Strulig kärlek i arbetarrörelsen

Huvudpersonerna Maj och Gunnar i all ära, men det är författaren själv man blir mest drabbad av i Yvonne Hirdmans nya bok.

Yvonne-Hirdman

Text: Gunilla Kindstrand

Bild: Ordfront förlag / Thron Ullberg

Maj och Gunnar Hirdman föds i det sena 1800-talet och ska komma att bli två av arbetarrörelsens portalgestalter, tillika Yvonne Hirdmans farföräldrar. Men om detta vet vi inget när vi möter dem, brusande unga med en långt ifrån självklar framtid.

Det är något djupt sensuellt över skrivakten. Hirdman sänker ner läsaren i det unga parets haltande kärlekshistoria medan den ännu pulserar och bränns. Båda är faderlösa bergslagsbarn, båda lever med en utarbetad mor och hungriga syskon. Majs framtid anses självklart vara pigans, Gunnars grovarbetarens. De läser, drömmer, engagerar sig politiskt och skriver, ofta, till varandra. I breven ligger socialismen tätt intill sexuella fantasier och kärleksgnabb. Han vet att det borde bli de två. Hon vrenskas och vrider sig. Han ger inte upp, ens när hon blir med barn med en annan. Titeln på boken är klockren och vacker: Från de stora drömmarnas tid. Anteckningar om fattigdom, kärlek & bildningshunger.

Från de stora drömmarnas tid: Anteckningar om fattigdom, kärlek & bildningshunger – Yvonne Hirdman. Ordfront förlag.

Deras ekonomiska kapital är minimalt, men deras sociala med tiden desto större. De är begåvade, låter höra talas om sig på möten och i tidningar. Kring dem hovrar några av tidens koryféer – bland dem Hinke Bergegren över henne, Natanael Beskow över honom. Stora män med ögon för unga begåvningar. Någon skickar reda pengar, en annan ordnar med utbildningar, en tredje fixar jobb och lägenheter.

Många års brevväxling, som länge värmt hyllan på Arbetarrörelsens arkiv, utgör stommen i Från de stora drömmarnas tid. Yvonne Hirdman tillför hjärtslag, blod och nerver. Ibland glider skildringen över i skönlitterärt berättande på ett alldeles självklart vis. Maj vill bli romanförfattare och pendlar mellan självförhärligande och självutplåning. Hon är lynnig, inte sällan krävande. Också Gunnar vill skriva, bilda sig, agitera, men stretar med livet som ardennern och utan klagan.

De ger sig på balansgången mellan individuell frihet och samhälleligt tvång med helt olika förutsättningar.

Hans väg är givetvis mindre kringskuren än hennes. ”Jag kan icke med att bli betraktad mest som kvinna, minst som intellektuell person. Jag kan det icke, jag vill det inte”, skriver hon. Den gnagande känslan av underlägsenhet. Den djuriska längtan efter barn, efter dräktigheten och gravitationen. Inga enkla känslor om man, som hon, vill vara lika grandios som Strindberg.

Det hela tyngde mig

Jag grät på käringavis

Det är en skada att man är kvinna

Det är mer än skada – det är en olycka

Yvonne Hirdman är historiker, genusforskare och tidigare maktutredare. För många år sedan myntade hon begreppet ”genuskontrakt”, vilket blivit ett flitigt använt redskap i förståelsen av normer och rollspel. Men de flesta kontrakt innehåller också finstilta rader, som ibland är svåra att uttolka, inte minst när de betraktas på historiskt håll.

Berättelsen om Maj och Gunnar är i sanning ett komplicerat genusdrama. Att vara kvinna, skriver Hirdman, blev för Maj ett existentiellt dilemma, som ständigt retade och rentav hotade henne.

Parets livstango är långt ifrån graciös. Maj för och Gunnar försöker följa. Ofta tar hon två steg åt sidan eller bakåt när han tror att de är på väg framåt. Yvonne Hirdman rör sig tätt intill, ifrågasätter, känner, kritiserar, provoceras av deras sätt att spela ut sina krav och köpslå om sin kärlek. I Gunnar blir författaren emellanåt som förälskad och förlorar sig i hans tjocka hår, och vackra mun. På Maj blir hon oftare irriterad.

Yvonne Hirdman har i flera böcker låtit det lilla livet och det stora spegla sig i varandra. Ofta har skriftliga källor, precis som denna gång, blivit utgångspunkten för berättandet. Ett tidigt exempel är hennes numera klassiska biografi över Alva Myrdal, Det tänkande hjärtat. Den bygger på tusentals brev mellan makarna Myrdal. I Den röda grevinnan porträtterar Hirdman sin egen mor via dagböcker, brev, skilsmässodokument, akter från danska säkerhetspolisen… Den boken var en stor europeisk berättelse.

Det nya verket Från de stora drömmarnas tid berättar snarare om det Sverige som föds fram av industrialisering, urbanisering, elektrifiering. Landet liknas vid ett stort tungt djur som andas – ”lugnt och sävligt ute i de oändliga skogarna, lite hastigare i byar och samhällen och så flämtande flåsande i de stora städerna”. Av dryga fem miljoner svenskar är två miljoner mellan 15 och 39 år. Många av dem längtar bort, kanske till Amerika, några till det krig som tornar upp sig. Genom det unga parets liv blåser världshistorien, för det mesta utan att de märker det.

Gunnar Hirdman följde sin dröm och blev med tiden en av landets stora folkbildare, tillhörig ABF och som hemma på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik. Maj Hirdman skulle till slut erövra det egna rum och den författarroll hon så hett åstundade. Men hennes känslomättade arbetarskildringar gav henne aldrig något riktigt litterärt genombrott och kritiken hade svårt att stå ut med hennes djupa indignation och stora patos. Skulle Yvonne Hirdman haft större fördragsamhet om hennes farmor hade nått parnassen? Eller åtminstone blivit älskad av eftervärlden som den jämnåriga Moa Martinson?

Det är inte omöjligt. Kanske är det rent av troligt.

Den korta epilogen utspelar sig i nutid. Två sidor om minnet av den åldrande Maj som slår som en gonggong genom allt det man nyss läst.