Radikalhöger i stökigaste laget
Vem som helst skulle köra i diket och Mike Enocksson gör det med besked.
”Slängig /…/utan någon som helst riktning”, skrev Aftonbladet. ”Obegriplig ordsallad” ansåg DN om den nya tegelstenen om svensk radikalhöger, SD:s förhistoria och bortre högern i allmänhet.
Sist på bollen vill man ändå säga något snällt om kamikazeprojektet. Här finns hög intellektuell energi som visar sig även när Mike Enocksson diskuterar sin bok live. (Full transparens – jag intervjuade författaren på Kulturhuset 2/4). Hans fascination för ämnet imponerar och han är lika nördig som män som är hooked på fotboll eller militärhistoria. Man kan också säga att han skriver som Homeros: allt är förgrund.
Det är väl där problemen börjar.
Historieskrivningen lutar sig på tunga auktoriteter (historikern Helene Löw och journalisterna Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson bland andra). Eftersom 125 år ska genomtröskas är läsaren tacksam för lite cherrypicking à la Herman Lindqvist. Skon klämmer på andra foten – dissektionen av ideologierna.
Den svenska radikalhögern. Från borggårdskrisen till Tidöavtalet.
Mike Enocksson
Ordfront förlag
När The Oxford Handbook of the Radical Right kaxigt avfärdats får vi klart för oss att radikalhögern är en av ytterhögerns tre grenar. Det är dock inte en ideologi utan en ideologifamilj, företrädesvis konservativ men även med nationalistiska drag. Ett syskon inom ytterhögern är extremhögern som är rejält annorlunda eftersom den inte accepterar demokrati.
I centrum för författarens intresse står radikalkonservatismen. Det, menar han, är radikalhögerns kärna och han räknar till tre inkarnationer (han gillar tretal). De har materialiserats i samband med ”nationella trauman” vid olika tidpunkter.
Den första är förra sekelskiftet, generöst definierat från 1800-talets slut fram till borggårdskrisen 1914. Traumat den gången var dels unionsupplösningen 1905, dels emigrationens braindrain och befolkningskris. Trots gestalter som Rudolf Kjellén, Gustav V och Sven Hedin, politiska profiler färgade av den internationella epoken nationalromantik, så var den tidiga radikalhögern/radikalkonservatismen i Sverige inte politiskt framgångsrik.
Så icke heller den andra vågen som tidssätts till kalla krigets kommunistjakt. Hur denna epok var ett ”nationellt trauma” i Sverige är svårt att se, tvärtom sammanföll det med rekordåren som vi fortfarande saknar.
Hur som helst, kalla kriget är bara en brygga till dagens fenomenalt framgångsrika radikalkonservativa höger där kärnan är SD. Traumat är de fenomen vi pratar om varje dag - känslan av ett förlorat folkhem som vuxit fram medan 2 miljoner människor från främst Mellanöstern har etablerat sig i Sverige under loppet av några få decennier.
Och var befinner sig då radikalhögern idag? På sidan 215 har vi slutsatsen. ”Eftersom vi tidigare berört Tidöavtalet och hur det utgör en milstolpe i den svenska radikalhögerns historia är det fullt rimligt att utgå från att dess undertecknare är en del av den svenska radikalhögern”.
En läsare som tagit sig ända hit genom begreppsdjungeln rekommenderas en andningspaus för nu blir det åka av.
I Liberalernas syndaregister (drygt fyra sidor) ägnas nästan en hel sida åt riksdagsledamoten Mauricio Rojas diskutabla aktiviteter i Chile. Men! Dessutom! Liberalerna kan faktiskt knytas till socialdarwinismen – enligt vilken den bäst lämpade överlever. De tror ju på marknaden! ”Därifrån är steget inte långt till att betrakta hela samhället med socialdarwinistiska glasögon.” Verkligen? Vad ska man då säga om den livs levande folkpartism som ännu år 2025 nedstiger till varje treåring i riket?
För att riktigt ro hem poängen om liberalers släktskap med otäcka ideologier påpekar Enocksson att Mussolini minsann hade en liberal finansminister 1922.
I avsnittet om Kristdemokraterna (drygt fem sidor) ägnas tre åt ungdomsförbundet och dess ordförande Charlie Weimers som så småningom övergick till SD och blev Europaparlamentariker. Dagens kristdemokrat i Europaparlamentet, Alice Teodorescu Måwe, är istället en av huvudpersonerna i kapitlet om Moderaterna, eftersom hon var huvudsekreterare för partiets nya program 2020. Hanif Bali fyller en hel sida av de sex som ägnas statsministerns parti.
