Nyliberalismens löften blev Sveriges förbannelse
I Förbannelsen skildrar Fokusgrundaren Karin Pettersson hur Sverige nu betalar priset för nittiotalets politiska löften.
Karin Petterssons bok Förbannelsen är en övertygande och ambitiös dissekering av samhällsförändringarna under 1990-talet, och hur dessa påverkar oss än i dag. I allra högsta grad. Som ung vuxen trodde hon själv på nyliberalismens löften om ett bättre samhälle, men nu ser hon snarare på dessa löften som – en förbannelse. Nu när techmiljardärer kan liera sig med presidenter och till och med USA:s demokratiska system är hotat. Som Karin Pettersson konstaterar lite lakoniskt i sin bok: ”Det fanns en detalj som både politiker och ekonomer glömde under 90-talet. Det var frågorna om jämlikhet och demokrati.”
Förbannelsen – Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden
Karin Pettersson
Albert Bonniers Förlag
Den här större samhällsberättelsen väver hon, inte sällan med ett självrannsakande perspektiv, samman med sin personliga historia. Hon undersöker alltså inte bara politikens bevekelsegrunder utan även sina egna, vilket skapar konkretion och nerv i berättelsen.
Karin Pettersson visar tydligt på hur tätt områdena politik och ekonomi tvinnades samman under decenniet då en hel del av det allmänna såldes ut, när det skars i välfärden, när statens makt krympte. Det var en tid då ekonomin började utforma regler för politiken, inte tvärtom. Som hon skriver: ”På 90-talet fanns inte längre någon skillnad mellan ekonomi och politik, inte ens på den vänsterkant jag befann mig.”
I dag är hon kulturchef på Aftonbladet, men för tjugo år sedan var hon med och grundade tidningen Fokus. Tanken var att göra ett ”klassiskt nyhetsmagasin i den politiska mittfåran”. Att tidningen idag har gått ”åt höger, steg för steg” beskriver hon, som ”en sorg att se”. Inte helt förvånande.
Hon kommer från ett socialdemokratiskt hem där rättvisefrågor och kollektivt engagemang stod högt i kurs, var en aktivistisk tjej med hjärtat till vänster. Ändå sökte hon sig under 90-talet till Handelshögskolan, för att hon ville till ”det dyra, det glansiga och påkostade”, få tillträde till pengarnas och maktens rum. Hon beskriver det också som att hon inte längre ville underordna sig ett kollektiv utan försöka ”lyckas av egen kraft”. Ett tecken i tiden, då som nu.
Hon drogs alltså med i den dominerande berättelsen om hur kapitalet och marknaden skulle lösa alla samhällsproblem, skapa frihet. Men: Frihet för vem, frihet att göra vad och på vilket sätt?.
Det var ett systemskifte som initierades av högern men som, enligt henne, ”fullbordades av Socialdemokraterna”– ett parti som Karin Pettersson själv varit djupt involverad i, som kommunikationschef under tidigt 2000-tal och som politisk rådgivare på finansdepartementet åt Bosse Ringholm och Pär Nuder.
Ett intressant parti i boken – och de är många – är Karin Petterssons uppgörelse med Socialdemokraterna, deras vändning mot mitten och hur de valde ”tredje vägens politik”. Talet om att ”slå vakt om det finanspolitiska ramverket” menar hon har gjort vårt land mer ojämlikt och lett till att vi under lång tid försummat offentliga investeringar – tågkaoset i somras är ett bra exempel.
Hennes bok tar ett brett grepp och beskriver många viktiga skeenden under de senaste trettio åren, som finanskrisen, stålbadet efteråt, växande samhällsklyftor, globaliseringen, klimatrörelsen, internets framväxt, motståndsrörelser som Attac, ökande högerextremism och våld, Lehman Brothers-kraschen, techbolagens stigande makt och slutligen utvecklingen av AI som idag ligger i tech-miljardärernas händer.
Hon skriver med en glöd och ett patos som skakar liv i det stundtals tekniska ekonomispråket. Där finns ett driv och där finns många slagkraftiga formuleringar, som:
"Pengarna från de gemensamma skyddsnäten har gått rakt ner i fickorna på de välbeställda.”
”Det var inte många som blev rika i längden på 90-talets svenska it-boom, men många blev fattiga.”
”Om 90-talet var ekonomernas tid är vår tids profeter techmännen."
Hon räds inte att sticka ut hakan, gå i clinch, inte heller att slå fast vissa sanningar. Men dessa är väl underbyggda, källförteckningen är lång. Hon är påläst. Om något visar hon på att marknaden inte kan lösa alla samhällsproblem på egen hand, att det behövs gemensamma satsningar. Det är högintressant och ofta ögonöppnande läsning, för att inte säga folkbildande.
