Dagens kulturmän är livsfarliga 

I skogen, på Klarascenen, sitter tre män och väver.

De tillhör olika generationer, har olika bakgrund men förenas i behovet av en kollektiv ensamhet.

I denna vävstolskatedral, med doft av sågspån och fuktig fårull, råder det inledningsvis mjuka värden som annars mer förknippas med kvinnlig vänskap: förtroliga samtal, yogamattor och hemmamys.

I något de kallar ”The grej of the Day” delar männen dagligen med sig av inre tankar och känslor. Tills Lennart Jähkels Lennart får nog av allt ”pladder” och ryter åt Hampus Hallbergs hackkyckling Hampus att hålla käften.

Regissören och dramatikern Alexander Mørk-Eidems Män som väver är alltså ett slags twistad teaterversion av SVT:s häcklade reality-serie Tre pappor från 2024, en uppsättning som rotar ett steg djupare i manliga relationer.

För bakom foppatofflorna och fikabrödet, allsången och anspråkslösheten, döljer sig ett vilddjur: den mörkare manligheten i all sin urkraft där kramar efterhand ersätts med knytnävsslag och dialog med tystnad, vänskap med homofobi. Snart tar så kvällen en annan vändning i vad som visar sig bli en högst blodig historia.

Ett par hundra meter ner längs Hamngatan, på Dramatens stora scen, finner vi två andra kulturmän i ulvakläder: en med rötter i 1500-talet, en annan mer samtida.

I Farnaz Arbabis version av Så tuktas en argbigga är Shakespeares Petruccio (David Book) en självgod sexmaskin i bar överkropp som på ytan är en jämställd man – men som efterhand visar sitt rätta ansikte när han försöker tukta sin nyblivna hustru Katarina till underkastelse.

Även här får allt en blodig ände med förskräckelse, i ett nyskrivet och mer feministiskt slut som ruckar på originalets narrativ.

I den schweiziske regissören Milo Raus nyskrivna Rage finner vi i stället den slags moderna kulturman som Metoo försökte utrota, men som på 2020-talet har muterat och nu lever och frodas vidare i andra former. Här heter han Danilo, som i skådespelaren Danilo Bejarano (liksom i Män som väver bär männen i Rage alltså samma namn som rollinnehavarna).

Inledningsvis är Danilo en uppburen skådespelare men som kanske har sin glansperiod bakom sig, en ömsint make och pappa. Men när han börjar lufta sina unkna, sexistiska värderingar blir han snart ett lätt byte för en ny generation som helt enkelt tar lagen i egna händer och låter mannens bristande vandel få – just det, blodiga konsekvenser.

Blickar man i stället mot Norrmalm finner man privatägda Scalateatern och Jävla karlar, baserad på journalisten och författaren Andrev Waldens bok med samma namn. Här spelar Shanti Roney inte bara pojken Andrev utan också mammans alla hopplösa karlar: ”indianen”, ”växtmagikern”, ”mördaren” och så vidare. Män som stundom kan vara fina fadersgestalter, men som också missbrukar och misshandlar.

Liksom med männen som väver, Petruccio och Danilo, är alltså även dessa karlar ett slags ulvar. För trots att de är barn av det sena sjuttiotalets ”befria mannen”-rörelse – den som födde velourpappan och mjukismannen – bär alltså även dessa män på ett stort våldskapital.

Så vad säger oss teaterns mansroller om vår samtid? I teatervetenskapen brukar man tala om en väv av tecken, vilket innebär att allt som syns på scenen har en bärande betydelse. Och här anas en tydlig röd tråd: att allt inte är vad det synes vara. Och att mjukismän som väver kan vara de allra farligaste.

En sådan tur då att Shanti Roneys Klasse i Lukas Moodyssons film Tillsammans 99 (uppföljaren till originalet) ändå verkar vara så snäll, trots att han sitter i sitt rosa rum och just det – väver.

Eller?

***

Läs även: Underbart när ”Rage” för framtiden till Dramaten

Läs även: Shanti Roney bär Jävla karlar rätt igenom