Vi behöver skickliga poliser – inte fler opinionsbildare
I Fallet Rusher skriver brottsutredaren Luay Mohageb om den gangsterkultur som lockar välbeställda villabarn att bli kallblodiga mördare.
Samma morgon som jag skriver klart denna recension ser jag i mitt nyhetsflöde att det kvällen innan skett en skottlossning mot en port i centrala Stockholm och att polisen redan kunnat anhålla två minderåriga pojkar. Den tidigare brottsutredaren Luay Mohagebs debutbok Fallet Rusher. När medelklassens barn blev gangsters beskriver just hur killar i övre tonåren som hittar killar i yngre tonåren för att utföra sprängningar, vapentransporter, kidnappningar, mord. Det i sig är inget nytt längre, utan det som bokens undertitel säger. Det är inte fattiga betongbarn från socialt utsatta områden som återfinns i polisens utredningar, det är välbeställda villabarn, med socialt och ekonomiskt trygg grund, men med farliga gangsterfantasier.
"Fallet Rusher" syftar på en chattgrupp med samma namn, som Luay Mohageb i arbetet som brottsutredare får tillgång till och som visar sig leda till en 16-åring som delar ut uppdrag till andra tonåringar, som mord, vapen- och drogtransporter. I fem delar följer vi fallet fram till rättegången och genom ett tålmodigt och gediget polisarbete tillsammans med kollegor, ger innehållet i chattgruppenen Mohageb, och bokens läsare, inblick i hur de unga utförarna agerar, men framför allt hur de tänker. Det handlar om pengar och mer pengar.
Jag har med intresse läst och lyssnat på Mohagebs erfarenheter och insikter om unga kriminella ända sedan han började uttala sig i frågan och har uppskattat hans tydliga offentliga röst i att kritisera den våldsförhärligande gangsterrapkulturen och glorifierandet av prokriminella beteenden. Det är också de partierna i boken som är givande att läsa. Hur han själv förundras över utvecklingen att brotten som begås är allt grövre och brottslingarna allt yngre. Vad är det som hänt med vårt land, frågar han sig. Att en ungdom förr kunde brottsdebutera med ett ringa brott, i dag kan göra det med ett mord eller en sprängning. Han noterar ett oroväckande fenomen – att unga våldsverkare fotar och filmar sig själva och varandra när de begår brott, vilket han dels tolkar som ett tecken på en likgiltighet inför att åka fast och dels som en konsekvens av att växa upp i en destruktiv social kontext. Det har blivit status att hålla i ett vapen.
Problemet med boken är att den inte engagerar, annat än om man vill ha en minutiös inblick i hur en brottsutredare arbetar (ett kapitel kan heta “28 juli, förmiddag” följt av “28 juli, eftermiddag”), allt ifrån hur man samlar bevis, förhör misstänkta tonårskillar och interagerar med deras föräldrar samt samarbetar med åklagare. Jag gissar att tanken är att det ska ge en extra nerv, att få en känsla av realtidsupplevelse av det pågående polisarbetet, men det håller inte för det i en hel bok. Allt skapar en misstanke att det egentligen inte finns stoff till en hel bok, utan att det behövs utfyllnad, som “Jag söker upp Adams adress igen. Kollar på Google Maps efter en grusfotbollsplan i närheten. Jag hittar den. Jag åker ut till platsen. Jag filmar på samma sätt som Adam gjort och avslutar med att vända kameran ner mot gräsplätten där pistolen och magasinet legat.” Ja, så arbetar en noggrann utredare, men en författare som ska engagera sina läsare?
I epilogen skriver Luay Mohageb att han tidigare i år har sagt upp sig hos polisen efter att ha landat i att det bästa sättet för honom att arbeta med gängkriminalitet är genom folkbildande föreläsningar och medieframträdanden. Det är synd. Om något visar hans egen bok att det inte är fler opinionsbildare som behövs, utan skickliga brottsutredare.
***
Samma morgon som jag skriver klart denna recension ser jag i mitt nyhetsflöde att det kvällen innan skett en skottlossning mot en port i centrala Stockholm och att polisen redan kunnat anhålla två minderåriga pojkar. Den tidigare brottsutredaren Luay Mohagebs debutbok Fallet Rusher. När medelklassens barn blev gangsters beskriver just hur killar i övre tonåren som hittar killar i yngre tonåren för att utföra sprängningar, vapentransporter, kidnappningar, mord. Det i sig är inget nytt längre, utan det som bokens undertitel säger. Det är inte fattiga betongbarn från socialt utsatta områden som återfinns i polisens utredningar, det är välbeställda villabarn, med socialt och ekonomiskt trygg grund, men med farliga gangsterfantasier.
”Fallet Rusher” syftar på en chattgrupp med samma namn, som Luay Mohageb i arbetet som brottsutredare får tillgång till och som visar sig leda till en 16-åring som delar ut uppdrag till andra tonåringar, som mord, vapen- och drogtransporter. I fem delar följer vi fallet fram till rättegången och genom ett tålmodigt och gediget polisarbete tillsammans med kollegor, ger innehållet i chattgruppenen Mohageb, och bokens läsare, inblick i hur de unga utförarna agerar, men framför allt hur de tänker. Det handlar om pengar och mer pengar.
Jag har med intresse läst och lyssnat på Mohagebs erfarenheter och insikter om unga kriminella ända sedan han började uttala sig i frågan och har uppskattat hans tydliga offentliga röst i att kritisera den våldsförhärligande gangsterrapkulturen och glorifierandet av prokriminella beteenden. Det är också de partierna i boken som är givande att läsa. Hur han själv förundras över utvecklingen att brotten som begås är allt grövre och brottslingarna allt yngre. Vad är det som hänt med vårt land, frågar han sig. Att en ungdom förr kunde brottsdebutera med ett ringa brott, i dag kan göra det med ett mord eller en sprängning. Han noterar ett oroväckande fenomen – att unga våldsverkare fotar och filmar sig själva och varandra när de begår brott, vilket han dels tolkar som ett tecken på en likgiltighet inför att åka fast och dels som en konsekvens av att växa upp i en destruktiv social kontext. Det har blivit status att hålla i ett vapen.
Problemet med boken är att den inte engagerar, annat än om man vill ha en minutiös inblick i hur en brottsutredare arbetar (ett kapitel kan heta “28 juli, förmiddag” följt av “28 juli, eftermiddag”), allt ifrån hur man samlar bevis, förhör misstänkta tonårskillar och interagerar med deras föräldrar samt samarbetar med åklagare. Jag gissar att tanken är att det ska ge en extra nerv, att få en känsla av realtidsupplevelse av det pågående polisarbetet, men det håller inte för det i en hel bok. Allt skapar en misstanke att det egentligen inte finns stoff till en hel bok, utan att det behövs utfyllnad, som “Jag söker upp Adams adress igen. Kollar på Google Maps efter en grusfotbollsplan i närheten. Jag hittar den. Jag åker ut till platsen. Jag filmar på samma sätt som Adam gjort och avslutar med att vända kameran ner mot gräsplätten där pistolen och magasinet legat.” Ja, så arbetar en noggrann utredare, men en författare som ska engagera sina läsare?
I epilogen skriver Luay Mohageb att han tidigare i år har sagt upp sig hos polisen efter att ha landat i att det bästa sättet för honom att arbeta med gängkriminalitet är genom folkbildande föreläsningar och medieframträdanden. Det är synd. Om något visar hans egen bok att det inte är fler opinionsbildare som behövs, utan skickliga brottsutredare.
***
