Skönheten finner vi i lidandet
Kamo No Chōmei förmedlar det ömt vackra i det grymma och onda. Det forna Japans umbäranden får oss att förstå våldet och lidandet i vår egen tid.
“Flodens flöde fortsätter utan uppehåll, men det är aldrig samma vatten.”
Så inleder den japanske diktaren Kamo No Chōmei sitt klassiska verk Hōjōki - anteckningar från en eremitstuga (1212), som nu finns i översättning av Lars Vargö. I den västerländska traditionen finner vi en liknande formulering hos den antike grekiske filosofen Herakleitos, som just beskriver tillvarons obeständighet som en rinnande flod. Munken Chōmei lutar sig förstås mot den buddhistiska doktrinen att den ständigt föränderliga världen är ett lidande, åtminstone för dem som försöker klamra sig fast i stället för att bara flyta med.
Hōjōki – Anteckningar från en eremitstuga
Kamo No Chōmei
Översättning: Lars Vargö
Ymer
Enligt den shintoistiska mytologin är den japanske kejsaren ättling till solgudinnan Amaterasu och därmed av direkt gudomlig börd. Trots att denne utgör en mänsklig länk mellan det jordiska och himmelska, så har mycket söndring och våld ofrivilligt spridits ur hans ämbete. I takt med att ätten växte skulle allt fler förses med gods, stipendier, privilegier och politiska poster. På så vis uppstod med tiden de olika klaner som sedan skulle strida mot varandra. Med tiden tar den japanska buddhismen form i åtminstone sex olika sekter eller inriktningar som strider mot varandra för att vinna andligt inflytande över de konkurrerande husen.
Chōmei levde i denna oroliga tid. Han föddes 1155 och växte upp i en välbeställd familj med ställning vid kejsarens hov och kulten i Kyoto. Han skolades i poesi och musik och var tidigt uppskattad som diktare. Men Chōmeis far drabbades av sjukdom och hade svårt att orientera i det politiska spelet. Sonen förlorade möjligheten att efterträda fadern som föreståndare för templet Kamo. I stället för ett liv i maktens strålglans levde Chōmei ett liv i avskildhet, utan stora egendomar eller egen familj. Han ägnade sitt liv åt författandet och diktade framför allt Hōjōki. Vid 50-årsåldern avger han ett munklöfte och isolerar sig i en eremitstuga i bergen öster om Kyoto.
Chōmei är en viktig röst i den japanska litteraturen och det som skiljer honom från andra diktare i samtiden är hans skarpa blick för samhället. Som historiker och sociolog återger Chōmei faktiskt och precist hur Japan förändras under hans liv. Chōmei berättar om hur tiotusentals människor faller offer för de orkaner, stadsbränder, krig och missväxt som härjar landet. Han skildrar dåtidens klassmotsättningar, hur även aristokratin drabbas av lidandet eftersom de har något att förlora, och att många i avund eller upplevd orättvisa vill ta deras egendom ifrån dem.
Lidandet är centralt i Chōmeis diktning, han känner vördnad för den populära kvinnliga bodhisattvan (en slags buddhistiskt helgon, en andlig förebild) Kannon (som givit namn till den japanska kameratillverkaren Canon). Hon är medlidandets och barmhärtighetens gudinna som de kristna japanerna sedan identifierar med jungfru Maria. Just medlidandet gör att vi uthärdar tillvaron.
Chōmeis poetiska ideal är starkt influerat av buddhismen. Diktaren ska kunna återge skönheten i sorgen och smärtan. Det kan han själv med råge. Chōmei berättar om hur människor sätter sina älskade främst. Hur de vuxna svälter ihjäl när barnen får äta först. Han har själv sett hur levande spädbarn ligger på sina döda mödrars bröst.
Chōmei hävdade att poeten ska vara återhållsam med orden och det är ingen sentimentalitet vi möter, tvärtom är han så saklig i sin framställning att vi som läsare själva får känna efter. Ett knappt årtusende senare är det påtagligt hur berörande detta mänskliga lidande är för oss i dag.
Återhållsamheten är också Chōmeis sätt att med diktningen närma sig det onämnbara. Poesins hemvist är i skymningslandet, där konturer och färger flyter samman, där det ena inte låter sig urskiljas från det andra utan skapar en odelbar helhet. Där i ligger det heliga, här befinner vi oss på den plats där de levande och döda, människor och andar, samtiden och det förflutna, det jordiska och himmelska, strålar samman i det oskiljbara.
Det är också Chōmeis lärdom, att världen är och förblir fylld av smärta. Ett så realistiskt förhållningssätt till sådana realiteter blir andligt förlösande. Det är något att ta fasta på nu när det stormar kring oss och vi bevittnar det outhärdliga lidande som plågar barnen i Sudan och Mellanöstern.
