Maria Callas var för stor för livet

Divan som i privatlivet var olycklig och neurotisk var på scenen samarbetsvillig, koncentrerad och säker. Det var bara livet som gick åt helvete.

Text: Mikael Timm

Bild: TT

Det är något med den mänskliga rösten som undgår klassificering. Den franske semiotikern Roland Barthes menade att författarens röst ”hörs” i texten. Kompositören Olivier Messiaen tyckte att musiken inte började med människan utan med fåglarna, vars röster han överförde till noter för människor.  

Att definiera skönhet i sång är nästan omöjligt. Bob Dylans spruckna röst kan vara vacker, Jussi Björlings underbara stämma kan verka orimlig. Så finns röster som undgår alla kategoriseringar, som svävar för sig själva, utanför tiden.  

En av dessa utomjordiska röster tillhörde Maria Callas som föddes för ett sekel sedan. Hennes röst är en av 1900-talets mest inspelade. Samtidigt är hon en av seklets mest fotograferade människor. På bilderna ser hon ut som en exotisk kusin till Jacqueline Kennedy, kanske lite nervigare än Jackie men svår att sluta betrakta.  

Historiskt sett uppfattades operasångerskor under flera århundraden som ett slags prostituerade och dagens popsångerskor fortsätter traditionerna när de fyller sina scenshower med sexuella anspelningar. Sång har med vällust och lycka att göra och alla sångerskor har någon gång fått uppmaningen att le. Det var den enda lektion Maria Callas missade. Hon underhöll inte publiken, hon visade dem livets smärtpunkter.  

Hennes karriär blev kort, men nästan ingenting Callas gjorde har glömts. Det har skrivits flera biografier, gjorts dokumentärfilmer och naturligtvis finns det muséer tillägnade Callas. Det senaste öppnade i Aten förra året trots att föremål som tillhört Callas redan finns utställda på flera platser i staden. Som död är Callas älskad. Som levande var det en annan historia. 

Hon föddes i New York i en grekisk medelklassfamilj utan något större kulturintresse. Föräldrarna gled isär och Maria flyttade med modern och en syster till Aten. Vad som sedan följer är som gjort för såpoperor och hysteriska biografier. Modern upptäckte dotterns begåvning och tog chansen att via henne klättra på den sociala stegen. Maria sköttes som ett monster på cirkus, uppmärksamt men inte ömt. Hon var den alla skröt om men ingen ville umgås med. Själv sade hon senare att hon aldrig hade någon barndom: inga vänner, inga lekar, inga sagor. I stället följde oändliga musiklektioner med krav på perfektion.  

Kanske hade det varit enklare om hon hade varit en vacker tonåring. Men den blivande skönhetsikonen var en tjock flicka. Att äta bakelser i ensamhet var det enda roliga hon hade under tonåren, jagad av sin mor från en sånglektion till nästa. I tv berättade Callas om uppväxten med distanserad självironi. Inte ens reportrarnas ironiska och ibland direkt elaka frågor rubbade hennes svala artighet. Men det fanns en vulkan bakom leendet. Om en enda stämma rymmer 1900-talets smärta och arrogans, tyngd och lätthet – så är det Callas. 

Det som skiljer henne från nästan alla andra operasångerskor är inte röstens välljud utan dess uttrycksfullhet. Som ung hörde jag Birgit Nilsson framträda som Isolde. Det var en musikalisk upplevelse men ingen i publiken trodde att Birgit Nilsson var Isolde. Hon var la Nilsson och framförde ett nedskrivet verk. Callas däremot förvandlades till den gestalt hon spelade. Också mot slutet av karriären när hon framförde konsertversioner av operor så kan man se hur hon glider in i rollen redan innan sången börjar. Hon blir steg för steg Carmen: utmanande, självsäker, beredd att dö framför oss. 

Operafans tenderar att likt hårdrockfanatiker värdera konserter som sportentusiaster – alltså som prestationer. Hur hög ton tog hon, hur långt var trumsolot? Om man bara mäter sångens skönhet hade Callas inte operahistoriens bästa röst. De första av hennes lärare i Aten sade att de var mer imponerade av hennes sätt att uttrycka sig än av hennes röst som en av dem beskriver som ”rå”. 

Maria Callas, 1958.

Det är en karaktäristik som kan gälla hela hennes karriär. Energin och koncentrationen var enastående. Få om ens någon sångare har arbetat så hårt med att förstå rollerna som Callas. I en av hennes mest berömda inspelningar från Covent Garden 1964 gör hon Toscas röst medvetet ful i det ögonblick hon tar fram kniven för att mörda. Andra operasångare prioriterar hur de låter, Callas bryr sig om vad hon sjunger. Det var långtifrån alltid som kritikerna gillade vad de hörde. Callas sångstil passade inte tidens operaideal men den förändrade operakonsten. Hennes rolltolkningar visade att Bellinis och Donizettis operor är värda att uppföras. Hennes textförståelse visade kommande generationers sångare att de ska gestalta, inte illustrera. 

Som elev var Callas känd för att redan vid första lektionen kunna texten. Men hur skulle rollen gestaltas? En klok dirigent sade åt henne att till nästa lektion läsa replikerna, inte sjunga. På så sätt skulle hon förstå vad som var viktigt. Efter det studerade hon sina roller som en litteraturvetare, uppmärksam på minsta detalj. ”På så sätt förstod jag hur jag skulle röra mig och gestikulera. Allt finns i noterna. Kompositören har redan sett allt det där”, sade Callas.  

Så enkelt. Och så svårt.  

Klarsynt var Callas bara när det gällde arbetet. Trots att hon till det yttre förvandlades från tjock ankunge till graciös svan var privatlivet i bästa fall neurotiskt, i värsta fall patologiskt. Hon som är så svalt perfekt i intervjuerna blev alltmer omöjlig att samarbeta med. Hon är förebilden till Bianca Castafiore, Tintin-seriernas diva som är galet självupptagen och utrustad med en röst som kan spräcka glas. Men Callas var ingen diva, hon var bara lite för stor för livet i allmänhet och männen i synnerhet. Hennes allra sista framträdande ägde rum 1965 och några år senare dog hon av en hjärtinfarkt, 53 år gammal.  

Opera kan vara en löjlig konstart men för Callas var den det enda sättet att leva. Divan som i privatlivet var olycklig och neurotisk var på scenen samarbetsvillig, koncentrerad och säker. Det var bara livet som gick åt helvete. Så måste det kanske vara för en gudinna som drömde om att bli en lycklig hemmafru på jorden men bara kunde vara sig själv när hon spelade andra på scenen.

***