Dagens kemister kan lika gärna kalla sig alkemister
Alkemins historia visar hur en förment obskyr ockult tradition i mycket vidare och djupare bemärkelse format dagens kultur, vetenskap och samhälle.
August Strindbergs självbiografiska prosalyriska verk Inferno (1897) har i det lilla perifera hemlandet uppfattats som ett utfall av den store världsförfattarens vansinne, men i själva verket ska den läsas som en del i hans försök att bli en ockultismens Émile Zola. Strindberg ville för det osynliga skriva något motsvarande naturalismens ambition att återge det synliga i exakt litteratur. På samma vis som Carl von Linnés projekt att kartlägga och systematisera det jordiska motsvaras av Emanuel Swedenborgs utforskande av det himmelska.
Alkemins historia – Inverkan på kultur, vetenskap och samhälle
Huvudredaktör: Carl Philip Passmark
Stolpe förlag
Just Swedensborgs andeläror samt äldre mytologi, magi och framför allt alkemi var det som Strindberg laborerade med när han i en ny tid försökte framställa ett nytt sätt att se och förstå tillvaron. Strindberg avfärdade teorin om grundämnen och hävdade att allt materiellt kunde transformeras till någonting annat. Han misslyckades med att visa det i handfast bemärkelse (även om han fick fram kattguld genom att blanda järn och svavel), men den inre förvandlingen eller förädlingen är just den Strindberg gestaltar i sin litteratur.
I den nya antologin Alkemins historia påminner litteraturvetaren Mattias Fyhr om att Strindberg knappast var den ende svenske författaren som fascinerades av det mystiska kring sekelskiftet. I Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs refuserade spökhistoria Karln, En julsägen (först utgiven 1949) har alkemisk symbolik stor betydelse i en berättelse om andlig död och pånyttfödelse. Litteraturhistoriskt sett finner vi alkemins motiv i allt från Dantes Alighieris Den gudomliga komedien (1321) och John Miltons Det förlorade paradiset (1667) till den fantastiska litteraturens klassiker som E.T.A Hoffmans Sandmannen (1816), Mary Shelleys Frankenstein (1819), Bram Stokers Dracula (1897) Gustav Meyrinks Golem (1915) och H. G. Wells berättelser.
På samma vis är alkemin sammanbunden med en rik bildtradition som sträcker sig tillbaka till antiken och medeltiden. Religionshistorikern Per Faxneld skriver om hur dessa symboler ännu återfinns i den moderna konsten.
Ordet “alkemi” kommer från arabiskans “al-kimia”, “kemin”, och förknippas numera just med kvasivetenskapliga försök att framställa guld ur andra ämnen, men dess idétradition är mycket mer djupare och mer omfattande än så. Något som antologin tydligt visar.
Den rumänske filosofen och religionshistorikern Mircea Eliade har poängterat att alkemin är uråldrig och återfinns i närmast alla kulturer. Det visar sig också i Alkemins historia som fylligt introducerar oss för tusenåriga alkemiska traditioner i Kina, Indien och Mellanöstern. I dem alla finner vi att alkemin är uppdelad i en “yttre” och en “inre” form, en ambition att vinna djupare kunskap om hur den synliga och osynliga världen hänger samman. I det “yttre” försöker man just materiellt omvandla och förädla ämnen, medan man i den inre försöker finna samma innersta essens i en själv, en allomfattande närvaro av “Alltet”.
Inom psykologi och psykoanalys ger sig denna strävan tillkänna i modern form. Kurt Almqvist skriver om hur Carl Gustav Jung i alkemins materiella experiment ser önskan om att förädla och omvandla sitt inre till dess sanna natur.
Alkemi betraktas i dag som det pseudovetenskapliga projektet att framställa guld, men historiskt sett har dess idétradition legat nära den vetenskap vi nu kallar kemi. Vetenskapshistorikern Hjalmar Fors visar förtjänstfullt hur svårt det är att skilja alkemin och kemin åt, de bägge har ägnat sig åt systematiserade och upprepningsbara laboratorieexperiment och strävan mot att förstå materiens innersta och grundläggande uppbyggnad. Så sent som vid radioaktivitetens upptäckt kring förra sekelskiftet fanns det alkemiska föreställningarna närvarande och vägledande. Fors konstaterar att dagens kemister lika gärna skulle kunna kalla sig alkemister.