***
Karin Petterssons bok Förbannelsen är en övertygande och ambitiös dissekering av samhällsförändringarna under 1990-talet, och hur dessa påverkar oss än i dag. I allra högsta grad. Som ung vuxen trodde hon själv på nyliberalismens löften om ett bättre samhälle, men nu ser hon snarare på dessa löften som – en förbannelse. Nu när techmiljardärer kan liera sig med presidenter och till och med USA:s demokratiska system är hotat. Som Karin Pettersson konstaterar lite lakoniskt i sin bok: ”Det fanns en detalj som både politiker och ekonomer glömde under 90-talet. Det var frågorna om jämlikhet och demokrati.”
Förbannelsen – Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden
Karin Pettersson
Albert Bonniers Förlag
Den här större samhällsberättelsen väver hon, inte sällan med ett självrannsakande perspektiv, samman med sin personliga historia. Hon undersöker alltså inte bara politikens bevekelsegrunder utan även sina egna, vilket skapar konkretion och nerv i berättelsen.
Karin Pettersson visar tydligt på hur tätt områdena politik och ekonomi tvinnades samman under decenniet då en hel del av det allmänna såldes ut, när det skars i välfärden, när statens makt krympte. Det var en tid då ekonomin började utforma regler för politiken, inte tvärtom. Som hon skriver: ”På 90-talet fanns inte längre någon skillnad mellan ekonomi och politik, inte ens på den vänsterkant jag befann mig.”
I dag är hon kulturchef på Aftonbladet, men för tjugo år sedan var hon med och grundade tidningen Fokus. Tanken var att göra ett ”klassiskt nyhetsmagasin i den politiska mittfåran”. Att tidningen idag har gått ”åt höger, steg för steg” beskriver hon, som ”en sorg att se”. Inte helt förvånande.
Hon kommer från ett socialdemokratiskt hem där rättvisefrågor och kollektivt engagemang stod högt i kurs, var en aktivistisk tjej med hjärtat till vänster. Ändå sökte hon sig under 90-talet till Handelshögskolan, för att hon ville till ”det dyra, det glansiga och påkostade”, få tillträde till pengarnas och maktens rum. Hon beskriver det också som att hon inte längre ville underordna sig ett kollektiv utan försöka ”lyckas av egen kraft”. Ett tecken i tiden, då som nu.
Hon drogs alltså med i den dominerande berättelsen om hur kapitalet och marknaden skulle lösa alla samhällsproblem, skapa frihet. Men: Frihet för vem, frihet att göra vad och på vilket sätt?.
Det var ett systemskifte som initierades av högern men som, enligt henne, ”fullbordades av Socialdemokraterna”– ett parti som Karin Pettersson själv varit djupt involverad i, som kommunikationschef under tidigt 2000-tal och som politisk rådgivare på finansdepartementet åt Bosse Ringholm och Pär Nuder.
Ett intressant parti i boken – och de är många – är Karin Petterssons uppgörelse med Socialdemokraterna, deras vändning mot mitten och hur de valde ”tredje vägens politik”. Talet om att ”slå vakt om det finanspolitiska ramverket” menar hon har gjort vårt land mer ojämlikt och lett till att vi under lång tid försummat offentliga investeringar – tågkaoset i somras är ett bra exempel.
Hennes bok tar ett brett grepp och beskriver många viktiga skeenden under de senaste trettio åren, som finanskrisen, stålbadet efteråt, växande samhällsklyftor, globaliseringen, klimatrörelsen, internets framväxt, motståndsrörelser som Attac, ökande högerextremism och våld, Lehman Brothers-kraschen, techbolagens stigande makt och slutligen utvecklingen av AI som idag ligger i tech-miljardärernas händer.
Hon skriver med en glöd och ett patos som skakar liv i det stundtals tekniska ekonomispråket. Där finns ett driv och där finns många slagkraftiga formuleringar, som:
”Pengarna från de gemensamma skyddsnäten har gått rakt ner i fickorna på de välbeställda.”
”Det var inte många som blev rika i längden på 90-talets svenska it-boom, men många blev fattiga.”
”Om 90-talet var ekonomernas tid är vår tids profeter techmännen.”
Hon räds inte att sticka ut hakan, gå i clinch, inte heller att slå fast vissa sanningar. Men dessa är väl underbyggda, källförteckningen är lång. Hon är påläst. Om något visar hon på att marknaden inte kan lösa alla samhällsproblem på egen hand, att det behövs gemensamma satsningar. Det är högintressant och ofta ögonöppnande läsning, för att inte säga folkbildande.
***