Man svävar ibland i osäkerhet om ideologiernas funktion i den här boken. Är de rentav aktörer, som gör politiska kändisar till sina redskap? Varför är annars Hanif Bali med? Han är visserligen mer känd än de flesta politiska personligheter som ingick Tidöavtalet, men han är trots allt en enskild opinionsbildare, inte hela partiet. Om man istället ser Hanif Bali som aktör – vilket är frestande - så bör vi kanske i stället tala om hanifbalismen som en egen variant av radikalkonservatismen. Med andra ord – det är problematiskt att ge enskilda personer stor tyngd i bevisföringen. Om man ändå vill fastställa sjukdomen genom symptomen så undrar man varför väljarna är så frånvarande. Positionsförflyttningar föranledda av att ”väljarna sviker” är trots allt mycket vanliga. Något annat skäl för Moderaterna att (med Enockssons begrepp) flytta sig från den normala högern till radikalhögern är svårt att se. Om man inte som Enocksson anser att Ulf Kristersson ”medvetet har militariserat det offentliga samtalet”.
Slutligen konstateras ändå att L, KD och M nog inte är radikalkonservativa trots allt utan snarare ”högerpopulistiskt konservativa”. Vilket lämnar SD ensamt kvar i radikalkonservatismens bo. Man väntar sig nu den vanliga beskrivningen av SD:s rötter i nynazism. Synliga, förstås, men författaren framhåller att såväl den nuvarande partiledningen som dess ideologiska inspiration saknar sådana kopplingar. Resan kan beskrivas som en avradikaliseringsprocess, men enligt Mike Enocksson kan det lika gärna vara tvärtom. Vem kan veta? Kompassen snurrar vilt.
I en megaloman passage deklarerar författaren att vänster-högerskalan inte borde användas över huvud taget, av någon. Bortser man från 50 års väljarforskning så landar man – faktiskt – i en klok iakttagelse. De värderingar som fångas av GAL-TAN-skalan kan få större betydelse än någonsin tidigare när väljarna ska hitta ett parti att rösta på 2026.
Att vänster-höger-skalan skulle vara överspelad, det köper dock inte denna läsare.
Toppbild. Mike Enockson är aktuell med boken Den svenska radikalhögern. Foto: Anna Drvnik
***
”Slängig /…/utan någon som helst riktning”, skrev Aftonbladet. ”Obegriplig ordsallad” ansåg DN om den nya tegelstenen om svensk radikalhöger, SD:s förhistoria och bortre högern i allmänhet.
Sist på bollen vill man ändå säga något snällt om kamikazeprojektet. Här finns hög intellektuell energi som visar sig även när Mike Enocksson diskuterar sin bok live. (Full transparens – jag intervjuade författaren på Kulturhuset 2/4). Hans fascination för ämnet imponerar och han är lika nördig som män som är hooked på fotboll eller militärhistoria. Man kan också säga att han skriver som Homeros: allt är förgrund.
Det är väl där problemen börjar.
Historieskrivningen lutar sig på tunga auktoriteter (historikern Helene Löw och journalisterna Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson bland andra). Eftersom 125 år ska genomtröskas är läsaren tacksam för lite cherrypicking à la Herman Lindqvist. Skon klämmer på andra foten – dissektionen av ideologierna.
Den svenska radikalhögern. Från borggårdskrisen till Tidöavtalet.
Mike Enocksson
Ordfront förlag
När The Oxford Handbook of the Radical Right kaxigt avfärdats får vi klart för oss att radikalhögern är en av ytterhögerns tre grenar. Det är dock inte en ideologi utan en ideologifamilj, företrädesvis konservativ men även med nationalistiska drag. Ett syskon inom ytterhögern är extremhögern som är rejält annorlunda eftersom den inte accepterar demokrati.
I centrum för författarens intresse står radikalkonservatismen. Det, menar han, är radikalhögerns kärna och han räknar till tre inkarnationer (han gillar tretal). De har materialiserats i samband med ”nationella trauman” vid olika tidpunkter.
Den första är förra sekelskiftet, generöst definierat från 1800-talets slut fram till borggårdskrisen 1914. Traumat den gången var dels unionsupplösningen 1905, dels emigrationens braindrain och befolkningskris. Trots gestalter som Rudolf Kjellén, Gustav V och Sven Hedin, politiska profiler färgade av den internationella epoken nationalromantik, så var den tidiga radikalhögern/radikalkonservatismen i Sverige inte politiskt framgångsrik.
