Pinochets Chile – ett paradis för nazister

Den 18 december 1985 landade jag för första gången i Latinamerika, i Santiago de Chile. Det var varmt som i en bakugn och glassförsäljarnas enträgna rop, ”Helados! Helados! Helados!”, bet sig fast i medvetandet som ett slags mantra. Pinochet höll fortfarande Chile i ett järngrepp även om han själv inte såg det så, utan talade om den ”mjuka handen” (dictablanda) och inte den ”hårda handen” (dictadura).

Nåväl, över 3000 döda och hundratusentals i exil talade sitt tydliga språk och för mig som ”gringo” var det första gången jag var i en högerdiktatur. Jag minns som i går när utegångsförbudet började gälla om kvällarna, hur kusligt det var med militärens lastbilar som kom farande längs Alameda, huvudgatan. På flaken: skjutklara soldater med dragna vapen, skuggvarelser från en helt annan värld än min trygga, svenska.

Minnena från den resan gör sig påminda när jag läser den engelske författaren och advokaten Philippe Sands Londres 38, tredje delen i hans trilogi om vad som hände med tyska nazister efter andra världskriget – varav Vägen till Nürnberg och Råttlinjen är de två första.

I Londres 38 står två personer i centrum, den tyske nazisten Walter Rauff och Chiles diktator, Augusto Pinochet. Sands tvinnar en berättelse om hur de två männens liv flyter ihop, av ideologiska skäl.

Rauff föddes 1906 i en protestantisk familj i småstaden Köthen i Tyskland. Han gick i skola i Magdeburg nära Berlin och tog värvning i flottan vid 18 års ålder. Chile fick han kontakt med för första gången 1925 under en kryssning med slagkryssaren SMS Berlin – och Punta Arenas, där han skulle hamna många år senare, gillade han vid första anblicken. 1938 gick han med i SS och deklarerade öppet att han inte bekände sig till den protestantiska kyrkan utan till Adolf Hitler. Han hamnade snabbt bland SS:s högdjur, arbetade i samma lokaler som Heinrich Himmler, Otto Wächter och Adolf Eichmann. Reinhard Heydrich blev hans mentor, en Heydrich som ”… uppskattade Rauffs organisatoriska förmåga. Han ställde inga frågor och såg till att saker blev gjorda.”

Och det får man väl säga att han fick. I en mening kan man säga att Rauffs bidrag till Förintelsen var idén om att gasa ihjäl judar och politiska motståndare. Det som utvecklades till ren, industriell utrotning med gaskamrarna började med skåpbilar i koncentrationslägret i Sachsenhausen, sovjetiska krigsfångar som avlivades med ”gasvagnar”: ”Man låste in fångarna därbak, och genom att leda in avgaserna i bilen gasade man ihjäl dem på mindre än åtta minuter, sedan kremerades kropparna…”

Det hela var Rauffs idé och han hade inga betänkligheter utan gick in för sitt arbete med noggrannhet; hatet till judar och kommunister var hans drivmedel. Det är så klart häpnadsväckande att en ”Hauptsturmführer” av Rauffs kaliber, obrottsligt lojal mot Hitler, kom undan rättvisan. Men det gjorde han och efter kriget lyckades han ta sig till Latinamerika, så som Eichmann gjorde. Rauffs första anhalt i Latinamerika blev Ecuador, 1949, och det var där han blev god vän med Augusto Pinochet, som undervisade vid Ecuadors krigshögskola på den tiden. De och deras fruar fann varandra ”… i sina våldsamt antikommunistiska åsikter, sin respekt för Tysklands sak och sitt gemensamma intresse för allt som hade med nazism att göra.” Pinochet rekommenderade makarna Rauff att flytta till Chile, vilket de gjorde 1958.

Sands skildrar hur Rauff etablerar sig i södra Chile, i Patagonien och i just Punta Arenas. Han gör det via ett slags detektivarbete där han inte drar sig för att gå till litterära källor, både till Roberto Bolaño som skrev om Rauff i Om natten i Chile och Bruce Chatwin i I Patagonien. Rauff försöker, och lyckas delvis, gömma sig för världen genom att ta arbete på en skaldjursfabrik där han avancerar snabbt, blir chef och besatt av att pressa in så mycket krabbkött som möjligt i konserverna.

Tiden går och ryktet växer om hans smutsiga förflutna, men i takt med att olika utlämningsförsök misslyckas kan han fortsätta leva ett lugnt liv vid världens ände. Sedan är den stora frågan vad som händer efter Pinochets militärkupp 1973. Sands, ”detektiven”, går till botten med olika rykten om Rauffs inblandning i tortyr och försvinnanden på olika platser i Chile – till exempel Londres 38. Gatuadressen i centrala Santiago var socialistpartiets högkvarter före kuppen men sedan blev ett av de ställen där DINA, den chilenska säkerhetstjänsten, torterade och avrättade sina motståndare.

Den övertygade nazisten Walther Rauff misstänks ha varit hjärnan bakom hur man skulle göra sig av med kroppar, bland annat i användandet av kylbilar från en fisk- och skaldjursfabrik i San Antonio. Sands intervjuar före detta anställda på den fabriken men även folk som arbetade för DINA när förtrycket var som värst under Manuel Contreras, en person Rauff blev mycket god vän med. Indicierna är många men de otvetydiga bevisen för Rauffs inblandning inte lika självklara.

Sands bok är en kuslig påminnelse om hur straffrihet och juridiskt trixande räddade en övertygad nazist med tiotusentals människors död på sitt samvete från rättvisan. En man som – högst sannolikt – spelade en viktig roll även när förtrycket i Chile var som värst. Bokens styrka ligger i skildringen av Rauffs liv, dess svaghet i longörer kring Pinochets arrestering i London 1998.

En kväll i Santiago i februari 1986 lärde jag känna den unge chilenske författaren Jorge Calvo, som sedermera sökte och fick asyl i Sverige. Han berättade för mig att någon månad efter kuppen kom militären till hans och hans frus lägenhet i centrala Santiago. Det var Calvo de sökte men han var inte hemma. Det var däremot hans svåger, lika gammal som Jorge och med samma förnamn men med psykiska problem och inte involverad i något politiskt. Det spelade ingen roll för militärerna. De tog honom och sköt honom samma natt i en tunnel i Santiago i tron att det var min vän, Jorge Calvo, de tagit.

Pinochets – och Rauffs – Chile var ett paradis för gamla nazister men en ren mardröm för progressiva – oavsett de var socialdemokrater, socialister eller kommunister. Sands bok är en kuslig och viktig påminnelse om detta.

Toppbild. Philippe Sands är Sverigeaktuell med boken Londres 38. Foto: Antonio Zazueta Olmos

***

Läs även: Målarprinsen Eugen – en radikal konstälskare och antinazist

Läs även: Sveriges judars historia är den svenska antisemitismens historia