När arbetarklassen blev sverigedemokrater
När Socialdemokraterna övergav arbetarväljarna blev dessa i stället sverigedemokrater. Johan Alfonsson skriver om “sveket” i Vad hände med arbetarklassen?
Efter millennieskiftet bestämde sig Socialdemokraterna för att ta upp kampen om medelklassväljarna med borgerligheten. Det gick inget vidare. I slutet av 1990-talet mobiliserade partiet 70 procent av arbetarväljarna, nu har man tappat över hälften av dem och de har i stället mangrant gått till Sverigedemokraterna, som på kort tid vuxit till det näst största parti i landet. Samtidigt har Socialdemokraterna lika stor andel medelklassväljare, omkring 30 procent, som man hade för 30 år sedan.
Vad hände med arbetarklassen? – Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige
Johan Alfonsson
Arkiv förlag/Katalys
De högerpopulistiska partierna mobiliserar arbetarväljare över hela västvärlden. I Frankrike är Nationell samling det parti som får flest arbetarröster och i USA vann republikanen Donald Trump majoriteten av väljarna genom att locka just arbetarna. Allra störst är förändringen i Tyskland, där röstar 20 procent av arbetarväljarna på Socialdemokraterna eller vänstern, medan nästan 40 procent av dem av stödjer Alternativ för Tyskland.
Sociologen Johan Alfonsson skriver om “sveket” mot arbetarna i sin nya bok Vad hände med arbetarklassen?. Systematiskt går han igenom data som bekräftar tesen om att politiken övergivit arbetarväljarna och hur dessa fått det både absolut och relativt sett sämre under de senaste 30 åren.
Länge var den svenska arbetarklassen samhällets draglok. Samtidigt som de slet, skapade tillväxt och byggde välfärdsstaten fick de själva det bättre. Efter andra världskriget byggdes hundratusentals nya moderna bostäder att flytta in i och plötsligt hade man råd med både bil och utlandsresor. Reallönerna steg kraftigt, med 4 procent under 1960-talet och 2 procent på 70-talet.
Arbetarklassen organiserades kraftfullt genom Socialdemokraterna och fackförbunden, lönerna växte i förhållande till vinsterna och lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen klubbades.
Industrisektorns andel av arbetskraften har minskat kraftigt och just arbetarklassen står först på tur att automatiseras bort. På 70-talet gällde ännu devisen “rätt till arbete” och den svenska arbetsmarknaden levererade, arbetslösheten låg på 2 procent. Först i samband med 90-talskrisen skenande den iväg uppemot 12 procent. Sedan har arbetslösheten aldrig sjunkit tillbaka till låga nivåer, i dag är den omkring 8 procent, eller 420 000 personer, arbetslösa. Sedan 1993 har arbetslöshetsersättningens del av BNP sjunkit från 0,14 procent till 0,04 procent.
Arbetarnas anställningar har med tiden blivit otryggare. Andelen av arbetskraften som utgörs av vikarier har stått stilla i över 30 år, men timanställningarna har femfaldigats medan långtidsvikariaten minskat lika mycket.
När tillväxten började sjunka kraftigt på 1980-talet verkade också politiken för att kapitalägarna skulle få behålla en större del av vinsten för att rädda verksamheter och förhindra företagsflytt. Samtidigt började den offentliga sektorn bantas, sedan 1990-talet har dess andel av BNP sjunkit från 67 till 50 procent. Under samma tid har bolagsskatten minskat från 60 till 20 procent.
Dessutom har arbetarklassen haft en svag löneutveckling under de senaste 20 åren, i praktiken har den stått stilla kring i snitt 300 000 kronor om året. Den övre medelklassen har ökat sin genomsnittliga årsinkomst från 550 000 till 700 000 och medelklassen från 400 000 till 500 000 kronor om året. Samtidigt har arbetarklassen haft allt svårare att hävda sig i lönerörelsen, både Vårdförbundet (sjuksköterskornas löneutveckling har procentuellt sett varit starkare än både undersköterskornas och läkarnas) och lärarfacken har varit mycket mer framgångsrika i att vinna politikernas gehör och på så vis pressat upp sina löner.
Levnadskostnaderna har ökat mer för arbetarklassen än för andra grupper. Nära hälften av dem bor i hyresrätter jämfört med drygt 20 procent av medelklassen. Hyrorna har stigit med 120 procent sedan 1991, medan den allmänna kostnadsökningen för bostäder är knappt 80 procent.
