Palmespanare går vilse i stay behind-labyrinten

De flesta recensenter – till och med DN Kulturs Ola Larsmo, mellan sammanbitna tänder – har i höst skrivit uppskattande om min bok Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers förlag). Undantaget är privatspanare efter Olof Palmes mördare, vilka har bemött boken med misstänksamhet och kritik.

Den ställer nämligen upp hinder för den populära teorin att Sveriges stay behind– eller motståndsrörelse mot en sovjetisk invasion-ockupation under det kalla kriget låg bakom Palmemordet. Att motståndsrörelsen dels stod i svensk tjänst – aldrig under Natobefäl –, dels var hårt sektionerad ner till enskilda individer utan möjligheter att mötas ansikte mot ansikte gör det svårt att tro, att en subversiv komplott mot landets statsminister överhuvudtaget hade kunnat växa fram i dess led.

Palmemordsdebattören Gunnar Wall, till exempel, har på sin blogg publicerat en polemisk recension av boken som uppgår till närmare 90 utskrivna sidor, där han påstår att spekulativa tidningsartiklar och böcker från 1990-talet om stay behind-fenomenet i Västeuropa har ett högre källvärde än mina primärstudier av svenska arkiv. När jag i ett genmäle skrev att det är hopplöst att diskutera med ett konspirativt sinne som hans, som aldrig kan acceptera empiriska fakta, svarade Wall med ett nytt inlägg – bildsatt med en italiensk frimurare.

Nivån är inte mycket högre i Kari Poutiainens nya bok. Tyvärr, ska jag säga, eftersom Poutiainen tillsammans med sin bror Pertti har skrivit en annan bok som jag faktiskt respekterar. Tegelstenen Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme (Grimur förlag 1995) byggde på gedigen egen forskning och ställde relevanta frågor om vad som egentligen försiggick i Stockholmspolisens sambandscentral den aktuella kvällen och natten. I den ensamskrivna Den hemliga alliansen, däremot, lutar han sig helt mot sekundärlitteratur; bland andra samma daterade källor som Gunnar Wall hänvisar till.

Resultatet blir därefter. Utan belägg väver Poutiainen en hisnande berättelse om Palmemordet som ett led i ett slags överstatligt Natokrig mot den europeiska vänstern, bedrivet med ljusskygga stay behind-operatörer, som även inbegrep mordet på den italienske politikern Aldo Moro 1979. ”Ytligt tycks det alltså vara två helt olika sorters mord, skriver han: ”Men gräver man lite under ytan finner man slående paralleller.”

Bägge män, påstår Poutiainen efter att i varje fall ha grävt bland konspirationslitteraturen, dödades för att skydda västmakternas strategiska agenda att hålla kommunismen nere på den inre fronten. Att Moros och Palmes mördare skulle ha varit de italienska terroristerna i Röda brigaderna respektive en ensam gärningsman som Christer A eller Skandiamannen är blott ”skenlösningar”, till för att avvända uppmärksamheten från Natos hemliga arméer.

Men Poutiainen går rejält vilse. Nyare forskning, som saknas i källförteckningen, pekar mot att Västeuropas olika stay behind-organisationer alla var nationellt beslutade och endast skulle träda i aktion i händelse av en sovjetisk ockupation. Amerikanska CIA må ha haft andra önskemål, men dessa förefaller ha avvisats – även i Italien.

Enligt en artikel i Poutiainens lokaltidning blev han i våras ”uppringd och fick en varning” att syftet med min bok var att motverka Den hemliga alliansen. Jag kan försäkra att så inte är fallet. Men med denna recension är det annorlunda.

Toppbild. Kari Poutiainen är aktuell med den nya boken Den hemliga alliansen: Palmemordet och stay behind. Foto: Mats Högberg

​​***

Läs även: ​​Vi måste lära oss av den svenska motståndsrörelsen

Läs även: När fantombilden hemsökte folkhemmet