***
Läs även: Johan Floderus dryper av självömkan
“Flodens flöde fortsätter utan uppehåll, men det är aldrig samma vatten.”
Så inleder den japanske diktaren Kamo No Chōmei sitt klassiska verk Hōjōki – anteckningar från en eremitstuga (1212), som nu finns i översättning av Lars Vargö. I den västerländska traditionen finner vi en liknande formulering hos den antike grekiske filosofen Herakleitos, som just beskriver tillvarons obeständighet som en rinnande flod. Munken Chōmei lutar sig förstås mot den buddhistiska doktrinen att den ständigt föränderliga världen är ett lidande, åtminstone för dem som försöker klamra sig fast i stället för att bara flyta med.
Hōjōki – Anteckningar från en eremitstuga
Kamo No Chōmei
Översättning: Lars Vargö
Ymer
Enligt den shintoistiska mytologin är den japanske kejsaren ättling till solgudinnan Amaterasu och därmed av direkt gudomlig börd. Trots att denne utgör en mänsklig länk mellan det jordiska och himmelska, så har mycket söndring och våld ofrivilligt spridits ur hans ämbete. I takt med att ätten växte skulle allt fler förses med gods, stipendier, privilegier och politiska poster. På så vis uppstod med tiden de olika klaner som sedan skulle strida mot varandra. Med tiden tar den japanska buddhismen form i åtminstone sex olika sekter eller inriktningar som strider mot varandra för att vinna andligt inflytande över de konkurrerande husen.
Chōmei levde i denna oroliga tid. Han föddes 1155 och växte upp i en välbeställd familj med ställning vid kejsarens hov och kulten i Kyoto. Han skolades i poesi och musik och var tidigt uppskattad som diktare. Men Chōmeis far drabbades av sjukdom och hade svårt att orientera i det politiska spelet. Sonen förlorade möjligheten att efterträda fadern som föreståndare för templet Kamo. I stället för ett liv i maktens strålglans levde Chōmei ett liv i avskildhet, utan stora egendomar eller egen familj. Han ägnade sitt liv åt författandet och diktade framför allt Hōjōki. Vid 50-årsåldern avger han ett munklöfte och isolerar sig i en eremitstuga i bergen öster om Kyoto.
Chōmei är en viktig röst i den japanska litteraturen och det som skiljer honom från andra diktare i samtiden är hans skarpa blick för samhället. Som historiker och sociolog återger Chōmei faktiskt och precist hur Japan förändras under hans liv. Chōmei berättar om hur tiotusentals människor faller offer för de orkaner, stadsbränder, krig och missväxt som härjar landet. Han skildrar dåtidens klassmotsättningar, hur även aristokratin drabbas av lidandet eftersom de har något att förlora, och att många i avund eller upplevd orättvisa vill ta deras egendom ifrån dem.
Lidandet är centralt i Chōmeis diktning, han känner vördnad för den populära kvinnliga bodhisattvan (en slags buddhistiskt helgon, en andlig förebild) Kannon (som givit namn till den japanska kameratillverkaren Canon). Hon är medlidandets och barmhärtighetens gudinna som de kristna japanerna sedan identifierar med jungfru Maria. Just medlidandet gör att vi uthärdar tillvaron.
Chōmeis poetiska ideal är starkt influerat av buddhismen. Diktaren ska kunna återge skönheten i sorgen och smärtan. Det kan han själv med råge. Chōmei berättar om hur människor sätter sina älskade främst. Hur de vuxna svälter ihjäl när barnen får äta först. Han har själv sett hur levande spädbarn ligger på sina döda mödrars bröst.
Chōmei hävdade att poeten ska vara återhållsam med orden och det är ingen sentimentalitet vi möter, tvärtom är han så saklig i sin framställning att vi som läsare själva får känna efter. Ett knappt årtusende senare är det påtagligt hur berörande detta mänskliga lidande är för oss i dag.
Återhållsamheten är också Chōmeis sätt att med diktningen närma sig det onämnbara. Poesins hemvist är i skymningslandet, där konturer och färger flyter samman, där det ena inte låter sig urskiljas från det andra utan skapar en odelbar helhet. Där i ligger det heliga, här befinner vi oss på den plats där de levande och döda, människor och andar, samtiden och det förflutna, det jordiska och himmelska, strålar samman i det oskiljbara.
Det är också Chōmeis lärdom, att världen är och förblir fylld av smärta. Ett så realistiskt förhållningssätt till sådana realiteter blir andligt förlösande. Det är något att ta fasta på nu när det stormar kring oss och vi bevittnar det outhärdliga lidande som plågar barnen i Sudan och Mellanöstern.
***
Läs även: Johan Floderus dryper av självömkan
