Bristen på förebilder är den moderna mannens kris
Hampus Linders nya film kan ändra debatten om maskulinitet i grunden. Dagens män är inte de förebilder pojkarna behöver.
Hampus Linder beskriver sig som en ”vänsterkille”. Han bor i Malmö och kallar sig feminist och tycks känna någon form av kollektiv skuld på grund av sin könstillhörighet– det patriarkala förtrycket, våldet mot kvinnor, krig och annat elände som orsakats av män bär han på sina axlar. Samtidigt försöker han vara en god man, gör en hyllad dokumentär om Gurdun Schyman (The feminist, 2018) och är varannanveckorspappa till två små barn. Barnens mamma lämnade honom för att hon upplevde honom som ”irriterad” och ”aggressiv”.
”No shit”, tänker jag, som ser en frustrerad, skuldmedveten man som försöker vara något han inte riktigt är, och som skäms över delar av sitt jag utan att ha någon aning om hur han ska hantera sin skam.
Nu är han aktuell med Confessions of a swedish man, en dokumentär om modern maskulinitet, i vilken han tittar djupt ner i manosfärens kaninhål – och försonas med sig själv, sin far och sin manlighet.
I samtalet efter visningen på Panora i Malmö berättar Hampus Linder att idén initialt var att filma två maskulinitetsaktivister, en konservativ och en progressiv, feministiskt lagd typ. Mötet med Paul, grundare av Maniphesto, en organisation med inspiration av Jordan B Peterson och ortodox kristendom ändrade på det. Paul välkomnade Hampus till ett mansläger med sin filmkamera, men på ett villkor: Hampus måste själv delta i alla ritualer, övningar och samtal.
Med viss tvekan och en mängd fördomar kör Hampus Linder över bron, mot Jylland, för att delta i European Mens Gathering. En del fördomar bekräftas, många kom på skam. Hampus Linder återvänder, och filmen skildrar både ömsint och humoristiskt de mansläger han besöker. Framför allt skildras allt med respekt, för männen som söker ett sätt att vara män och vara stolta över sin manlighet i en samtid som ofta förknippar manlighet med destruktiva fenomen.
När jag för några decennier sedan undervisade i feministisk teori på Lunds universitet började jag intressera mig för maskulinitetsteori. Det som först slog mig var att feminism hyllade kvinnlighet medan maskulinitetsteori problematiserade manlighet. Feminism lärde kvinnor att värdera sig själv och sin feminina kraft, medan maskulinitetsteorierna skuldbelade männen, utan att erbjuda något alternativ. De få försök som fanns att uppvärdera manlighet och manliga värden – som Robert Blys Järn-Hans (1990) och John Grays Män är från Mars, kvinnor är från Venus (1992) – hånades och föraktades.
På samma sätt har Jordan B Petersons handfast råd avfärdats, framför allt från feministiskt håll. Det är, tror jag, ett stort misstag. Det ligger i feminismens, och alla kvinnors, intresse att män hittar vägar till en god manlighet, en hjälteidentitet i stället för förövaridentitet, som en av männen uttrycker det i Hampus Linders dokumentär. Ett återkommande tema i samtalen männen för mellan diverse ritualer som innefattar eld, blod, vatten, dans och fysiska konfrontationer är just bristen på manliga förebilder och saknaden efter en far som inte varit så närvarande som den lille pojken önskat.
Faktum är att de mansläger Linder låter oss besöka inte skiljer sig särskilt mycket från de retreater jag själv besöker tillsammans med kvinnor som vill hitta sin kraft, försonas med livets besvikelser och hitta bättre och mer autentiska sätt att leva på. Linders film är vacker, och viktig. Jag tror att den har potential att ändra samtalet om och attityden till maskulinitet i grunden.
***
