Peter Handkes moraliska irrfärd i Jugoslaviens ruiner 

Var Peter Handke värd Nobelpriset i litteratur? Givetvis, få har i modern tid tagit skönlitteraturen längre och han reser sig utan tvekan över senare års pristagare när det kommer till kvalitet. Det som vållade debatt när Handke tilldelades 2019 års pris var det han skrivit om kriget i Jugoslavien och hans med tiden allt närmare band till Serbien. Han beskylldes för att förneka folkmordet på muslimska bosnier i Srebrenica och att konspiratoriskt och lömskt använda litteraturen för att förskjuta verklighetsbilden till de serbiska krigsförbrytarnas fördel.

När man talar med svenska invandrare från Balkan får man olika bilder av det gamla Jugoslavien. De starkt vänsterlutande brukar Tito-nostalgiskt beskriva landets blodiga upplösning som västs fel och avsikt. En del serber uttrycker sin förvåning över det som skedde, de betraktade den jugoslaviska gemenskapen som god och fungerande. Andra uttrycker sin starka avsky för sitt eget folk efter det som hände, “aldrig att jag återvänder dit efter det de höll på med där nere”. Hos många möter man ett mullrande ressentiment som tar sig uttryck i blint hat mot Nato och ett idealiserande av Ryssland. Bosnier och kroater understryker gärna att upplösningen var oundviklig, att den nationella och etniska spänningen fanns där hela tiden.

Sådana perspektiv är nyttiga när man läser Handkes åtta essäer om Jugoslavien som nu givits ut på svenska i samlingen Frågor i tårar. Vi får följa med på österrikarens inre och yttre resor till Balkan, från den högst personliga relationen till Slovenien till upptäckten av Belgrad och den serbiska landsbygden, det absurda mötet med president Slobodan Milosevic och kritiken mot Natos ingripande i Kosovokriget.

Handke skriver i en kontinental tradition, inspirerad av de tyska Edmund Husserl och Martin Heidegger “avtäcker” han tillvaron i sina texter. Han skildrar en “livsvärld”, den enskilda människans oreducerade och totala upplevelse av verkligheten såsom den framstår för just henne. Livsvärlden är inte endast det som är för handen, utan också historien, samhället (institutioner, maktordningar, lagar) och den kultur vi lever i. Allt det som formar den vi är.

Vi söker en existentiell hemvist i världen, en egen plats och identitet. Det poetiska sinnet är viktigt, för språket betraktas som något mer än ett kommunikationsverktyg av läten och tecken. Det är i sig något levande som talar genom oss, vi är endast deltagare i det, vi lever genom det. Litteraturen kan på så vis ge oss en djupare sanning om tillvaron.

Handke gräver sig “arkeologiskt” genom existensens lager. I sina böcker om Österrike skildrar han så väl de folkliga katolska traditionerna som den nazistiska skulden och det djupaste romerska arvet. I romanen Kort brev till långt farväl (1975) reser Handke genom USA och finner inte oväntat landets innersta i mötet med favoritfilmskaparen John Ford, den store amerikanske mytmakaren. Mitt år i Ingenmansbukten (1994) och Fruktjuven (2017) utforskas det nya hemlandet Frankrikes inre och där Handke finner den Heliga Graal. I Handkes och Wim Wenders film Himmel över Berlin (1987) binds den då delade staden och nationen samman på en gemensam tysk grund.

Handke konstaterar att han alltid varit en främling i Österrike och Tyskland, där han vuxit upp. Båda dessa samhällen bär tyngden av nazismens brott (både hans biologiska far och fosterfar stred i Wehrmacht) och har efter andra världskriget inte längre någon egenart som länder. I stället har Handke känt sig hemma i Slovenien (den slovenska moderns liv är skildrat i den vackraste boken Berättelse om ett liv från 1974) och han är född i Kärnten med en tidigare stor slovensk minoritetsbefolkning. I de slovenska alperna upplever Handke livsvärlden som klarare, han beskriver hur varje ting och människa där framstår som mer verkliga för honom än på någon annanstans där han varit.

