Danskjävlarna var det förstås

Danskjävlarna var det förstås. När en nytillträdd Gustav Vasa beslutade att Bibeln skulle översättas till svenska handlade det minst lika mycket om att pinka politiskt revir som att sprida kristendomen. 1526 års tolkning av Nya Testamentet var ett sätt att resa språkliga gränser mot fienden i söder. Där danskan skrev aa, æ och ø drev han i den svenska översättningen igenom stavning med å, ä och ö. Och där danskan dubbeltecknade kvar det inget snakk om att det i svenskan skulle stavas snack med ck.

Kalmarunionen hade kollapsat och pappan Erik Vasa avrättats under Stockholms blodbad. Bibelöversättningen blev därför ett redskap för att markera språklig självständighet. Visserligen hade språken i Norden glidit isär – från att under 1100-talet i isländska manuskript inte ha varit mer olika än att hela familjen kunde buntas ihop under etiketten ”dönsk tunga” – men Gustav Vasa ville medvetet utvidga avståndet i form av olika skrivsätt. Valet av huvudöversättare var därför lika givet som genialiskt. Laurentius Andreæ och Olaus Petri var båda tongivande i reformationen och hade båda studerat i Tyskland. Den ene präst från Strängnäs men utbildad i Uppsala, den andre från Örebro men utbildad i Uppsala och bosatt i Stockholm. Det borgade för att det var språket som talades i och runt Mälardalen som skulle upphöjas till norm för svenskan i riket.

500 år senare är många av Gustav Vasas vägval alltjämt standard för skriftspråket. I talet har dansktvätten inte varit lika framgångsrik. Danskdoftande former med -e som då ratades i översättningen – som piger i stället för pigor och vaske i stället för vaska – lever än i dag i talspråket.

I Svenskans historia skildrar språkvetaren Tore Janson åtta århundraden av svenska – från 1220-talet och Äldre Västgötalagen, den äldsta bevarade texten på svenska, till dagens skriftspråksrevolution. Han konstaterar att svenskan tack vare ordböcker och grammatikor är ett av världens mest väldokumenterade språk. Märkligare är dock att det – med undantag för sömnpillersurrogat som främst tvingas på studenter – faktiskt saknas en populärvetenskaplig språkhistorik som skissar huvuddragen i svenskans utveckling. Tills nu.

Bokens stora förtjänst är den översiktliga beskrivningen av svenska språkets öden och äventyr. Tore Jansons penna är prestigelös och hans överblick god. Upplyftande är också att han nobbar den traditionella indelningen i språkhistoriska epoker och ritar sin egen tidslinje i århundraden eller ännu mindre intervaller. Här finns alltså en oskitnödighet som inte brukar känneteckna den här typen av verk. Nackdelen är att hans snävare tidsramar gör det svårare att följa långsiktiga konsekvenser av till exempel Gustav Vasas bibelöversättning.

Tyngdpunkten ligger på 1800-talet och framåt. Det har nog sin naturliga förklaring. Det händer mer och snabbare samtidigt som förändringarna är lättare att kartlägga.

Som söp – språkligt överintresserad person – kan jag sakna det ena och andra. Som vad en snudd på unik kunskapstradition genom språkkrönikor i tidningarna och språkprogram i radio och tv har betytt för svenskarnas språkliga medvetenhet, synen på språket som förmedlare av politiska ideal som jämställdhet och jämlikhet från 1960-talet och framåt samt språkvårdens ansträngningar för att råda bot på århundraden av spretighet och variation.

Men det där är nog mest skitnödighetssignalerande randanmärkningar från min sida. På knappa 300 sidor lyckas Tore Janson trots allt sammanfatta 800 år av svenska samt förankra språkets rötter årtusenden tillbaka och blicka framåt mot morgondagens språkbruk. Kanske är det väl översiktligt ibland och smått anekdotiskt i andra stunder – men på det stora hela alldeles utmärkt. Från graven i Vasakoret i Uppsala domkyrka tycker jag mig höra Gustav Vasa vända sig i förtjusning.

Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen

Tore Jansons Svenskans historia är januaris månadens bok i Fokus fackboksklubb Fackklubben.

***

Läs även: Är folkmord juridik eller politik?

Läs även: Barnsoldater invaderade Bullerbyn när Astrid Lindgren-land förlorade oskulden