Krigets definition: Man strider och strider och till sist segrar alltid ryssen 

I Errol Morris dokumentär The Fog of War (2003) berättar den förre amerikanske försvarsministern Robert McNamara om sin syn på det moderna kriget. Titeln syftar på det militära begreppet “krigets dimma”, om vilket sammansatt och oöverblickbart fenomen kriget är. Det är svårt att analysera och fatta rätt beslut i det, inte minst ur moraliskt hänseende. Till tonerna av Philip Glass illabådande musik ser vi McNamara med tårar ögonen berättar om de knappt 400 000 ton napalm som amerikanerna släppte över Vietnam, en närbild av det totala krigets förvridna ansikte.

Teorin om krigets dimma lanserades av den preussiske generalen och militärteoretikern Carl von Clausewitz i den inflytelserika klassikern Om kriget (1822). Clausewitz utgick från sina erfarenheter av Napoleonkrigen, men också från militärhistorien, religionen och den samtida tyska filosofin för att förstå krigets natur.

Under upplysningstiden hade kriget studerats enligt tidens förnuftstroende vetenskapsoptimistiska principer. Kunde den samlade fysikaliska kraften hos arméer som drabbade samman studeras och vad fick denna för betydelse för stridens utfall? Var det möjligt att rent geometriskt optimera slagordningar och trupprörelser på slagfältet?

För Clausewitz är kriget något mer djuriskt och mystiskt än så, det springer ur djupet av vårt väsen. Hans människosyn bär ett bibliskt mörker, vi har med en moraliskt fallen och våldsam varelse att göra. Därför ger han inte mycket för logik och matematik i krig. Det går inte att strida vid ritbordet, det är något som görs i en svåröverblickad verklighet där befälhavarens omdöme och intuition är avgörande. 

Samtidigt betonas Clausewitz att krig handlar om resurser, ett lands förmåga att mobilisera och utrusta soldater, teknisk utveckling och produktionsförmåga är av betydelse, och kommer i synnerhet bli det i framtidens krig. Clausewitz ser mycket riktigt framför sig det totala kriget där hela länder fullständigt mobiliseras i ett syfte, men där också hela samhällen blir måltavlor för våldet. Amerikanska inbördeskriget och de kommande världskrigen ger honom rätt.

Den bildade Clausewitz för romantikens anda in i det militära tänkandet. Krig innebär att med våld försöka tvinga sin vilja på ett annat land och folk, det är var som står politiken till buds när handel och diplomati inte för den dit den vill. Samtidigt är den patriotiska mobiliseringen av högsta vikt. Kriget har sina rötter i folkdjupet och är en ren existentiell och andlig kamp, det är den ultimata manifestationen av nationen. Patriotismen i den allmänna värnplikten och förmågan att bedriva folkligt motstånd blir avgörande (Clausewitz pekar på det spanska gerillakriget mot Napoleon). Masspsykologin och stridsmoralen är med andra ord viktig för viljan och förmågan att kriga.

Vi anar nationalismens ankomst och det är den franska revolutionen som förändrat villkoren för de europeiska krigen. Varenda undersåte eller medborgare berörs. Napoleon Bonaparte lyckades kanalisera den folkliga styrkan och förkroppsliga den revolutionära glöden i grande armée, en modern professionell krigsmakt som med extremt effektiva och dödliga massarméer svepte fram över kontinenten med det totala krigets evangelium.

Clausewitz tog värvning i den preussiska armén redan som tolvåring 1792. Året därpå tjänade han som fänrik och fanbärare under fälttåget mot Frankrike. Clausewitz stred mot Napoleons styrkor under både preussisk och rysk flagg. Han var där när fransmännen krossade preussarna vid slaget i Jena 1806, stred sex år senare i Borodino under fransmännen fälttåg mot Ryssland och var stabschef under den svensk-preussiske fältmarskalken Gebhard Lebrerecht von Blücher när Napoleon slutligen besegrades i Waterloo 1815.

Clausewitz har en närmast hegeliansk förståelse av kriget, dess konst förändras och utvecklas över tid och dess ande tar allt tydligare sin form. Fältherren spelade roll för denna process, Gustav II Adolf, Karl XII och Fredrik den store nämns som ledare i att förändra kriget. I Alexander den stores anda stred de djärvt och tog stora risker. Romantikens ödesmättade individualism, hjältedyrkan och genikult gör sig här påmind. Samtidigt är de inte alla genier, Karl XII:s stora brist var hans oförmåga att förvalta de många militära segrarna på ett så strategiskt vis att han också kunde segra över den flerfaldigt större och resursstarkare ryska krigsmakten.

Napoleon gick också bet mot ryssen. Clausewitz pekar på hur denne segrade i slag efter slag i det stora och kalla Ryssland, men samtidigt som hans armé blev allt mindre och de tunna förbindelselinjerna allt längre, så fyllde ryssarna på i leden samtidigt som de retirerade över det största territoriet i världen. Senare kommer axelmakterna begå samma misstag under angreppet mot Sovjetunionen 1941.

Clausewitz tog värvning i de ryska styrkorna efter att Preussen besegrades av de fransmän han innerligt hatade. Han talade franska med sina ryska kamrater, men påpekar att dessa inte är européer i samma mening som preussare, fransmän, svenskar eller engelsmän. De ser världen annorlunda och deras uthållighet består i förmågan att utstå stora förluster och att inte sätta samma pris på det enskilda människolivet.

Det för oss till dagens situation. Clausewitz inger känslan av att allt stridande ändå slutar med att ryssen står där segrande i slutet. Men som anfallande makt har Ryssland inte imponerat, varken i Finland 1939 eller i Ukraina 2022. Uppenbart överskattas tillgång på manskap och materiel och ryssarna marscherar vilse i “krigets dimma”. Samtidigt har det ryska imperiet övergått till krigsekonomi och investerar totalt i konflikten, bestämt att fortsätta trots enorma förluster. Men det verkar nu inte bara vara Ukraina som betraktar kriget som existentiellt, det patriotiska uppvaknandet i länder som Sverige och Tyskland pekar mot att Clausewitz känner vår krigiska natur rätt.

***

Läs även: ”Den som först dör är en bög”

Läs även: När verkligheten kom ifatt fascisternas lögner