Naivitet och optimism kan utlösa krig

Wilhelm Agrell jämför i en ny bok krigsutbrotten 1939 och 2022. Gemensamt för bägge händelserna är västvärldens önsketänkande.

Text: Torbjörn Elensky

Bild: Historisk media / Gunnar Menander

Inget är vanskligare än att spå framtiden med ledning av det förflutna. Historien upprepar sig inte exakt. Men givetvis finns vissa återkommande fenomen som beror på den mänskliga naturen: girighet, feghet, ärelystnad, stolthet, naivitet och en hel drös andra egenskaper. Det gör inte att det går att förutse vad som ska hända, men historiska skeenden kan ge oss fingervisningar om vad vi bör se upp med. Den som samlar sina trupper vid gränsen kanske verkligen tänker anfalla. Den som uttrycker en vilja till revansch kanske faktiskt kommer att ta chansen att ge igen. Och världens kloka och mäktiga är kanske inte så kloka eller mäktiga som de vill göra gällande – tills de inte vill det längre utan istället försöker kasta över ansvaret på andra. 

En tid för krig: Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022 – Wilhelm Agrell.

Historiska media 

Vi har sedan länge matats med mekaniska fraser om att ”trettiotalet är tillbaka” utan att få de historiska parallellerna utredda. Därför är det värt att uppmärksamma då vår främste forskare på området freds- och konfliktanalys, samt den förste professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell kommer med en ny bok i ämnet.  

En tid för krig: Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022 redogör systematiskt för vad som ledde till andra världskriget respektive Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Han gör det genom att helt enkelt sammanfatta förloppen och lägga dem intill varandra. Men poängen är varken att förutse vad som kan komma att hända i framtiden eller att tolka historien med samtiden som lins.  

Det Agrell redan i flera av sina böcker försökt komma åt är ”samhällets bristande förvarningsförmåga”. Här går han, som han själv framställer det, ett steg längre och ”ställer dessa brister i relation till en aggressiv motpart, som både är medveten om bristerna och inställd på att systematiskt exploatera dem […] ”.  

Såg mellan fingrarna

Vad som förenar krigsutbrotten 1939 och 2022 är hur tydliga alla förebud tycks – i efterhand. Vid bägge tidpunkterna var omgivningen så inställd på fred till varje pris att den såg mellan fingrarna både med Tysklands och Ryssland militära uppbyggnad, den hotfulla retoriken och faktiska krigshandlingar och annekteringar av områden i grannländerna. Vad gäller trettiotalet främst Sudetområdet och i vår tid naturligtvis annekteringen av Krim. I bägge fallen motiverades invasionen med att befolkningen påstods vara utsatt för diskriminering av Tjeckoslovakien respektive Ukraina, liksom med att invånarna i området sades vilja tillhöra den annekterande staten.  

Brittiske premiärministern Neville Chamberlain var i hög grad pådrivande för att få tjeckerna att acceptera att förlora dessa områden, givetvis i fredens namn. Det var i samband med dessa förhandlingar som Chamberlain fick Hitlers underskrift på ett dokument vilket han vid hemkomsten till England triumfatoriskt höll upp som bevis på att han skapat ”peace in our time”. Tidigare samma år hade även Österrike ”anslutits”, genom den så kallade anschluss, till det nazistiska Tyskland utan nämnvärda protester från omvärlden. 

Krim erövrades inte direkt genom avtal med världens stormakter, men det ryska anfallet på Ukraina 2014 ledde inte till några särskilt allvarliga reaktioner. I ett kapitel med den talande rubriken ”Anschluss på Krim” beskriver Agrell förloppet och konstaterar att även denna gång var omvärldens absoluta vilja till fred det som fick den, oss, att se mellan fingrarna på detta uppenbara brott mot internationell rätt. 

Anfallet mot Ukraina i februari 2022 kom inte oväntat. Under hela hösten var den amerikanska säkerhetstjänsten medveten om de ryska förberedelserna. Dessa tolkades emellertid in i det sista som ett nervkrig där Ryssland enbart provocerade för att få förhandlingsfördelar. Som Agrell skriver spelade också ”vargen-kommer-syndromet” in här. Kanske överdrev Ukraina för att få mer hjälp? Och vem kunde till fullo lita på USA efter de fatala missbedömningarna och de rena lögnerna i samband med Irakkriget 2003?  

Naivitet gör inte världen till en mera fredlig plats

Förtroende är en värdefull tillgång som tar lång tid att bygga upp, men som lätt raseras. Den franske generalen Dominique Trinquand understryker också i sin bok Ce qui nous attend – L'effet papillon des conflits mondiaux (Det som väntar oss – fjärilseffekten i de globala konflikterna) hur allvarligt det var att Barack Obama 2013 hotade den syriska regimen utan att följa upp i handling. 

Om Syrien attackerade sin egen befolkning med kemiska vapen skulle det vara att korsa en ”red line”, men regimen använde kemvapen och amerikanerna gjorde ingenting. Där förstördes förtroendet för USA som allierad och antagligen var det då Putin insåg att det inte skulle innebära någon större risk att ta Krim, precis som det inte blev några konsekvenser då han 2008 anföll Georgien. Obama bojkottade visserligen personligen vinter-OS i ryska Sotji 2014 och frågan om homosexuella atleter lyftes – men amerikanska idrottare deltog precis som vanligt. En propagandatriumf för Putin. 

Wilhelm Agrell skriver med största klarhet, men aldrig på näsan. De historiska förloppen redovisas konsist, utan anakronistiska kommentarer och utan att peka ut alla tydliga paralleller mellan 1939 och 2022. Han riktar inte ens någon generell anklagelse mot världens mäktiga. Sådant får läsaren själv stå för. Och visst, jag kan inte låta bli: Önsketänkande förklätt till optimism och lättja maskerad som förnuft tycks vara återkommande historiska misstag. 

Inför både Hitler och Putin har västmakterna systematiskt valt att skjuta upp sina reaktioner och hoppas på det bästa, långt efter att alla tecken tydligt visat att detta hopp är falskt. Risken är väl stor att vi kommer att förhålla oss på samma sätt även framöver inför aggressiva stormakter, särskilt om de har kärnvapen.  

Naivitet gör inte världen till en mera fredlig plats, tyvärr. 

***