En överdos av det fucking svenska tillståndet
”Information till dig som just blivit jappad.” Jens Ganman baxar in vrede mot politiker och journalister i den sedelärande deckaren Folkets hjälte.
I begynnelsen var orden: "Alla namn, karaktärer, organisationer, platser och händelser är antingen produkter av författarens fantasi eller har använts på ett fiktivt sätt. Eventuella likheter med andra verkliga personer, levande eller döda, är oavsiktliga. Boken är under inga omständigheter ägnad att utsätta någon för annans missaktning".
Tjenare. Jag som prennar på Jens Ganmans slafsigt skrivna men ofta underhållande och/eller upplysande brev fattar försåtligheten. Gläder mig till en början över att denna bok blivit korrläst, bara några få missar.
Folkets hjälte – Jens Ganman
Lava förlag
I centrum står en polisiär spaningsledare vid namn Bror Karlsson, en hederlig men något uppgiven man med drag av diverse Leif GW Perssons figurer. Ibland får vi ett par typer som är mer Gunvald Larsson-artade, tänk Sjöwall-Wahlöös Martin Beck också. En hel del av figuranterna är karikatyrer av nu- eller dåtida polischefer och politiker. Jag kan inte räkna dem alla, dock känna igen somliga då och då. Exempelvis justitieministern, statsministern och rikspolischefen. Diverse kasperdockor.
I spetsen av de oftast invandrare i första eller andra generationens skurkarna, de flesta från MENA-områdana, står en helt fristående och mysko människa kallad Förordshämnaren (Expressen) eller "Broschyrmördaren" (Aftonbladet). Apropå Expressen Kultur, Ganman säger sig avsky alla som skriver där (inklusive mig då får man anta), så frågade jag förstås den redaktionen om jag fick skriva om Folkets hjälte. Nix, naturligtvis inte.
Förortshämnaren skiljer ur sig på ett originellt sätt. Lämnar nämligen ett visitkort på sina offer. En sorts broschyr med titeln ”Information till dig som just blivit jappad.” Alltså en drift med "Med dig som är gift med ett barn", något allmänt utskrattat påhitt av Socialstyrelsen och Migrationsverket. Typ "Sluta skjut" (i stället för "skjuta"). Sluta skratta. skämmes. Vilket man stundom gör under läsningen.
Slikt gives i övermått. Och så mycket gangsterslang som i Folkets hjälte, alltså uttryck och förbrytarlingo som inte har nått mig i de vanliga medierna. Gärningsmannen är våldsam och mördare av det "kriminella drägget. Inga insändare i världen kommer att stoppa dem. Det enda de förstår är våld, massiva mängder våld." Det är som en euforisk bergsprängare överallt, eller menar jag bunsenbrännare.
Inte konstigt att även denna läsare kommer att heja på denna listiga, excentriska varelse, oavsett hudfärg och etnicitet. Samt känna sympati med desillusionerade, utmattade poliser om så ett inte alltid lämpligt sexuellt beteende. Pedofiler och Dumpen finns förstås också med på ett hörn. Liksom en hel del musikaliska referenser som är mig obekanta.
Ganman har alltså baxat in väl mycket av sin vrede och sina ideosynkrasier i föreliggande volym. Och som vanligt i hans fall anklagas såväl politiker som journalister för att vara mer eller mindre alkoholister. Särskilt vi tanter som köper boxvin. Att många av oss kör gamla bensinbilar från 80-talet kommer vi dock undan med.
I slutänden längtar jag efter lite mer Agatha Christie, mer rytm. Samt efter farfars gamla luftgevär som jag gav bort till en schweizisk invandrare på Öland. Han var mästerskytt, klippte mitt gräs och drack kaffe. Berättade om sin ungdoms förälskelse i en brutta som var katolik, han var icke troende protestant. En konflikt som i dag känns som en piss i Mississippi. Åtminstone när man har överdoserat general Ganman och det fucking svenska tillståndet.
***
I begynnelsen var orden: ”Alla namn, karaktärer, organisationer, platser och händelser är antingen produkter av författarens fantasi eller har använts på ett fiktivt sätt. Eventuella likheter med andra verkliga personer, levande eller döda, är oavsiktliga. Boken är under inga omständigheter ägnad att utsätta någon för annans missaktning”.
Tjenare. Jag som prennar på Jens Ganmans slafsigt skrivna men ofta underhållande och/eller upplysande brev fattar försåtligheten. Gläder mig till en början över att denna bok blivit korrläst, bara några få missar.
Folkets hjälte – Jens Ganman
Lava förlag
I centrum står en polisiär spaningsledare vid namn Bror Karlsson, en hederlig men något uppgiven man med drag av diverse Leif GW Perssons figurer. Ibland får vi ett par typer som är mer Gunvald Larsson-artade, tänk Sjöwall-Wahlöös Martin Beck också. En hel del av figuranterna är karikatyrer av nu- eller dåtida polischefer och politiker. Jag kan inte räkna dem alla, dock känna igen somliga då och då. Exempelvis justitieministern, statsministern och rikspolischefen. Diverse kasperdockor.
I spetsen av de oftast invandrare i första eller andra generationens skurkarna, de flesta från MENA-områdana, står en helt fristående och mysko människa kallad Förordshämnaren (Expressen) eller ”Broschyrmördaren” (Aftonbladet). Apropå Expressen Kultur, Ganman säger sig avsky alla som skriver där (inklusive mig då får man anta), så frågade jag förstås den redaktionen om jag fick skriva om Folkets hjälte. Nix, naturligtvis inte.
Förortshämnaren skiljer ur sig på ett originellt sätt. Lämnar nämligen ett visitkort på sina offer. En sorts broschyr med titeln ”Information till dig som just blivit jappad.” Alltså en drift med ”Med dig som är gift med ett barn”, något allmänt utskrattat påhitt av Socialstyrelsen och Migrationsverket. Typ ”Sluta skjut” (i stället för ”skjuta”). Sluta skratta. skämmes. Vilket man stundom gör under läsningen.
Slikt gives i övermått. Och så mycket gangsterslang som i Folkets hjälte, alltså uttryck och förbrytarlingo som inte har nått mig i de vanliga medierna. Gärningsmannen är våldsam och mördare av det ”kriminella drägget. Inga insändare i världen kommer att stoppa dem. Det enda de förstår är våld, massiva mängder våld.” Det är som en euforisk bergsprängare överallt, eller menar jag bunsenbrännare.
Inte konstigt att även denna läsare kommer att heja på denna listiga, excentriska varelse, oavsett hudfärg och etnicitet. Samt känna sympati med desillusionerade, utmattade poliser om så ett inte alltid lämpligt sexuellt beteende. Pedofiler och Dumpen finns förstås också med på ett hörn. Liksom en hel del musikaliska referenser som är mig obekanta.
Ganman har alltså baxat in väl mycket av sin vrede och sina ideosynkrasier i föreliggande volym. Och som vanligt i hans fall anklagas såväl politiker som journalister för att vara mer eller mindre alkoholister. Särskilt vi tanter som köper boxvin. Att många av oss kör gamla bensinbilar från 80-talet kommer vi dock undan med.
I slutänden längtar jag efter lite mer Agatha Christie, mer rytm. Samt efter farfars gamla luftgevär som jag gav bort till en schweizisk invandrare på Öland. Han var mästerskytt, klippte mitt gräs och drack kaffe. Berättade om sin ungdoms förälskelse i en brutta som var katolik, han var icke troende protestant. En konflikt som i dag känns som en piss i Mississippi. Åtminstone när man har överdoserat general Ganman och det fucking svenska tillståndet.
***
