En enkel mjölnares bekännelse – Menocchio kastades på bålet

År 1599 brändes den 67-årige mjölnaren Domenico “Menocchio” Scandella på bål. Han var en aktad person i bergsbyn Montereale Valcellina i italienska Friulien. Bortsett från att han under yngre dagar under en tid blivit förvisad från byn efter ett slagsmål, hade han tillbringat sitt liv där och hade under en tid till och med verkat som dess borgmästare.

Samtidigt stack han något ut från mängden, Menocchio var känd som en frispråkig grubblare och tänkare, upptagen av existentiella, politiska och religiösa spörsmål. Han var något av en slags italiensk allmoge-Sokrates och det han yttrade skilde sig en hel del från det prästen predikade om i kyrkan. Det satte honom efterhand rejält i klistret, Menocchio blev vid två tillfällen prövad av inkvisitionen, han kom undan med 20 månaders fängelse och livet i behåll 1584, men kastades till slut åt lågorna femton år senare.

Den italienske historikern Carlo Ginzburg revolutionerade sitt vetenskapsområde med boken Osten och maskarna 1976, som nu finns i en ny fin svensk utgåva. Hans berättelse om den fritänkande mjölnaren etablerade det nya forskningsområdet “mikrohistoria”. Genom att berätta om Menocchios öde, visade Ginzburg hur vanligt folk levde och tänkte under tiden för reformationen och motreformationen.

Ginzburg inspirerades av de franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault som under 1960-talet inledde sina undersökningar av sådant som den psykiska ohälsans, straffets och sexualitetens historia. Han visade hur maktens föreställningar om rätt och orätt, normalt och abnormt genomsyrade institutioner, lagar och rättskipning och hela samhällets mentalitet. Foucault kunde visa hur det avvikande disciplineras och marginaliseras och hur det återkommande fanns en annan verklighetsbild hos dem som satt på makten jämfört med dem som fick rätta sig efter den.

Men Ginzburg gick längre än så. Han tyckte att Foucault och dennes efterföljare fastnade i en estetiserande fascination för det “udda” och “irrationella”, i stället för att på riktigt tränga in och förstå det förståndiga hos dem vars uppfattningar skilde sig från etablissemangets.

Det var just det som gjorde Menocchio intressant, han var en läskunnig representant för 1500-talets bondeklass. Även om inte skolningen av befolkningen tog samma fart i katolska Italien som i de protestantiska länderna, hade det vid den tiden börjat etableras skolor som lärde vanligt folk att skriva och läsa. Menocchio lånade sig till ett litet eget bibliotek som spädde på den egna reflektionsförmågan. Bland böckerna återfanns bland andra Giovanni Boccaccios då förbjudna satiriska novellsamling Decamerone (1352), Sir John Mandevilles fantastiska skildring av sina världsresor (1371) och inte minst en översättning av Koranen.

Ginzburg utgår från de ingående protokollen från förhören med Menocchio och en fascinerande världsbild byggd på folktro, magi, antik filosofi, katolicism och fritänkeri växer fram. Inledningsvis försöker han tona ner sin egen skuld och hävda att onda andar förfört honom till kätteri, men efterhand utvecklar han passionerat sina uppfattningar i förhören.

Hans resonemang är fantasirika och fascinerade och det är ofta smärtsamt att ta del av hur de skolade teologerna och dogmatikerna ringar in de logiska motsägelserna och hädiska utsvävningarna. Mennocchio har inte tillgång till samma begreppsapparat som de lärde, så begrepp som “predestination” (idén om att Gud redan i förväg avgjort vilka som är frälsta och destinerade för ett evigt) säger honom inledningsvis inget. När han blir pressad blir han också hätsk, det “allmänna prästadömet” tycks vara hans ideal, att vi alla ämnade att tjäna Gud och sprida Hans ord.

Menocchio presenterar en unik bild för sin tanke om Skapelsens uppkomst och väsen. Han tänker sig att det i tidernas begynnelse endast fanns ett väldigt kaos som Gud sedan ordnat till en ordning tillsammans med sina änglar, så som en arbetsledare på ett bygge. Menocchio liknar det vi en vardag iakttagelse, han vet hur man gör ost av mjölk och har själv sett maskar komma till liv i osten. Mjölken är det kaos av materia som ger upphov till osten (universum) och maskarna (Gud och änglarna). Tankegången påminner om Aristoteles substanslära, att olika ämnen kan omvandlas till nya. Inom den katolska kyrkan är det också så man förklarar den mystiska transsubstationen i nattvarden, att brödet och vinet inte bara symboliserar, utan faktiskt också omvandlas och blir Jesus kött och blod.

Menocchios världsbild är monistisk eller panteistisk, han tänker sig att allting genomsyras av Gud. Det förklarar för honom “jungfrufödseln”, att Jesus givetvis är Josefs och Marias biologiska son, men att han bär Guds ande inom sig.

Långt för 1800-talets liberalteologer framhäver Menocchio att Jesus roll som världsfrälsare inte handlar om en mystisk död och uppståndelse för att befria oss från våra synder, utan om en radikal kärlekstanke med moraliska och politiska följder. Han hyser en radikal samhällsvision som minner om medeltidens och Thomas Moores utopier om ett jämlikt samhälle präglat av social rättvisa. Menocchio talar om en “ny bättre värld”. Det finns en föreställning om att vi verkar för att förädla Skapelsen genom tid och rum. Han har dessutom en slags vision av en ännu högre paradisisk verklighet, som minner mycket mer om den bild vi finner i Koranen än det himmelrike som vagt beskrivs i Bibeln.

Ginzburg fann att Menocchio knappast var ensam om sin världsbild, han hittade sedan exempel på andra i trakten, som inte kände Menocchio, som hyste liknande uppfattningar. Det visade sig att det i reformistiska tider fanns en slags folklig kultur och religion som skilde sig från den som prästerskapet ännu förmedlade på mässpråket latin, som gick över huvudet på församlingsmedlemmarna. Här finns också i bondeupprorens tidevarv en allmän folklig frustration och indignation över kyrkans allians med aristokratin.

Ginzburgs bok påminner om den franske historikern Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou: en fransk by 1294–1323 som gavs ut året före. Ladurie skildrar livet och föreställningarna i en liten occitansk ort under ett halvt decennium. Det Laudrie fann var att folket och även präster avvek betydligt i sina religiösa uppfattningar från den katolska kyrkans dogmer. Det som skilde Ladurie och Ginzburg åt, var att den förre hävdade att en avgränsad befolkning är historikerns minsta studieobjekt medan Ginzburg gick ända ner till den enskilda individen.

Vi känner med Menocchio, en vanlig man som försöker ge mening åt tillvaron genom att lyssna till sitt eget samvete och förstånd, som med integritet forma och prövar sina egna uppfattningar. Det är ännu renässans bland de bildade, men i Menocchios sinne anar vi väckelserörelsernas, upplysningens, romantikens och modernitetens annalkande ankomst och kyrkans oförmåga att ge tillfredsställande svar på gåtan kring världens lidande. Menocchio gör allt för att rädda sin egen stora familj från misstanken att de också kontaminerats av hans synd, men står som en martyr fast i sin övertygelse och räds likt Sokrates och Jesus inte döden.

Toppbild. En kättare bränns på bål. Målning av Stefano Giovanni från 1426. Foto: National Gallery of Victoria/Wikimedia Commons

***

Läs även: Oden – den dunkle guden

Läs även: Ännu har vi inte trätt ut ur vår självförvållade omyndighet