Marcel Proust var ingen torrboll

När litteratur fortfarande hade prestige fungerade Marcel Prousts verk i ens bokhylla som en kulturell markör – ett bevis på rätt klasstillhörighet. Den som lider av intellektuellt bluffsyndrom och vill stärka sitt kulturkapital kan fortfarande luta sig mot Proust som mot en krycka. Men som Christopher Prendergast påpekar i Living and Dying with Marcel Proust – en lysande studie av På spaning efter den tid som flytt (utgiven 1913–1927) – så drev Proust själv med sådana löjeväckande beteenden. Man kan lätt föreställa sig societetsdamerna hertiginnan Oriane de Guermantes eller markisinnan Madame de Cambremer fästa stor vikt vid finkulturella statusmarkörer. Men den läsare som har tagit sig till romansvitens slut och förstått dess satiriska innebörd torde knappast förföras av sådant snobberi.

När Proust blev tillfrågad vilket yrke han skulle ha valt om han inte hade blivit författare svarade han bagare. Det var ett passande svar. På spaning… är proppfull av mat och delikatesser och Prendergast ägnar ett helt kapitel åt läckerheterna. Kyrkspiror liknas vid briochebröd. Hembiträdet Françoise kokar sparris. Salongvärdinnan Madame Verdurin läser i morgontidningen om torpederingen av RMS Lusitania men hennes chock försvinner när hon smakar sin croissant. 

Författaren påpekar att Proust föredrog kaffe (med mjölk) och croissant framför madeleinekaka och te. Den beryktade madeleinekakan har en viktig berättarfunktion men i en manusversion ersatte Proust den faktiskt med en bit torrt bröd. 

En annan viktig aspekt av På spaning efter den tid som flytt är humorn. Proust är lysande rolig och satirisk, men hans svit närläses tyvärr ofta humorlöst och med rynkad panna. Läsarna lider av vad författaren Saul Bellow kallade ”Hög Seriositet” – en falsk övertygelse att skratt och allvar inte kan förenas. 

Christopher Prendergast påminner om att brittiske författaren Evelyn Waugh beskrev Marcel Proust som en torrboll, men enligt min mening var den senare överlägsen den förra när det gällde att förena komik med psykologiskt djup. Evelyn Waughs klassiska roman En förlorad värld (Brideshead Revisited, 1945) jämförs ibland med På spaning… på grund av vissa yttre likheter. Båda verk handlar om en ung mans inträde i överklassen, båda är bildningsromaner och innehåller minnesvärda skildringar av Venedig. 

Till skillnad från Waugh var Proust emellertid inte sentimental över en svunnen epok. Medan Waugh hyllade en förfluten tid som egentligen aldrig funnits, använde Proust orden nostalgie och nostalgique sällan och ironiskt. Prousts kärlek till det förgångna, konstaterar Christopher Prendergast, var inte i första hand en nostalgisk önskan att bevara det förgångna, utan en förståelse för att minnen formas och finns i nuet.

Den försokratiske filosofen Herakleitos ska ha sagt att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger. Prendergast anmärker att På spaning… ibland beskrivs som ett heraklitiskt verk, men enligt honom uttrycker Proust egentligen en motsatt tanke: Man kan kliva ner i samma flod två gånger, men den andra gången är i själva verket den första. 

Proust skriver om minnen som ”plötsligt får oss att andas en ny luft, ny just för att det är en luft vi har andats tidigare.” Vi upplever minnen så starka att de inte bara känns verkliga, de känns mer verkliga än den ursprungliga upplevelsen. Det är paradoxalt, men personligen tycker jag att Prousts paradoxer har en förförisk skönhet som logiken inte rår på.

Den gamle greken Herakleitos ansåg att synen var det högst stående sinnesorganet. Hos Proust är sinnena istället jämlika och sammanblandade. Hans prosa är impressionistisk och han använder sig av synestetisk skildring, det vill säga korskoppling av olika sinnesintryck. Berättaren förnimmer ett malvafärgat skimmer när han lyssnar på ett pianostycke. Han känner syrendoft när han hör regn smattra. Och han förknippar hagtornsdoft med resglädje.  De flesta författare skriver i första hand visuellt, men Proust använder sig av en bred palett av sinnesförnimmelser. Det finns en metafor på så gott som varje sida i hans romansvit.

Och så har vi meningsbyggnaden i romansviten. Meningarna är berömt långa och invecklade – som längst 958 ord. De har otaliga bisatser. Man börjar läsa, glömmer bort hur meningen började, men hittar tillbaka då Proust binder samman slutet med början. Berättelsen hoppar fram och tillbaka kronologiskt, genom analepsis och prolepsis, tillbakablickar och framåtblickar. Proust skriver labyrintliknande – men han avslutar ofta sina stycken snärtigt. Prendergast ser honom som en i grund och botten aforistisk skribent.

På spaning efter den tid som flytt är en fröjd för intellektet. Romansviten är encyklopedisk och essäistisk och handlar bland annat om konst och människans livscykel. Prendergasts kärleksfulla studie i romansviten har en liknande intellektuell rikedom. Han påpekar dock att Proust själv lade mindre vikt vid intellektuella bedrifter än vid livets enklare nöjen. Förvisso säger berättaren På spaning att det enda sanna och betydelsefulla livet är ett litterärt liv… men författaren Marcel Proust har i en tidig essä konstaterat: ”Dagligen fäster jag mindre värde vid intellektet.”

***

Läs även: En litterär knockout firar hundra år

Läs även: En självbelåten och lite trist hjältinna