Det är tydligt att det inte är Slovenien som nation som Handke älskar, utan hela Jugoslavien. Han idealiserar det som en mångetnisk, mångreligiös och mångkulturell gemenskap, en levande utopi som fört människor samman i ett genuint alternativ till det totalitära öst och det dekadenta väst. Det Jugoslavien som bortsett från kroatiska fascister stred enat för att kasta ut nazisterna. Jugoslavien framstår som mer “liberalt” än “kommunistiskt” och den serbiska befolkningens dominans som försumbar när både människor och kulturer blandas över etnicitets- och språkgränserna.

Samtidigt som Handke värjer sig för det självgoda tyska och österrikiska inflytandet under det Habsburgska riket, tycks ändå “imperiet” i någon mening vara det han saknar. Efter första världskriget fick invånarna i Kärnten rösta om ifall de ville tillhöra den nya “demokratin” Österrike eller det nya kungariket Jugoslavien. Handkes morfar röstade för att hans hem skulle bli en del av Jugoslavien, just för att det blev en monarki. I det småskurna österrikiska “folkstyret” såg han ingen framtid, men med förlusten av kejsaren och det Habsburgska rikets mångfald fanns möjligheten att rädda så mycket som möjligt i ett liknande kungadöme.

I de tidiga essäerna är Handke öppen och prövande, men vartefter resorna bär till Serbien och han inleder sitt korståg för “den poetiska sanningen” framstår han som alltmer sluten och i affekt. Han vill visa en “rättvisare” bild av kriget i Jugoslavien än den västerländska medier slappt återgivit med sina schablontyngda språk (den europeiska pressens förfall är för honom en del av hur det moderna kapitalistiska Europa urartat).

Handke vill gärna se det jugoslaviska i det serbiska. Han älskar hur den serbiska ungdomen ger kalla handen åt både McDonalds och Coca-cola. Inledningsvis träffar han bosnienserber och serber som känner skuld över övergreppen mot andra “jugoslaver”, men när han träffar dem åter har deras attityd hårdnat. Handke tvingas själv in i journalistens dilemma, var det han först rapporterade inte sanningsenligt?

Han försöker förstå mekanismerna bakom våldet, som folkmordet i Srebrenica. Handke påpekar att de bosniska muslimerna då redan hade ägnat sig åt att döda hundratals och fördriva tusentals serber i byarna kring staden. Han träffar serber som mist nära och kära, vänner och kollegor i Natos bombningar och är tidigt ute med att kritisera det fjärrstyrda precisionskrigets “mänsklighet”. Något han för övrigt delade med en annan framstående Nobelpristagare, den brittiske dramatikern Harold Pinter, som också tog tydlig ställning mot Natos bombningar av Jugoslavien och likt Handke ifrågasatte rättegången mot president Slobodan Milosevic.

För varje ny essä skriver Handke allt sämre, det är som att indignationen grumlar både tanke och språk. Hans vana att i ändlösa bisatser söka precision leder i stället till ordsvador som blir till dimridåer för den nakna sanning han blivit blind för. Handke ombeds att vittna i FN:s krigsförbrytartribunalen rättegång mot Milosevic och träffar under flera timmar en paranoid man som oupphörligen pratar utan att lyssna. Samtidigt ställer sig den juristutbildade Handke sig skeptisk till den internationella domstolens legalitet. Vems rättvisa är det som skipas egentligen? De mäktiga västmakternas?

Handkes omsorg och kritik är inte hjärtlös, exempelvis påpekar han helt riktigt oresonligheten i västerländska kritikers kallsinniga reaktion på den store serbiske filmskaparen Emir Kusturicas Guldapalmenbelönade Underground (1995), en allegorisk skildring av kriget som anklagats för att vara proserbisk.

Handkes band till Serbien har sedan bara blivit starkare. Han höll tal på Milosevic begravning 2006, han skänkte summan av sitt Heinrich Heine-pris samma år till serbiska byar i Kosovo och har uttryckt sitt stöd till det ultranationalistiska och ryskvänliga Serbiska radikala partiet som vill upprätta Stor-Serbien och förnekar folkmordet i Srebrenica. Handke tilldelades också Karageorgevitjs stjärnas orden 2020 för att “helhjärtat ha försvarat den serbiska sanningen”.

Handke gick vilse på sin resa i Jugoslaviens ruiner och har ännu inte hittat hem.

​​***

Läs även: Böckernas bok berättar allt vi behöver veta

Läs även: Låt oss hoppas att Knausgård inte skriver fler böcker