När god litteratur sålde som smör i solsken

För Henrik Ibsen var pengar en stor sak. Den norske dramatikerns barndomstrauma var hur fadern förlorade sin förmögenhet och därmed den en gång så aktade köpmansfamiljens anseende hemma i Skien. Inte minst i dramat Ett dockhem (1879) spelar pengar stor roll för människors frihet och träldom. Ett borgerligt problem i ett borgerligt samhälle. Anarkisten Ibsen drömde om en tillvaro bortom statens och kapitalets förtryck.

I Stockholm gick den djupt skuldsatte rivalen August Strindberg och våndades över slantarna. Hur skulle en rabulistisk bohem som han själv ha råd att ge familjen den tillvaro som kunde mäta sig med borgerskapets standard. Var det någon som skrev för pengar så var det Strindberg.

Charles Dickens, som själv tvingades till barnarbete som liten, skildrade proletärernas misär i industrialismens England och inspirerade den ständigt utfattige Karl Marx att försöka förstå deras belägenhet. De ekonomiska klyftorna plågade honom.

Om just 1800-talsförfattarnas förhållande till pengar skriver idéhistorikern Henrik Dalgard i sin debut Poesin, publiken och pengarna. I dessa dagar tycks litteraturstöd vara en förutsättning för så kallad kvalitetsutgivningar och före industrialismens och liberalismens genombrott var också fallet när furstar, adelsmän och kyrkan var skaldernas finansiella beskyddare.

I och med konsumtionssamhällets ankomst på 1800-talet blev boken en massprodukt. Dalgard berättar om de svenska “marknadsförfattarna”, hur sådan som Carl Love Jonas Almqvist, Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer får en stor publik och gott och väl lever på sina inkomster. Genom sin popularitet kan de rentav förhandla fram lukrativa kontrakt med sina förlag. På den tiden gavs också romaner gärna ut som följetonger, en stegrande spänning och driven dramatik som för tankarna till tv-seriens popularitet i dag.

Inte minst ägnar sig marknadsförfattarna åt att skildra den nya tidens människor. Det börjar med Daniel Defoes Robinson Crusoe (1719), där den skeppsbrutne sjömannen med samma namn är en hjälte som uppfinner, bygger och förädlar ön han isolerats på. Arvtagarna till honom i Almqvists, Flygare-Carléns och Bremers böcker är grosshandlare, hantverkare, tjänstemän, arbetare och prostituerade. I deras tillvaro är pengarna centrala, men också moralen och dygderna som omger dem. Dalgard visar att det inte är pengarna i sig som ger livet mening utan hur de används och här finns rent sedelärande tema i författarskapen. Genom litteraturen lär sig också människor att handskas med pengar på ett gott vis.

Bok-och tidningsmarknaden kommer till i samband med att den borgerliga offentligheten växer fram. Den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas har beskrivit den bäst. Det som tidigare var en arena för aristokrater och biskopar blir nu ett öppet torg där också det ekonomiska livet, tidigare förpassat till gods och gårdar, blir en synlig angelägenhet för envar. Böckerna och tidningarna utgör den idéernas marknad som hjälper allmänheten att reflektera, i vilken den moderna demokratin kan ta form.

Men under 1900-talet börjar tankekonsumtionen övergå till kulturkonsumtion. Marknaden blir innehåll snarare än en förmedlare av konst och idéer, en likriktad och mindre utmanande lättsam nöjeskultur tar efter hand över. Marxistiska kulturteoretiker som Habermas, Theodor Adorno och Max Horkheimer ser hur den konstnärliga mångfalden försvinner i det lättköpta och lättsmälta.

Mot en sådan bakgrund kan 1974 års svenska kulturpolitik förstås, en vilja att motverka kommersialismens skadeverkningar och en stark infrastruktur av offentligt understödd kultur som värna den konstnärliga friheten och inte minst tankeprovokationen. Det är högst oklart om det i längden fungerat, kulturlivet blev beroende av opålitliga politikers prioriteringar och anslagen dessutom ideologiskt villkorade.

Dalgard finner att en fungerande kulturmarknad behöver en rik och angelägen kultur. Litteraturen kräver i synnerhet att vi kan läsa. Han konstaterar att den genom katekesundervisningen utbredda läskunnigheten var en given förutsättning för den svenska marknadslitteraturen. I dag har vi egendomligt nog en sjunkande läskunnighet i ett av världens rikaste och mest utvecklade länder. Inte minst har vi en påkostad skola som inte levererar och var fjärde folkbibliotek har slagit igen sedan millennieskiftet.

Det kan också vara så att åtminstone den svenska litteraturen i dag inte lever upp till den kvalitet den ägde under 1800-talets fornstora dar. Samtidigt är inte 1800-talets marknadsförfattare längre särskilt lästa, varken Emelie-Flygare Carlén eller ens Bremer är i ropet. Almqvist har kanoniserats och spelas fortfarande. Men det är pengarnas korrumperade ondska som dröjer sig kvar hos människan, för Ibsen, Strindberg, Dickens och inte minst Marx är ännu lästa och diskuterade.

Ännu drömmer vi om en värld fri från pengarnas bojor.

Toppbild. Idéhistorikern Henrik Dalgard är aktulle med sin debutbok Poesin, publiken och pengarna. Foto: Timbro förlag

***

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater

Läs även: Så genomförs ett folkmord i praktiken