Jiddisch – inte längre ”spökenas språk”

När Isaac Bashevis Singer tog emot Nobelpriset i litteratur 1978 sa han träffande: ”Spöken talar jiddisch.” Efter Förintelsen kom språket att symbolisera det förlorade: människorna och kulturen som inte längre fanns. Att fördjupa sig i svensk jiddisch-historia efter krigsslutet är fascinerande eftersom den rymmer dimensioner långt bortom ett språks traditionella gränser.

Sarah Schulman har genom sitt redaktörskap av antologin Jiddisch i Sverige fångat denna särprägel precis som jiddischkulturen i århundraden fångat sina betraktare; med halsbrytande öden och komiska karaktärer, sanslös humor och ringlande tankegångar – allt på en botten av nåt lika tjärnsvart som bubblande varmt. I likhet med den uppmärksammade antologin Jude i Sverige (2021) samlar den ett mischmasch av mer eller mindre kända röster. Nämnas särskilt bör den som boken tillägnas, Salomon Schulman (1947–2024), barnläkaren och jiddischpoeten som verkat som en urkraft för språkets ställning.

Eftersom jiddisch var spökenas språk och ansågs vara utdöende, behandlades det inte sällan styvmoderligt. Komikern Ronn Elfors Lipsker fångar detta ypperligt. Efter mammans död förklarar hans morbror varför jiddisch kastades överbord redan under resan mot Sverige: ”Hon bestämde sig för att bli en ny människa. Ingen judisk människa, bara svensk. Ingen jiddisch mer. Jiddisch var hennes modersmål men hon bara slängde det och sitt gamla liv i havet.”

Förhållningssättet till jiddisch skiftade från hem till hem, från självklart och gärna till laddat och tabu. Det gynnades inte av att Israel valde hebreiskan som nationalspråk, och att landet såg på jiddisch som ett förlorarspråk framburet av den svaga gettojuden. I Sverige ville många överlevande dessutom att deras barn snabbt skulle inlemmas i det svenska, och ansträngde sig därför inte aktivt för att föra språket vidare. Jiddisch förpassades i många fall till ett sorts limbo.

Leif Zern, teaterkritiker och författare, beskriver det kort och gott: ”Jag kan inte säga att vi talade jiddisch. Men jag kan heller inte säga att vi inte talade jiddisch.” Abbe Schulman, psykiatriker tillika ordförande för Jiddischsällskapet i Stockholm, konkretiserar det genom att beskriva familjens jiddisch som ett textlöst ”vardagsspråk” med stora luckor. Han kunde exempelvis inte orden för olika växter och djur eller grammatikreglerna. 

Genom författarnas spridda åldrar och professioner ringar antologin in det jiddisch varit, är och kan bli, inte minst sedan det blev erkänt som ett nationellt minoritetsspråk, och Sverige med åren blivit världskänt som ett jiddischblomstrande land. Uppfriskande är en av antologins hyfsat röda trådar: att jiddisch är så mycket mer än ett språk. Det är en värld och en känsla, ett kroppsspråk och tonfall, sånger och humor, minnen och längtan. Men framför allt är det ett stopp i tiden, ett rum för alla generationer att mötas. Leif Zern beskriver det väl: ”Jiddisch är ett språk fullt av gester och åtbörder, som om det bar på en skatt av minnen, med en undermening av sorg och glädje som går att läsa som den historia vi delar. Tiden står stilla.” 

Redaktör Sarah Schulman beskriver en gemenskap oberoende av politisk, ideologisk och religiös samstämmighet, en ”ovanlig gråzon” där alla är välkomna. På så vis är jiddisch ett språk som, i sig, bär på en helt egen berättelse. Det är något både självklart och hopplöst svårförklarat som den här antologin med förtjänst lyckas förmedla.

***

Läs även: Sveriges judars historia är den svenska antisemitismens historia

Läs även: Danskjävlarna var det förstås