En utomjordisk gud for förbi – Ramas vägar äro outgrundliga

I oktober 2017 for det egendomliga objektet Oumuamua (“spejare” eller ”stigfinnare” på hawaiiska) genom solsystemet. Det var “interstellärt”, det vill säga obundet av gravitationen från någon stjärna. Bland Oumuamuas egenheter var hur den reflekterade solljuset med en udda röd färg och att den var tio gånger längre än den var bred. Vad som skulle kunna skapa en sådan form är för forskarna helt okänt.

Först klassificerades Oumuamua som en rymdsten (komet eller asteroid), men sedan blev astronomerna tveksamma. Ett skäl till det var att objektet ökade sin hastighet när det reste genom solsystemet. Man vet inte varför, möjligen alstrade Oumuamua energi som gjorde att den accelererade och man har inte kunnat utesluta att det var artificiellt objekt, någon slags artefakt från en utomjordisk civilisation. 

Oumuamua för tankarna till engelsmannen Arthur C. Clarkes (1917–2008) klassiska roman Möte med Rama (1972) som nu åter ges ut på svenska. Det är en berättelse som lever vidare. Fransk-kanadensiske Denis Villeneuve, som på senare år framgångsrikt filmatiserat amerikanen Frank Herberts episka rymdroman Dune (1965), är nu i färd med att ta Clarkes sällsamma framtidsvision till vita duken. 

År 2077 slår en meteorit ned i östra Italien med fruktansvärd förödelse som följd. Hotet från den yttre rymden blir ett gemensamt problem för världens länder, och ett särskilt globalt vaktsystem upprättas för att hantera okända föremål som närmar sig planeten. 

Omkring 40 år senare dyker ett interstellärt objekt upp i solsystemet. Det rör sig om en jättelik cylinder som är fem mil lång och två mil bred. På jorden sluter man sig till att objektet som man kallar Rama (efter den hinduiske guden) måste vara konstruerad av någon form av intelligens.

Rymdfarkosten Endeavour skickas till Rama och dess besättning lyckas ta sig in i cylindern genom vad som verkar vara ett luftslussystem. Inuti finner de en jättelik frusen sjö och det som påminner om skyskrapeliknande byggnadskomplex som binds samman av vägar.

När Rama kommer närmare solen börjar isen smälta och temperaturen förändras inne i den roterande cylindern, där allt kommer till liv med en enorm hastighet. I vattnet finner man mikroorganismer och plötsligt börjar det dyka upp olika djur. De ser ut som sjöstjärnor och hajar, stora krabbor samt treögda och trebenta spindlar. Det egendomliga med dessa varelser är att de verkar vara helt obekymrade om jordbornas närvaro. När de får tillfälle att dissekera en av spindlarna visar det sig att dessa både är biologiska och teknologiska. Mysteriet tätnar när de i byggnaderna finner artefakter och kläder för trebenta. 

Vad sjutton är Rama för något? I romanen lanseras teorin att det är en slags interstellär Noaks ark, en farkost som bär med sig liv i jakt på ett nytt hem någonstans i universum. Kanske erbjuder den en möjlighet för människor att färdas med den?

Rama är en av guden Vishnus (alla världars och själars ursprung) inkarnationer. I form av en mänsklig prins blir han oskyldigt landsförvisad och vandrar fattig och utsatt omkring i världen och ställs inför svåra moraliska prövningar. Hans historia berättas i det viktiga dikteposet Ramayana (författat på 200-talet före Kristus) och ger vägledning kring den existentiella frågan om “dharma”; hur man är en god människa och hur ett gott samhälle är inrättat. Det intressanta med Rama är att han överskrider både de ändliga människornas och de eviga gudarnas väsen, han är en dödlig gudamänniska.

Har också Rama i Clarkes roman något att lära människorna? Är det rent av en utomjordisk profet eller en vandrande gud de möter?

Clarkes närmast vetenskapligt realistiska stil förstärker det mystiska. Han förmedlar den otäcka känslan av det främmande, hur något är närvarande och observerbart men ändå ett fullständigt ogenomträngligt mysterium. Inte alls främmande från hur människors möten med det gudomliga beskrivits genom årtusendena. 

Clarkes egen religiösa hemvist pendlade genom åren. Han beskrev sig själv som ateist, men uttryckte också panteistiska (att naturen är besjälad) och buddhistiska uppfattningar. 

En viktig inspiration för Clarke var Liverpoolfilosofen och författaren Olaf Stapledon som utvecklade sitt mystiska tänkande i romaner som De sista och första människorna (1930) och Stjärnskaparen (1937). Stapledon tänkte sig att vi människor genom en evolutionär process kommer att utveckla vår intelligens på ett sådant sätt att vi blir medvetna om vår del i ett högre kollektivt medvetande som omfattar hela universum.

Clarke var likt Stapledon kritisk till organiserad religion, men på samma vis inte avvisande mot människors andliga sökande och mystiska erfarenheter. Det blir tydligt i Clarkes roman 2001 – en rymdodyssé (1968) där upptäckten av egendomliga svarta monoliter på jorden, månen och Saturnusmånen Japetus för människan i riktning mot en högre existens.

Det finns för Clarke samtidigt något tragiskt i människans religiösa väsen. Det fångar han bäst i novellen Stjärnan (1955). En grupp rymdfarare från jorden finner en utdöd civilisation i ett främmande solsystem. Det visar sig att den människolika arten utplånats av att dess sol utvecklats till en supernova. När expeditionens ledare – en astrofysiker och jesuitpräst – inser att den exploderande stjärnan är den som lyser över Betlehem vid Jesus födelse i Nya testamentet, bryter han samman. 

Vilken god gud offrar en hel art för att frälsa en annan? En vars vägar är lika outgrundliga som Ramas?

***

Läs även: Ken Follett: ”Ingen kan säga att jag har fel”

Läs även: Inget går upp mot ett riddaräventyr i Västeros