Därför är det givet att Trump vill ha Grönland
USA har en lång historia av att växa genom att köpa territorier och både ryssarna och kineserna vill åt Grönland. Vad är det som lockar med ön under snö och is?
USA har inte varit främmande för att expandera genom att göra markaffärer; 1803 fördubblades den unga nationens yta när väldiga områden väster om Mississippifloden köptes av Frankrike och 1867 blev Alaska amerikanskt efter en transaktion med Ryssland.
So you want to own Greenland? Lessons från the viktings to Trump
Elizabeth Buchanan
Hurst Publisher
Det behöver därför inte ses som ett personlighetsdrag när Donald Trump tar fram plånboken och pekar på Grönland. Även om världens största ö till 80 procent är täckt av is är den en långsiktig investering för den, som vill skydda sitt land genom att låta dess geopolitiska inflytande växa.
Den fysiska närheten är också en faktor. Vid sin första spralliga presskonferens i USA i februari 1964 fick Beatles, då på väg att ta över kontinenten, frågan ”How do you find America?”. John Lennon svarade utan att blinka: ”Turn left at Greenland.”
Från den grönländska huvudstaden Nuuk är det närmare till Washington än till Köpenhamn, där de gamla kolonisatörerna fortfarande försöker reda ut sitt komplicerade förhållande till den självstyrande region som fortsätter att vara en ekonomisk belastning för statskassan.
Och visst kan detta nu se ut som en modern version av erövringen av Vilda västern, med ännu en väldig vildmark under en ännu rymligare himmel. Vore det inte för istäcket hade ön för länge sedan varit både gruvschakt och nöjespark.
Men är Grönland verkligen till salu?
Att det finns hinder för ett enkelt utbyte av kontrakt och kontanter framgår av konfliktforskaren Elizabeth Buchanans nya och lättsamt skrivna bok So you want to own Greenland? (Hurst). Buchanan kommer från andra sidan, det vill säga Australien, men har särskilt intresserat sig för hur Arktis dragit till sig inte bara amerikanska utan även ryska och kinesiska blickar.
Först till Grönland var förmodligen inte de som nu beskrivs som urbefolkningen – inuiterna – utan den norske vikingen Erik Thorvaldsson, alias Erik Röde, vars ankomst på 980-talet ledde till grundandet av en frostbiten nordisk utpost, som mot många odds lyckades överleva under fyra sekler. Erik Röde hittade på namnet Grönland för att locka nybyggare utan koll på klimatet. Hans son Leif Eriksson blev än mer berömd som den förste europén att gå i land i Nordamerika, 500 år före Christopher Columbus upptäcktsresa.
1721 inleddes den danska kolonisationen med den lutheranska prästen Han Egede i skeppets för. Grönland, med numera 57 000 invånare, har sedan 2009 självstyrande status inom den danska nationen, med eget parlament, men med kungen som statsöverhuvud.
Ett av Grönlands dilemman är enligt Elizabeth Buchanan att det saknas förmåga att exploatera naturtillgångarna. Under landmassan döljs kol, olja, gas och uran, och självklart har man hittat sällsynta jordartsmetaller.
Med filmen Grönlands vita guld startade tidigare i år flera hätska debatter, dels om dansk kolonialism och dels om DR, danska public service-tv. Det vita guldet syftade på den tidigare utvinningen av kryolit, som användes vid framställning av aluminium, och de vinster som under flera decennier hämtades hem från en fattig gruvby. Efter omfattande kritik mot de ekonomiska beräkningarna i filmen plockades den bort från DR och nyhetschefen fick avgå. Medverkande i filmen anklagade då tv-bolaget för att vilja revidera den koloniala historien.
Nu i september publicerades en gemensam dansk-grönländsk undersökning av det ofta kritiserade barnbegränsningsprogrammet från 1960 och tre årtionden framåt. Den här spiralkampanjen fick grönländska politiker att tala om folkmord och i början av hösten åkte statsminister Mette Frederiksen till Nuuk med en officiell ursäkt. Den nya studien frikänner snarare den danska staten och finner en rad förmildrande omständigheter i form av omsorg om kvinnornas hälsa och utbildningsmöjligheter.
Elizabeth Buchanan håller läsaren på halster, men till slut hamnar vi i Vita huset. När Donald Trump återvände dit i januari 2025 skickade han omedelbart sin son till Grönland, ett slags inspektionstur i fastighetsutvecklandets namn. Marco Rubio förklarade att USA ”måste kunna försvara Arktis”. JD Vance flög till den amerikanska basen Pituffik och slog fast att Danmark ”inte hade gjort något bra jobb på Grönland”. Från dansk sida hördes muttranden om att så där talade man inte om sina nära allierade. I mars i år lovade Trump i kongressen att ”på ett eller annat sätt kommer vi att få det” – ”det” lika med Grönland.
Alla som vet något om big business, skriver Elizabeth Buchanan, är också bekanta med mentaliteten, det inlindade hotet parat med vagt formulerade möjligheter. I sin bok The art of the deal skrev Trump: ”Jag tycker om att göra affärer, helst stora affärer. Det är så jag får mina kickar.” Grönland vore en hyfsat stor affär och presidentens olika utspel är en form av underhållning som få kan slita blicken från. Buchanan spekulerar i om Danmark kan komma undan med en lägre avgift till Nato om Grönland byter ägare.
Den största opinionsmätningen bland grönländarna ställde två frågor i en: ”Vill du att Grönland ska bli fritt från Danmark och bli en del av USA?” 85 procent svarade nej, men till vad?
Andra siffror antyder att en majoritet skulle säga ja till självständighet, men att de flesta samtidigt vill ha ekonomiskt stöd från Danmark.
Elizabeth Buchanans gissning är att inget dramatiskt händer de närmaste åren. Urbefolkningen säljer inte mark, det konceptet antas inte ingå i deras världsbild. Och fördelarna med danska bidrag och globala investeringar håller tillbaka en riktigt rebellisk grönländsk nationalism.
Än så länge fungerar den amerikanska delstaten Grönland därför bättre som meme eller filmmanus än som byte på förhandlingsbordet.
Toppbild. Från vikingarna till dagens amerikaner, alla vill åt den karga ön Grönland. Foto: U. S. Government/Wikimedia Commons/Hurst Publishers
***
