Vanligt folk berättar om Putins Ryssland

Ryske författaren Michail Zygar har skrivit att den imperialistiska historien är Rysslands sjukdom. Han understryker vikten av att även ryska oppositionella intellektuella fullt ut inser och erkänner detta, eftersom även de tar den ryska överhögheten för given.  

Liknande tankar finns hos de människor som intervjuats av Sveriges Radios tidigare Rysslandskorrespondent Johanna Melén. Hon har mött ”vanligt folk”, som egenföretagare, pensionärer, ungdomar på skateboard, under sina resor runt om i de postsovjetiska nationerna Ukraina, Belarus, Moldavien, Georgien, Armenien, Kazakstan och Tadzjikistan under åren 2020–2023.  

Hon är bra på att ge ögonblicksbilder, skapa närvaro på gator, caféer och torg med doft- och synintryck. Hon beskriver brutalistiska betongbyggen, gamla Leninstatyer och samhällen i olika grad av upprustning eller förfall. Men hon har också ägnat tid i arkiven, eftersom en minst lika stor del av boken består av historieskrivning: om de postsovjetiska länderna som vi i väst inte vet så mycket om – förutom att de en gång i tiden tillhörde Sovjetunionen.  

Johanna Melén visar att det handlar om vitt skilda nationer och kulturer, alla med sin egen individuella historia och eget språk. Även hur nationerna har utvecklats efter Sovjetunionens sammanbrott skiljer sig åt rejält. Länder som Armenien, Moldavien och Kazakstan har bevarat banden till Moskva, medan andra, som Ukraina och Georgien har valt att försöka bli mer självständiga och orientera sig mot öppenhet mot väst. 

Genom att visa upp denna variation (pluralism vore kanske att dra det ett steg för långt) berättar Johanna Melén i slutänden ändå främst något om Vladimir Putins Ryssland – trots att hon i det inledande kapitlet skriver att det inte i första hand är vad hon vill. Men Putin är förstås på alla de intervjuade personernas läppar.  

Eftersom intervjuerna är gjorda under åren 2020–2023 handlar naturligtvis mycket om kriget mot Ukraina. Ofta med en lokal vinkel, som när den ryske dissidenten, manusförfattaren Sergej Popov i landsflykt i Kazakstans före detta huvudstad Almaty förklarar att han inte mött någon direkt russofobi sedan han anlände, men att han oroar sig för att kriget i Ukraina kommer att medföra att alla i Almaty undviker att prata ryska och att språket därför snart kommer att försvinna där. 

Sergej Popov intervjuas på ett café och Johanna Meléns tar inte själv ställning i samtalet, utan låter i stället ordet gå till en kazakisk journalist som sitter några bord bort. Och journalisten Ajsulu Tojsjibekova säger samma sak som den ryske författare som jag refererade inledningsvis: att även den ryska intelligentian i opposition är blinda för att ryssarna, alla ryssar, bär på imperiet inombords och tycker att det är en självklarhet att man ska kunna tala ryska i det ”ryska närområdet”. 

Johanna Meléns show not tell-stil är effektiv och hon blandar den bra med historiska utvikningar som ger bakgrund och förklaring. Även om boken visst handlar om Putin gör den bara det i andra hand – filtrerad genom de människor som påverkas av hans beslut och gärningar. Det ger en nog så bra bild av den ryske presidentens vansinne. 

***

Läs även: Naivitet och optimism kan utlösa krig

Läs även: Pärmbäraren Putin gick under radarn