Därför får Stellan Skarsgård sin första Oscar
Norrmannen Joachim Triers "Sentimental Value" kan slå nordiskt rekord på årets Oscarsgala. Jon Asp ger oss tio skäl till varför det blir en storvinnare.
Norrmannen Joachim Triers "Sentimental Value" kan slå nordiskt rekord på årets Oscarsgala. Jon Asp ger oss tio skäl till varför det blir en storvinnare.
Knappt tio månader efter att filmen vann Grand Prix i Cannes står Joachim Triers Sentimental Value nominerad till nio Oscar. Rekord för en nordisk film, fler än Fanny och Alexander (med 6 varav 4 vinster) och Viskningar och rop (med 5 varav 1 vinst).
Även om Triers film inte mäktar med fyra statyetter så är det en anmärkningsvärd framgång, och också ett tecken på att den icke-amerikanska filmen, med Parasit hyfsat färsk i minnet, flyttat fram sina positioner i takt med att amerikansk film förlorat både i volym och relevans.
Få lär ha missat att Stellan Skarsgård har chansen att i birollskategorin bli den första nordiska manliga skådespelaren att vinna en Oscar. Med tanke på prestation och på att Skarsgårds biroll är nära huvudroll borde det rimligen stå mellan honom och Sean Penn i One battle after another. Sett till originalitet välter Triers film inga barriärer – det gör förresten inte heller Paul Thomas Andersons film. I egensinne räknat erbjuder snarare Sirat eller Secret Agent, två andra Cannesfilmer nominerade i kategorin bästa film, mer.

Men ändå: vi måste prata om Sentimental value och dess värde. Vad är det som fått över 160 000 svenskar att släpa sig till biosalongerna? Skarsgård i all ära, det är en utpräglat norsk film, och Triers tidigare verk har inte rosat marknaden. Tillsammans med sin oumbärlige medförfattare Eskil Vogt gör regissören det han är bäst på: rör sig på hemtam mark, öser ur en tradition av Ibsen och Bergman, uppdaterar med modern medelklassmiljö. Skarsgård är filmens motor: den bedagade regissören Gustav Borg – en släkting till Isak Borg i Smultronstället? – en man med utstrålningen intakt men också med sina brister nära till hands.
Långtifrån alla har låtit sig imponeras. Den mest svenska kritiken kom från Aftonbladet-podden Café Bambino, som typ undrar hur kan man göra en så borgerligt självupptagen film när världen brinner. Jag har även hört personer med konstnärs-dna avfärda filmen med argument som – vad är grejen, det där händer oss hela tiden – med syfte på den dysfunktionella konstnärsfamilj som låter tillgångar och brister gå i arv. Som om en sådan form av igenkänning saknade meriter.

Efter Cannes i maj förra året såg jag nyligen om Sentimental value – ihop med en ovanligt ung publik på Victoria i Stockholm – för att åter få syn på filmens storhet, större mönster och mindre detaljer, här sammanfattade i tio lösa punkter:
Slutligen: vad vore Sentimental Value utan allt detta affektionsvärde? ”Förlåt att jag inte hållit kontakten, jag är så dålig på det när jag inte filmar …” säger Gustav, en frånvaro som drabbar många, inte minst dottern Agnes, endast sedd på allvar när hon som barn gjorde huvudrollen i en av faderns filmer. För här har vi att göra med en pappa som bara är närvarande och någorlunda hel när det vankas inspelning. En skapare och en skojare som kommer och går, och som efter bästa förmåga bearbetar sina olika minnen och våndor – än om det rör sig om ett verkligt trauma eller blott en pall från Ikea.
Vem kan inte relatera till en sådan personlighet? Och vem kan inte se att Stellan Skarsgård gör en av karriärens främsta roller?
Toppbild. Stellan Skarsgård and Elle Fanning in Sentimental Value. Foto: Triart
***