Det är också en fråga om liv och hälsa. Arbetare lever inte lika länge. Sedan 1992 har medellivslängden för arbetarkvinnor med förgymnasial utbildning sjunkit, medan den stigit för alla andra. Då levde de i genomsnitt tre år kortare än eftergymnasialt utbildade kvinnor, nu är skillnaden hela sju år. Krasst sett har deras liv blivit kortare på att ta hand om andras barn, anhöriga och smuts. Man kan fundera på i vilken mån en progressiv familjepolitik varit svenska arbetarkvinnor till gagn. Splittrade arbetarfamiljers kostnader blir betydande, när en undersköterska separerar från sin man med motsvarande inkomst och flyttar iväg med sina två barn, dubbleras åtminstone boendekostnaderna.
Ett skäl till politikens minskade intresse för arbetarklassen är att den krymper. Även om den ännu utgör den största gruppen i samhället, har den sedan 2015 minskat från 53 till 46 procent av befolkningen. Under samma period har egenföretagarna blivit fler och medelklassen (en större andel utbildad arbetskraft) vuxit.
Alfonssons recept för att förbättra arbetarnas situation är starkare välfärd och rimligare arbetsliv, inte minst kortare arbetstid. Det senare låter som en del i ett geopolitiskt självmord när amerikanerna arbetar nära dubbelt så mycket som vi européer och deras ekonomi dragit ifrån betydligt under det senaste decenniet.
Den omfattande invandringen har delvis etnifierat arbetarklassen. Inom hemtjänst och äldreomsorg, lokalvård och montering, butiker och kundtjänst, arbetar i dag nära 65 procent av svenskarna med afrikansk bakgrund. Men ännu är 1,7 miljoner av arbetarklassen född i Sverige mot 610 000 födda i andra länder.
Tankarna går till nationalismforskaren Ernest Gellners teori om att nationalstaterna uppstått för att förena klassintressen och förhindra revolutioner. Nationen blir grunden för den moderna demokratin och för välfärdssamhället. När den grunden urholkas uppfattar arbetarklassen att ett socialt kontrakt bryts och deras trygghet hotas, deras reaktion mot en demonterad skola, globalisering, livsstilsliberalism och invandring blir att rösta på nationalistiska Sverigedemokraterna.
***
Efter millennieskiftet bestämde sig Socialdemokraterna för att ta upp kampen om medelklassväljarna med borgerligheten. Det gick inget vidare. I slutet av 1990-talet mobiliserade partiet 70 procent av arbetarväljarna, nu har man tappat över hälften av dem och de har i stället mangrant gått till Sverigedemokraterna, som på kort tid vuxit till det näst största parti i landet. Samtidigt har Socialdemokraterna lika stor andel medelklassväljare, omkring 30 procent, som man hade för 30 år sedan.
Vad hände med arbetarklassen? – Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige
Johan Alfonsson
Arkiv förlag/Katalys
De högerpopulistiska partierna mobiliserar arbetarväljare över hela västvärlden. I Frankrike är Nationell samling det parti som får flest arbetarröster och i USA vann republikanen Donald Trump majoriteten av väljarna genom att locka just arbetarna. Allra störst är förändringen i Tyskland, där röstar 20 procent av arbetarväljarna på Socialdemokraterna eller vänstern, medan nästan 40 procent av dem av stödjer Alternativ för Tyskland.
Sociologen Johan Alfonsson skriver om “sveket” mot arbetarna i sin nya bok Vad hände med arbetarklassen?. Systematiskt går han igenom data som bekräftar tesen om att politiken övergivit arbetarväljarna och hur dessa fått det både absolut och relativt sett sämre under de senaste 30 åren.
Länge var den svenska arbetarklassen samhällets draglok. Samtidigt som de slet, skapade tillväxt och byggde välfärdsstaten fick de själva det bättre. Efter andra världskriget byggdes hundratusentals nya moderna bostäder att flytta in i och plötsligt hade man råd med både bil och utlandsresor. Reallönerna steg kraftigt, med 4 procent under 1960-talet och 2 procent på 70-talet.
Arbetarklassen organiserades kraftfullt genom Socialdemokraterna och fackförbunden, lönerna växte i förhållande till vinsterna och lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen klubbades.
