I Greiders trädgård är ingen växt främmande

I somras gick jag en morgon med familjen till Botan, Botaniska trädgården i Lund. Jag var begeistrad, läste högt de latinska namnen på de små metallskyltarna intill plantor och under träd, gnuggade blomblad mot fingrarna och njöt av dofterna. Jag försökte engagera barnen, men deras ointresse var monumentalt.

Göran Greiders bok ger mig först känslan av att återigen få stiga in i Botan. Han är den engagerade vännen som jag i somras saknade vid min sida. Greider behandlar växterna som vänner och viskar till blommorna. Han är lika uppspelt som jag vid åsynen av grönskans mångfald.

”Invasiv, inhemsk, naturaliserad, främmande – alla de där orden som armerar hela den stora och ofta mycket uppjagadediskussionen om främmande arter som anländer till jungfruliga marker och utlöser larm efter larm, kommer i en annan belysning så snart man går till de riktigt långa tidsperspektiven. Hur länge måste en växt ha levt i ett område för att den ska kallas naturligt förekommande? När blir en art inhemsk?”

Greider skriver vackert, filosoferar och berättar fantastiska historier om alla växter som egentligen inte ska vara här – de problematiska, invasiva – lupiner, syrener, jättebalsamin, parkslide, turbotallen Pinus contorta.

Han redogör på ett fängslande vis om gamla tiders växtjägare, de som liksom vi var hänförda och nyfikna, som reste till andra sidan jorden under den tid som en båtfärd över haven var ett fullkomligt livsfarligt äventyr.

Jag får läsa om den unge skotten David Douglas, han som tog med sig lupinerna från Nordamerika till Europa, om Robert Fortune som ”hittade” löjtnantshjärtat, och om fransyskan Jeanne Baret som på 1760-talet tvingades resa jorden runt förklädd till man. Indienfödde John Forbes Royle tog med sig jättebalsaminen. Kirurgen Philipp Franz von Siebold fann parkslidet vid Himalayas fot och tog med det hem, men lämnade sin japanska familj för alltid.

Vi har roligt där vi flanerar bland växtligheten. Greider lutar sig gång på gång fram och viskar busigt att i hans egen trädgård i Dala Floda växer många invasiva arter. Men han försäkrar mig, läsaren, om att han har dem under kontroll, och beskriver hur han klipper ner sina lupiner varje år efter blomning så att fröna inte får chans att spridas. Han är inte rädd utan försäkrar att rätt hanterade är de inte farliga, han tämjer dem med sin kärlek. I Greiders trädgård är ingen växt obehörig eller främmande. Han älskar dem alla.

”I svenska trädgårdar vimlar det av växter som speglar kolonialismens historia”, slår Greider fast och konstaterar att ”den alltmer dånande debatten om invasiva växter tycks sammanfalla med den våg av nationalism och rasism som gått genom världen – inte bara västvärlden – sedan världs­kapitalismen accelererat våldsamt det senaste halvsek­let”.

Och någonstans mitt i vår vandring börjar Göran Greider bli tröttsam. Samma mönster upprepar sig, han talar om herrefolk och herremansträdgårdar, de besuttna, adelsherrarna.

De rika har rubbat ordningen och importerat växter som inte skulle ha hittat hit på egen hand. Herremännen bär skulden och ska lastas. Att de enkla människorna, tjänstefolket, sedan stjäl med sig sticklingar ur de rikas trädgårdar eller stoppar frön i fickan, blir alltid förlåtet. De är utan skuld, utan ansvar, därför att de bara har velat ta del av den skönhet som i rättvisans namn även borde tillfalla dem.

Växter invaderar inte, de är oskyldiga, skriver Greider. Precis lika oskyldiga som de som tar från de rikas trädgårdar och växthus, gräver upp rotskott och planterar i sina enkla blomsterrabatter. Allt förklaras enligt samma mönster: de rika – onda? – köper och importerar, de fattiga – svagsinta? – tar från de rika och sprider skadeväxterna i sin längtan efter skönhet.

De enda rika som inte bär skuld i Rotskott från paradiset är muslimerna.

”Medan europeiska trädgårdar ofta är till för att vandra i med beundrande blickar, är de islamska mer till för avskildhet,harmoni, stunder innanför paradis­murarna. De är gärna muromgärdade och vatten porlar i dem. De är tänkta attförmedla en bild av paradiset.”

Greiders boktitel hänvisar kanske inte till vilket paradis som helst, utan till det islamska paradiset. Vänsterns vördnad för islam är gåtfull, särskilt som ingen annan religion får åtnjuta samma andakt.

Även urfolken är oskyldiga i Greiders värld, men bara om de lever påvert och tack vare sin fattigdom inte tär på jordens resurser, eller – förmodligen genom hög barnadödlighet – inte skyndar på överbefolkningen.

”För många år sedan, innan jag visste bättre, grävde jag upp några plantor och satte dem i trädgården, men som tur var tog de sig aldrig.”

Vet Greider bättre nu, när han kultiverar invasiva arter, vurmar för urfolken och exotiserar det enkla livet? För det är inte alla urfolk som tillägnas respekt i Greiders värld. När han vid åsynen av syrener associerar till olivträd och därifrån till”palestinska olivlundar som huggs ner av israeliska bosättare” ges det judiska urfolket ingen pardon.

Greider konstaterar att ”det ekologiska fotavtryck en genomsnittlig amerikan – eller en svensk – avsätter är enormt mycket större än en genomsnittlig afrikans”. Lika stor fördragsamhet som han tycks ha för växtligheten – invasiv eller ej – lika liten tycks den vara för grupper som han svepande har dömt ut som tärande.

Den förmenta godheten blir tröttande. Självförhärligande socialister tror att de är ofelbara för att de står på de svagas sida, men de fastslår själva vem som är svag – ofta utan att varken den utvalde ”starke” eller ”svage” får opponera sig.

Den som kan utstå Greiders kväljande människosyn har en fin läsupplevelse framför sig, men plötsligt tror jag mig veta hur mina barn kände sig den där sommarmorgonen i Botan.

Göran Greiders Rotskott från Paradiset är månadens bok i Fackklubben i mars.

***

Läs även: Kan vi i dag fånga 1600-talets mentalitet?

Läs även: Danskjävlarna var det förstås