***
Läs även: Han avslöjar Katolska kyrkans Metoo
August Strindbergs självbiografiska prosalyriska verk Inferno (1897) har i det lilla perifera hemlandet uppfattats som ett utfall av den store världsförfattarens vansinne, men i själva verket ska den läsas som en del i hans försök att bli en ockultismens Émile Zola. Strindberg ville för det osynliga skriva något motsvarande naturalismens ambition att återge det synliga i exakt litteratur. På samma vis som Carl von Linnés projekt att kartlägga och systematisera det jordiska motsvaras av Emanuel Swedenborgs utforskande av det himmelska.
Alkemins historia – Inverkan på kultur, vetenskap och samhälle
Huvudredaktör: Carl Philip Passmark
Stolpe förlag
Just Swedensborgs andeläror samt äldre mytologi, magi och framför allt alkemi var det som Strindberg laborerade med när han i en ny tid försökte framställa ett nytt sätt att se och förstå tillvaron. Strindberg avfärdade teorin om grundämnen och hävdade att allt materiellt kunde transformeras till någonting annat. Han misslyckades med att visa det i handfast bemärkelse (även om han fick fram kattguld genom att blanda järn och svavel), men den inre förvandlingen eller förädlingen är just den Strindberg gestaltar i sin litteratur.
I den nya antologin Alkemins historia påminner litteraturvetaren Mattias Fyhr om att Strindberg knappast var den ende svenske författaren som fascinerades av det mystiska kring sekelskiftet. I Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs refuserade spökhistoria Karln, En julsägen (först utgiven 1949) har alkemisk symbolik stor betydelse i en berättelse om andlig död och pånyttfödelse. Litteraturhistoriskt sett finner vi alkemins motiv i allt från Dantes Alighieris Den gudomliga komedien (1321) och John Miltons Det förlorade paradiset (1667) till den fantastiska litteraturens klassiker som E.T.A Hoffmans Sandmannen (1816), Mary Shelleys Frankenstein (1819), Bram Stokers Dracula (1897) Gustav Meyrinks Golem (1915) och H. G. Wells berättelser.
På samma vis är alkemin sammanbunden med en rik bildtradition som sträcker sig tillbaka till antiken och medeltiden. Religionshistorikern Per Faxneld skriver om hur dessa symboler ännu återfinns i den moderna konsten.
Ordet “alkemi” kommer från arabiskans “al-kimia”, “kemin”, och förknippas numera just med kvasivetenskapliga försök att framställa guld ur andra ämnen, men dess idétradition är mycket mer djupare och mer omfattande än så. Något som antologin tydligt visar.
Den rumänske filosofen och religionshistorikern Mircea Eliade har poängterat att alkemin är uråldrig och återfinns i närmast alla kulturer. Det visar sig också i Alkemins historia som fylligt introducerar oss för tusenåriga alkemiska traditioner i Kina, Indien och Mellanöstern. I dem alla finner vi att alkemin är uppdelad i en “yttre” och en “inre” form, en ambition att vinna djupare kunskap om hur den synliga och osynliga världen hänger samman. I det “yttre” försöker man just materiellt omvandla och förädla ämnen, medan man i den inre försöker finna samma innersta essens i en själv, en allomfattande närvaro av “Alltet”.
Inom psykologi och psykoanalys ger sig denna strävan tillkänna i modern form. Kurt Almqvist skriver om hur Carl Gustav Jung i alkemins materiella experiment ser önskan om att förädla och omvandla sitt inre till dess sanna natur.
Alkemi betraktas i dag som det pseudovetenskapliga projektet att framställa guld, men historiskt sett har dess idétradition legat nära den vetenskap vi nu kallar kemi. Vetenskapshistorikern Hjalmar Fors visar förtjänstfullt hur svårt det är att skilja alkemin och kemin åt, de bägge har ägnat sig åt systematiserade och upprepningsbara laboratorieexperiment och strävan mot att förstå materiens innersta och grundläggande uppbyggnad. Så sent som vid radioaktivitetens upptäckt kring förra sekelskiftet fanns det alkemiska föreställningarna närvarande och vägledande. Fors konstaterar att dagens kemister lika gärna skulle kunna kalla sig alkemister.
***
Läs även: Han avslöjar Katolska kyrkans Metoo
