Sara, att denna gestalt sömlöst kan införlivas i den övriga verkligheten.  

Inger Edelfeldt är en ytterst skicklig författare som med lätt och vackert handlag kan föra in läsaren i nya förståelser.  Längs vägen gör hon små förskjutningar i språk och infallsvinklar som gör att historien växer, från lätt feelgood, med ironisk twist, till samhällskritik, svår att väja för. 

Ett litet bo kommer sannolikt inte att räknas till Inger Edelfelts främsta böcker, men det skulle inte förvåna om det blir en av de mest lästa. Den ger ett rikt underlag för ett samtal om liv, tid, närvaro och tillväxttvång. Här finns också ett intressant motiv om hur språket skapar världen inom och utom oss.  

Denna roman är ett miniuniversum. Det stora brottet larmar öronbedövande och där står en människa mitt i alltihopa och undrar hur hon ska överleva. 

***

Läs även: Pärmbäraren Putin gick under radarn

Läs även: Naivitet och optimism kan utlösa krig