Industrisektorns andel av arbetskraften har minskat kraftigt och just arbetarklassen står först på tur att automatiseras bort. På 70-talet gällde ännu devisen “rätt till arbete” och den svenska arbetsmarknaden levererade, arbetslösheten låg på 2 procent. Först i samband med 90-talskrisen skenande den iväg uppemot 12 procent. Sedan har arbetslösheten aldrig sjunkit tillbaka till låga nivåer, i dag är den omkring 8 procent, eller 420 000 personer, arbetslösa. Sedan 1993 har arbetslöshetsersättningens del av BNP sjunkit från 0,14 procent till 0,04 procent.
Arbetarnas anställningar har med tiden blivit otryggare. Andelen av arbetskraften som utgörs av vikarier har stått stilla i över 30 år, men timanställningarna har femfaldigats medan långtidsvikariaten minskat lika mycket.
När tillväxten började sjunka kraftigt på 1980-talet verkade också politiken för att kapitalägarna skulle få behålla en större del av vinsten för att rädda verksamheter och förhindra företagsflytt. Samtidigt började den offentliga sektorn bantas, sedan 1990-talet har dess andel av BNP sjunkit från 67 till 50 procent. Under samma tid har bolagsskatten minskat från 60 till 20 procent.
Dessutom har arbetarklassen haft en svag löneutveckling under de senaste 20 åren, i praktiken har den stått stilla kring i snitt 300 000 kronor om året. Den övre medelklassen har ökat sin genomsnittliga årsinkomst från 550 000 till 700 000 och medelklassen från 400 000 till 500 000 kronor om året. Samtidigt har arbetarklassen haft allt svårare att hävda sig i lönerörelsen, både Vårdförbundet (sjuksköterskornas löneutveckling har procentuellt sett varit starkare än både undersköterskornas och läkarnas) och lärarfacken har varit mycket mer framgångsrika i att vinna politikernas gehör och på så vis pressat upp sina löner.
Levnadskostnaderna har ökat mer för arbetarklassen än för andra grupper. Nära hälften av dem bor i hyresrätter jämfört med drygt 20 procent av medelklassen. Hyrorna har stigit med 120 procent sedan 1991, medan den allmänna kostnadsökningen för bostäder är knappt 80 procent.
Det är också en fråga om liv och hälsa. Arbetare lever inte lika länge. Sedan 1992 har medellivslängden för arbetarkvinnor med förgymnasial utbildning sjunkit, medan den stigit för alla andra. Då levde de i genomsnitt tre år kortare än eftergymnasialt utbildade kvinnor, nu är skillnaden hela sju år. Krasst sett har deras liv blivit kortare på att ta hand om andras barn, anhöriga och smuts. Man kan fundera på i vilken mån en progressiv familjepolitik varit svenska arbetarkvinnor till gagn. Splittrade arbetarfamiljers kostnader blir betydande, när en undersköterska separerar från sin man med motsvarande inkomst och flyttar iväg med sina två barn, dubbleras åtminstone boendekostnaderna.
Ett skäl till politikens minskade intresse för arbetarklassen är att den krymper. Även om den ännu utgör den största gruppen i samhället, har den sedan 2015 minskat från 53 till 46 procent av befolkningen. Under samma period har egenföretagarna blivit fler och medelklassen (en större andel utbildad arbetskraft) vuxit.
Alfonssons recept för att förbättra arbetarnas situation är starkare välfärd och rimligare arbetsliv, inte minst kortare arbetstid. Det senare låter som en del i ett geopolitiskt självmord när amerikanerna arbetar nära dubbelt så mycket som vi européer och deras ekonomi dragit ifrån betydligt under det senaste decenniet.
Den omfattande invandringen har delvis etnifierat arbetarklassen. Inom hemtjänst och äldreomsorg, lokalvård och montering, butiker och kundtjänst, arbetar i dag nära 65 procent av svenskarna med afrikansk bakgrund. Men ännu är 1,7 miljoner av arbetarklassen född i Sverige mot 610 000 födda i andra länder.
Tankarna går till nationalismforskaren Ernest Gellners teori om att nationalstaterna uppstått för att förena klassintressen och förhindra revolutioner. Nationen blir grunden för den moderna demokratin och för välfärdssamhället. När den grunden urholkas uppfattar arbetarklassen att ett socialt kontrakt bryts och deras trygghet hotas, deras reaktion mot en demonterad skola, globalisering, livsstilsliberalism och invandring blir att rösta på nationalistiska Sverigedemokraterna.
***