Så icke heller den andra vågen som tidssätts till kalla krigets kommunistjakt. Hur denna epok var ett ”nationellt trauma” i Sverige är svårt att se, tvärtom sammanföll det med rekordåren som vi fortfarande saknar.
Hur som helst, kalla kriget är bara en brygga till dagens fenomenalt framgångsrika radikalkonservativa höger där kärnan är SD. Traumat är de fenomen vi pratar om varje dag – känslan av ett förlorat folkhem som vuxit fram medan 2 miljoner människor från främst Mellanöstern har etablerat sig i Sverige under loppet av några få decennier.
Och var befinner sig då radikalhögern idag? På sidan 215 har vi slutsatsen. ”Eftersom vi tidigare berört Tidöavtalet och hur det utgör en milstolpe i den svenska radikalhögerns historia är det fullt rimligt att utgå från att dess undertecknare är en del av den svenska radikalhögern”.
En läsare som tagit sig ända hit genom begreppsdjungeln rekommenderas en andningspaus för nu blir det åka av.
I Liberalernas syndaregister (drygt fyra sidor) ägnas nästan en hel sida åt riksdagsledamoten Mauricio Rojas diskutabla aktiviteter i Chile. Men! Dessutom! Liberalerna kan faktiskt knytas till socialdarwinismen – enligt vilken den bäst lämpade överlever. De tror ju på marknaden! ”Därifrån är steget inte långt till att betrakta hela samhället med socialdarwinistiska glasögon.” Verkligen? Vad ska man då säga om den livs levande folkpartism som ännu år 2025 nedstiger till varje treåring i riket?
För att riktigt ro hem poängen om liberalers släktskap med otäcka ideologier påpekar Enocksson att Mussolini minsann hade en liberal finansminister 1922.
I avsnittet om Kristdemokraterna (drygt fem sidor) ägnas tre åt ungdomsförbundet och dess ordförande Charlie Weimers som så småningom övergick till SD och blev Europaparlamentariker. Dagens kristdemokrat i Europaparlamentet, Alice Teodorescu Måwe, är istället en av huvudpersonerna i kapitlet om Moderaterna, eftersom hon var huvudsekreterare för partiets nya program 2020. Hanif Bali fyller en hel sida av de sex som ägnas statsministerns parti.
Man svävar ibland i osäkerhet om ideologiernas funktion i den här boken. Är de rentav aktörer, som gör politiska kändisar till sina redskap? Varför är annars Hanif Bali med? Han är visserligen mer känd än de flesta politiska personligheter som ingick Tidöavtalet, men han är trots allt en enskild opinionsbildare, inte hela partiet. Om man istället ser Hanif Bali som aktör – vilket är frestande – så bör vi kanske i stället tala om hanifbalismen som en egen variant av radikalkonservatismen. Med andra ord – det är problematiskt att ge enskilda personer stor tyngd i bevisföringen. Om man ändå vill fastställa sjukdomen genom symptomen så undrar man varför väljarna är så frånvarande. Positionsförflyttningar föranledda av att ”väljarna sviker” är trots allt mycket vanliga. Något annat skäl för Moderaterna att (med Enockssons begrepp) flytta sig från den normala högern till radikalhögern är svårt att se. Om man inte som Enocksson anser att Ulf Kristersson ”medvetet har militariserat det offentliga samtalet”.
Slutligen konstateras ändå att L, KD och M nog inte är radikalkonservativa trots allt utan snarare ”högerpopulistiskt konservativa”. Vilket lämnar SD ensamt kvar i radikalkonservatismens bo. Man väntar sig nu den vanliga beskrivningen av SD:s rötter i nynazism. Synliga, förstås, men författaren framhåller att såväl den nuvarande partiledningen som dess ideologiska inspiration saknar sådana kopplingar. Resan kan beskrivas som en avradikaliseringsprocess, men enligt Mike Enocksson kan det lika gärna vara tvärtom. Vem kan veta? Kompassen snurrar vilt.
I en megaloman passage deklarerar författaren att vänster-högerskalan inte borde användas över huvud taget, av någon. Bortser man från 50 års väljarforskning så landar man – faktiskt – i en klok iakttagelse. De värderingar som fångas av GAL-TAN-skalan kan få större betydelse än någonsin tidigare när väljarna ska hitta ett parti att rösta på 2026.
Att vänster-höger-skalan skulle vara överspelad, det köper dock inte denna läsare.
Toppbild. Mike Enockson är aktuell med boken Den svenska radikalhögern. Foto: Anna Drvnik
***
