En pompös och uddlös satir
Claes de Faire har skrivit en autofiktiv satir om ett teaterbesök på vår nationalscen. Har han sett något genialiskt och nyskapande eller ett haveri? En intressant frågeställning, men den tas inte tillvara.
Det brukar sägas att när något oväntat inträffar under en teaterföreställning uppstår ofta några intensiva sekunder av närvaro mellan scen och salong. En glipa mellan fiktion och verklighet där liv väller in. Men när Claes de Faire går på teater, den 27 mars 2022, sker inte bara ett sådant oväntat avbrott utan många. Alldeles för många.
Att gå på teater – Clas de Faire
Kaunitz-Olsson
Claes de Farie debuterade som författare 2011 och har efter det bland annat varit chefredaktör för Fokus. Att gå på teater är hans femte roman, i vilken han tar avstamp i Marie-Louise Ekmans uppsättning av Fröken Julie på Dramaten, med Krister Henriksson, Marie Göranzon och Per Svensson i rollerna. Den kväll han och hans familj ser denna föreställning tappar Krister Henriksson text, gång på gång. Till slut hämtar Marie Göranzon ett manus åt honom. Är det ett genialt och nyskapande regigrepp på denna så ofta spelade klassiker, eller är det en konstnärlig dikeskörning? Claes de Faire stannar hemma från jobbet och börjar efterforska, får veta att Krister Henriksson fick en black out men att det ingick i uppsättningens förutsättningar att skådespelarna vid behov skulle kunna hämta manus. Borde föreställningen ha brutits?
Berättelsen drar iväg när Claes de Faire tar en oväntad vändning i andra delen där Morgan Nilsson introduceras, en ämbetsman på en hemlig myndighetsavdelning som bedriver en dold verksamhet där man försöker få svar på frågan när ett haveri egentligen börjar. Det doftar lite av Klas Östergrens romaner med sina gråa ämbetsmän och konspirationer. Här finns även en lägenhet som nog kan beskrivas som luguber, ett ställe där ”sköra kulturarbetare” som hamnat mitt i ett haveri kan ta sig ”tillbaka till normalitet”.
Att gå på teater utvecklar sig till en spretig och bitvis småtramsig roman. Det ska väl vara en satir över myndighetssverige med alla sina många och långa utredningar och statens benägenhet att sända ut broschyrer till befolkningen, upplysa oss – här får vi veta att ett kulturhaveri kan vara en påverkanskampanj från främmande makt – men som inte lyckas sätta fingret på något brännande. Och som fastnar i en jakt på ”den tomma sekunden”, i vilken alla haverier sägs uppstå.
När Claes de Faire är som bäst känns det som att han skriver med ett snett leende i mungipan, i ett fryntligt tonläge, men ofta blir hans stil ganska överlastad, krusidullig, ibland pompös och liksom tillkämpat kåserande.
Det finns också gott om utvikningar i denna roman som får den att kännas lite riktningslös. Som när vi får ta del av Claes de Faires tankar om några kvinnliga (även manliga) kulturskapare – och deras yttre. Om Marie-Louise Ekman skriver han till exempel: ”Hennes kraftiga kvinnlighet, vackra utseende och sinnlighet attraherar mig. Hon är en kvinna i min smak.” Vad detta nu har med hennes konstnärskap att göra. Och ”kraftig kvinnlighet”? Vi får även omfattande och kronologiska faktagenomgångar av de tre skådespelarnas och regissörens respektive karriärer, vilket får berättelsen att stundtals tappa fart. Och vi får ett antal byggnadshistoriska utläggningar, hus som handlingen utspelar sig i. Dessa löst påhängda kulturhistoriska utflykter får visserligen sin förklaring med sista delens titel: ”Staden är en pågående pjäs”, i vilken dessa byggnader alltså ingår, staden som scen, men blir ändå lite av bromsklossar i texten.
Den som vill läsa intressanta tankar om konstnärliga processer eller hoppas på en teaterdebatterande bok har inte mycket att hämta här, inte heller den som vill få sig ett gott skratt för satiren blir inte tillräckligt vass eller angelägen. Frågan vad som är skillnaden mellan genial nygestaltning och ett konstnärligt haveri är i grunden intressant, men det känns som att Claes de Faire slarvar bort den.
***
