Harold Blooms kanon är ett evigt rop på Gud

I den argentinske mästaren Jorge Luis Borges novell Döden och kompassen (1944) utreder detektiven Erik Lönnrot (efter den svenske medeltidshistorikern Erik Lönnroth) en rabbins död i Buenos Aires. Berättelsen inleds som en vanlig mordgåta, men utvecklas till ett esoteriskt mysterium kring Guds verkliga namn. Borges skildrar en rent dödlig längtan efter Skaparen.

Författaren och berättelsen kanoniseras i Harold Blooms Den västerländska kanon (1994), som nu återgivits på svenska. Det är något helt annat än den Sveriges kulturkanon som presenterades här i dagarna. I stället för att definiera det nationella binder Blooms kanon gränsöst samman mänskligheten i sökandet på existensens gåta.

För 25 år sedan intervjuade Göran Rosenberg lärdomsgiganten om läsningens konst och värde. Bloom konstaterade då uppgivet att en handfull populära författarskap kommer att överleva vår digitala och visuella tid. Det är Shakespeare förstås, Jane Austen och Charles Dickens, förmodligen Henrik Ibsen och kanske August Strindberg. Alla dessa har ett sådant berättande som passar dagens filmer och tv-serier. För Strindberg var det dessutom på ett mer indirekt sätt, han lever snarare vidare genom andra. Bloom hävdade att man ständigt kunde se illa förtäckta pastischer och parafraser på Strindbergs dramatik, även om han utanför Sverige kanske inte är lika spelad som förr.

Strindberg fick inte vara med i den kärnfulla västerländska kanon som Bloom presenterade, men tillsammans med Pär Lagerkvist, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson i hans betydligt mer omfattande lista över världslitteraturens viktigaste verk. Bland de 26 författarskapen i Blooms kanon är fyra kvinnliga och två amerikanska, samt anmärkningsvärt många engelskspråkiga (nästan hälften av dem).

Själva navet i kanon är Shakespeare, som enligt Bloom uppfinner det vi uppfattar som en människa, en enskild individ med en egen identitet och ett eget inre liv. Shakespeare flyttade fokus från gudar och myter till människan och historien hon lever i. Han gestaltade uppemot tusen olika karaktärer där många av dem är mer mänskliga och mångsidiga än vi själva.

Den goda litteraturen, framför allt den vi finner i de religiösa berättelser, tränger in inom oss och finner där en evig källa till liv. Shakespeare lyckas med konststycket att skapa odödliga karaktärer på samma sätt som våra religiösa urkunder. Sådana som Lear, Hamlet och Jago är lika ändlöst vitala och överraskande gestalter som Jesus i evangelierna eller Allah i Koranen. Framför allt fascinerades Bloom Gamla testamentets ömsom kärleksfulle, ömsom vansinnige och svartsjuke skapargud Jahve, som är så sprudlade motstridig att man helt enkelt inte kan få grepp mot honom.

Bloom växte upp i en judisk arbetarfamilj i Bronx, New York. Fadern var textilarbetare och modern hemmafru och i hemmet talade man liksom i grannskapet jiddisch och hebreiska. Först som sexåring lärde sig Bloom engelska. Han läste tidigt och mycket och det kom att bli hans frälsning. Senare fann han att det fanns lärda i familjens historia, kabbalister (judiska mystiker) och magiker, som gick igen i honom.

Därav Blooms ressentiment mot det han kallade “resentimentets skola”, tendensen att reducera litteraturen till en klass-, köns- eller etnicitetsfråga. Blooms kanon är ett frontalangrepp mot den kritik och forskning som Bloom föraktade, feministiska och identitetspolitiska läsningar av litteraturen. I den goda läsningen såg Bloom något mycket större, något allmänmänskligt och högst existentiellt, ett sätt att överkomma, eller åtminstone förlika sig med döden.

Läsningen och litteraturen var för Bloom större än den organisterade religionen, som jude var han ständigt i strid med rabbiner och ortodoxa. Samtidigt var det en existentiell kris som satte Bloom på ett eget spår inom litteraturforskningen. Han upptäckte just kabbalan som en nyckel till litteraturens dolda mening.

Rabbinen Isaac Luria formulerade i slutet av 1500-talet en teologi som beskriver hur Gud skapar den ändliga världen som en kontrast till sin egen evighet, en paradox där Skaparen på samma gång är fullständigt närvarande och helt åtskild sin skapelse. Det finns därför något inom oss som tillhör en Gud som är helt dold och skild från oss.

Bloom var en romantikens arvtagare och hos den tyske filosofen Arthur Schopenhauer fann han idén om “individuationen”, att vi kan lära känna vårt inre sanna jag genom personligt skapande. På så vis kommer vi åt det flöde av liv som Skaparen lämnat inom oss, men det är inte bara ljus utan också det väldiga mörker vi möter hos Goethes demoner och Ibsens troll.

Inspirerad av den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga tänkte sig Bloom att det som utmärker människan är leken, förmågan att med både lust och allvar ständigt skapa nya tolkningssystem av symboler och metaforer i syfte att förstå oss själva och världen. Litteraturen är det främsta exemplet på det.

Hans tes är att litteraturhistorien utgörs av en rad felläsningar och misstolkningar som genererar nya verk ur gamla. Yngre diktare vill avundsjukt överträffa äldre mästare och gör det genom att (med ”flit”) missförstå dem. På så vis hittar de på nya ”bättre” berättelser för att fylla ”tomrummen”.

På så vis får vi alla dessa originella skildringar av det inre livet och världen. Det är också det som gör att sådana som Dante och John Milton pressar gränserna för vad som är godtagbart inom kristna dogmer. Hos amerikanska diktare som Walt Whitman och Emily Dickinson drivs fritänkeriet som längst. Det speglar också den sanslösa religiösa innovationen i det amerikanska samhället, dit så många sökt sig just för den andliga friheten. En sådan som Joseph Smith, Mormonkyrkans grundare, betraktade Bloom som i det avseendet ett religiöst geni. 

Av den italienske historikern och upplysningsfilosofen Vico lånade Bloom tanken om att mänskliga civilisationer genomgår en livscykel. Den första teokratiska fasen präglas av en mytologisk och metaforisk förståelse av tillvaron (Bibeln, Koranen), den andra aristokratiska är (de tragiska) hjältarnas epok (Hamlet, Miguel de Cervantes Don Quijote, Goethes Faust) den tredje demokratiska eran präglas av folklighet och ironi (William Wordsworth, Jane Austen, Charles Dickens), medan en för långt driven rationalitet och vetenskap leder till kaos (Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Franz Kafka, Samuel Beckett).

Det postmoderna tillstånd i vilket vi nu befinner oss är rationaliteten driven till sin spets. Skärmens och den visuella kulturens framsteg och det minskande läsandet är en del av det. Vi förlorar förmågan att tänka och är nu åter i en teokratisk fas där tal och bild för företräder framför skrivit. Det är identitetspolitikens och den religiösa fundamentalismens tidevarv där huvudlösa dogmer dikterar livet för tanklösa skaror när ropet efter Gud tystnat.

​​***

Läs även: Linnea Lindquist: Kanon särskilt viktig i utsatta områden

Läs även: Kulturkanon – hela listan!