Låt oss hoppas att Knausgård inte skriver fler böcker

När Morgenstjernen publicerades i Norge år 2020 talades det om en trilogi. I senare intervjuer har Karl Ove Knausgård sagt att det måste bli minst fem, eller möjligen sju delar i serien för att han ska kunna knyta ihop säcken. Och när jag intervjuade honom för Språktidningen förra året sa han att det behövde bli sex, men att det lika gärna kunde bli 20 delar ”för den saks skylla. Jag vet ikke”. Så hur många delar det kommer att bli är nog fortfarande lika mystiskt oklart som den där stjärnan som plötsligt uppenbarar sig på himlen över Norge i böckerna.

Låt oss hoppas att det inte blir 20 delar. För i och med den femte delen Arendal som nu föreligger i svensk översättning av Staffan Söderblom (som också på smidig och fin svenska översatt både de övriga delarna i Morgonstjärnasviten och Knausgårds årstidsböcker) inträder en viss mättnad.

Knausgårds romanprojekt börjar mer och mer kännas som superhjälteförlaget Marvel och deras aldrig sinande ström av filmer. Precis som Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket porträtterades exempelvis ett kollektiv i de första filmerna om X-Men. En myllrande fantastisk värld – i båda fallen. Men precis som Marvel som envisats med att låta sina superhjältar ge sig ut på långrandiga soloutflykter (som Wolverine eller Dark Phoenix) har Karl Ove Knausgård sedan fjärde delen Nattens skola börjat skildra solopersoner som tidigare vagt antytts i serien. I Nattens skola fungerade greppet, den var spännande, tät och klaustrofobisk. Den gav ändå välkommen omväxling till ensembleromanerna som föregick den, men i och med Arendal känns det hela wolverineigt. Jag läser vidare och känner: ”men kom igen, fortsätt med kollektivberättelsen, ge mig äntligen slutet på denna myllrande värld. Vem bryr sig om Syvert Løyning?”.

Så heter huvudpersonen i Arendal. Och visst har han passerat revy tidigare i romansviten. I Vargarna från evighetens skog (del 2) framstod han som en spännande gåta, då hans son, förvirrande nog med exakt samma namn, hittade brev som denne Syvert Løyning skrivit till en rysk kvinna och där han vittnade om stor passion, stor kärlek. Syvert Løyning den yngre avslöjade kort sagt sin pappas långvariga och passionerade otrohetsaffär. Det var kittlande. En norsk familjefar reser under kalla kriget till Sovjetunionen och hittar slumpartat sitt livs stora och omvälvande kärlek. Han gav sig hän men inte tillräckligt mycket för att lämna sina båda söner och sin fru hemma i Norge. Dubbellivet han levde fascinerade.

Men när vi nu möter honom i Arendal är det den mer vardagliga, tråkigare sidan av honom som skildras. Det är också han som berättar historien. Det handlar om hans relation till sina föräldrar, om den ryska kärleken som han dock redan lämnat – han har bara kvar breven som en evig påminnelse om att han kunde ha valt annorlunda i livet, om hans dåliga relation till sina söner och om drickandet som han ägnar sig åt i smyg. Eller som han försöker hålla hemligt med pluntor i jackfickor och i lådor i källaren där han gömmer akvavitflaskor för att kunna ta sig ett stärkande järn eller två – i förhoppningen om att minttabletterna ska kamouflera andedräkten. Långsamt krackelerar detta.

Karl Ove Knausgård är förstås en mästare i att gestalta och skildra det vardagliga. Det har alltid, åtminstone sedan Min kamp-sviten, varit hans absoluta paradgren. För Morgonstjärnaserien har det också varit av högsta vikt: då han fint balanserat det vardagliga mot det mer mystiska, apokalyptiska spåret. Det mystiska har inte försvunnit i Arendal, men det har blivit än mer implicit.

I romanens inledning färdas Syvert Løyning hem mot familjen i sin orangefärgade Opel Ascona. Det är mitt i vintern och i en uppförsbacke börjar motorn hacka. Syvert Løyning lyckas köra till en öppen bilmekaniker som så småningom konstaterar att motorn skurit och att det kommer att ta dagar innan han kan reparera bilen. Under tiden som går tar Syvert Løyning in på hotell i Arendal – staden där hans mamma bor. Han besöker henne kort, men hon har sin döde makes bror på besök och Syvert Løyning får för sig att farbrodern och mamman har en affär, vilket får honom att ge sig av – äcklad av detta förhållande.

Han går runt i stan, röker enorma mängder camel utan filter, dricker öl på öl, träffar en gammal klasskamrat. Det uppstår en erotisk laddning mellan dem, men till skillnad från den ryska affären agerar han inte ut den. En smällkall natt kör han ut på den tjocka isen (i en lånad bil) och möter ett mystiskt sällskap som eldar på isen nedanför en kyrka. Sedan följer Sivert med dem in i kyrkan, där en slags hednisk mässa pågår. De närvarande talar med de döda, som de påstår finns runt omkring dem. Besvärad beger sig Syvert iväg. Själv ser han nämligen syner av döda kamrater och sin avlidne far. Men han skjuter visionerna ifrån sig, vill inte tro på dem.

Det handlar alltså mycket om flykt och förnekelse i denna, för att vara Knausgård, tunna roman om knappa 240 sidor. Karl Ove Knausgård skriver fortfarande med rapphet och stor vardagskonkretion. Men det är dags att han rundar av sitt stora verk om den mystiska himlakropp som först visade sig i Morgonstjärnan och knyter det samman med det dödas rike som verkar ha öppnat sig i alla dessa romaner. Att ge oss läsare ytterligare en oborstad, försupen och frånvarande pappa som brottas med självhat, feghet och alkoholproblem är ungefär lika spännande som när vi i film efter film ska behöva genomlida en X-menhjältes bakgrund, när allt vi vill ha är rafflande action.

Eller annorlunda uttryckt: Karl Ove Knausgård må älska alla sina romanpersoner lika mycket, hur långt ut i periferin de än uppträder. Men jag som läsare vill ha en lösning på den fascinerande och sugande gåtan. Om vad precis alla personer som någon gång fladdrat förbi i romanserien känner, tänker och gör – orkar jag faktiskt inte bry mig.

***

Läs även: Utvecklingsbesatta Rwanda tyngt av sorg och vrede

Läs även: En realistisk och ultrapoetisk rymdresa