”Den som först dör är en bög”

I sin nya bok OFRED, Ryssland inifrån tar Åsne Seierstad tempen på dagens Ryssland. Det är en modig bok som är skriven med patos, det patos man kan känna hos författare som brinner för något och som också, som i det här fallet, sörjer något. Ty det gör Seierstad också, hon sörjer det Ryssland där hon var som ung student och där ett annat, demokratiskt Ryssland spirade. Om Moskva kan hon därför skriva rader som: ”En gång i världen andades jag med den här staden…”

Utgångspunkten för hennes berättelse är historien om Andrej Medvedev, en avhoppad Wagnersoldat som tog sig till Norge på dramatiskt vis genom att ta sig över den älv, Pasvikelva, som bildar gräns mellan Norge och Ryssland vid Murmansk. Flykten väckte uppmärksamhet i Norge, hon blev nyfiken och tog kontakt med Medvedev. Han visade sig emellertid vara en rätt stökig person, en traumatiserad före detta Wagnersoldat som var med i slaget om Bakhmut men han är också en ung man med charmiga sidor. Han får därför snabbt en norsk flickvän men hamnar i slagsmål på barer och efter en tid misshandlar han sin flickvän och hamnar i norskt fängelse, så som han tidigare hamnat i ryskt. Skillnaden för honom? I norska fängelser får man inte stryk av vakterna.

Medvedevs historia blir ingången till att hon på nytt beslutar sig för att resa till Ryssland, officiellt för att kika på kloster i Archangelsk men i praktiken för att ta reda på varför en Andrej Medvedev har blivit som han är. Därför tar hon sig hela vägen till Sibririen och städer som Tomsk och Omsk, trakten där Andrej växte upp. I samtal med släktingar till honom växer en typisk rysk uppväxt på landet fram, från Djupet, som det kallas, det sanna Ryssland, landsbygdens Ryssland. Fadern var snickare och djupt alkoholiserad, vilket gick ut över Andrej, hans syskon och, inte minst, mor. Stryk och öppen misshandel var en naturlig del av vardagen som var uthärdlig bara när fadern var nykter. Barndomen tar slut för honom kvällen då hans mor, ljuset i hans värld, körs ihjäl av en berusad traktorförare, bror till ortens polis och en person som därför aldrig ställs inför rätta för illdådet. Andrej bestämmer sig för att ha ihjäl honom men stoppas i sista stund. Istället börjar en lång ”resa” för honom genom olika institutioner och barnhem där det är våldets lag som gäller. Han hamnar i kriminalitet, i fängelse och blir, på så vis, den perfekte Wagnersoldaten ty, som det heter i boken: ”Den bästa soldaten var den som ingen skulle sakna.”

Han blir en bra soldat, lär sig döda, men aldrig utan sprit i kroppen. Han började dricka redan som tolvåring så alkoholen går som en röd tråd genom hans historia och utan den går det heller inte att strida. I slaget om Bakhmut är mantrat ”den som dör först är en bög”, ett utslag av den kompakta homo- och transfobi som blivit en viktig del av Putins ”ideologi.” Andrej delger gott om detaljer över slaget och beskriver stämningen bland soldaterna och Seierstad är mästerlig på att fånga upp det så att texten vibrerar av närvaro men hon har inte bara den känslan utan är också rejält påläst vad gäller den ryska historien; hon kan sin Pusjkin, Tolstoj och Dostojevskij men även Rysslands moderna historia och historien om Putins väg till makten så til syvende og sidst blir detta även en bok om det Ryssland som skakade av sig kommunismen, tog stapplande steg mot demokrati under Gorbatjov och Jeltsin för att, än en gång, sjunka ner i totalitärt mörker.

Överallt vakar FSB:s agenter över hennes resa. I Omsk, Tomsk, Moskva, SaNKT Petersburg eller Pskov och i Pusjkinbergen. FSB, eller ”den nya adeln” som en av agenterna säger sig tillhöra, har idag mer eller mindre total kontroll över sina medborgare oavsett var de bor eller verkar i det gigantiska landet. Och den nya ideologin, en patriotisk variant på gammal kommunism och ren fascism, genomsyrar livet vart hon kommer. Till och med i småskolor i Sibirien tvingas barnen lapa i sig Putins råa propaganda mot Ukraina och Väst.

Det är deprimerande läsning med småskollärare i Tomsk som försvarar kriget och en gympalärare som älskar klassisk litteratur men anser att det enda som kan få slut på kriget är en atombomb över Kyiv, på ytan liberala människor som ändå stödjer de egna soldaterna ty när det blir krig måste man ställa upp för de egna, lyder mantrat. Kusligt är bara förnamnet.

Inga ljus i tunneln då? Knappast. Men kanske ändå. Som i Pskov nära den estniska gränsen, en stadshistoriker vid namn Lev Sjlosberg och hans fru, Zjanna, läkare. De är aktiva i partiet Jabloko som har ett mandat i kommunfullmäktige och från dag 1 av kriget har de agerat mot det. Han sitter i husarrest och FSB har koll på allt han gör men han lever än så länge i alla fall och han brinner av motståndsvilja. Liksom en Stanislav från Kurskregionen som fann kriget omoraliskt och därför flydde landet och på omvägar tog sig till Ukraina där han i dag är drönarpilot och slåss mot sina egna. Det är också denne Stanislav som ställer den fråga som drar som en underström genom hela boken: ”Varifrån kom det våldsamma hatet?” Det vill säga det hat han möttes av på nätet när han skrev mot kriget innan han lämnade landet.

Det är ett mäktigt och ruggigt opus med ytterst få ljuspunkter som Seierstad åstadkommit. Boken är ett måste för den som är intresserad av modern rysk historia, av den ryska mentaliteten av i dag och Putins vansinneskrig mot Ukraina. Eller för att avsluta med Seierstads egna ord: ”Dödens svarta vingar flaxar i luften. Ofreden lägger sig överallt, gnager sig in till benet. Men någon har rest sig. Körsbärsträden blommar också i krig. Och några korn på åkern blir kolvar.”

***

Läs även: Patrik Oksanen: ”Det som står på spel är fred och frihet i Östersjöregionen”

Läs även: ”Full av överdrivna känslor” – därför hatar Putins favoritfilosof Europa