Den franska arbetarklassen dör med sina barer
När den franska industrin gick på högvarv samlade barerna arbetarklassen i ett socialt kitt. Nu växer Nationell Samling i bardödens spår.
När vi är nere i södra Frankrike, i min svärfamiljs hus, har jag ett par ganska enahanda promenadvägar att välja på. Den ena lockar betydligt mer eftersom den efter några kilometer går igenom den lilla byn Maubec. Här ligger den fina förskolan Arthur Rimbaud, ett bra bageri och en flott köttaffär. Men så finns här också en riktig gammaldags bar-tabac, den sortens enkla bar som har rättigheterna (och det har ingen annan) att sälja tobak och även spel och lotter, motsvarande våra ATG-ombud.
I just Maubecs fall har ägarna även kompletterat med ett glest men ändå. befintligt utbud av enklare matvaror. Och om bageriet och köttet lockar turisterna, så är bar-tabacen för de bofasta. Utanför står ett par kafébord, och redan här ser jag ofta ett par riktigt brunbrända damer med stora väntande hundar som tar en kaffe och en cigg tillsammans.
Inne i baren är stämningen – jag höll på att säga – som förtrollad. Men den är faktiskt det. För här inne kommer man alltid direkt in i samtal. Orden flyger mellan ägare och gäster, över tidningssidor och drycker. Man snackar med folk, är helst snabb i käften. Och just på den i Maubec talar alla med den typiska sydfranska dialekten som är mycket mer smattrande och inte alls genom näsan. Klientelet är lokalt, utom jag som sedan tar en kaffe utanför och tittar på folk.
Men inget gott varar för evigt – inte så att bar-tabacen i Maubec är omedelbart hotad. Inte än, och i byn finns ju barn. Men man anar hotet även om stämningen alltid är god. Nu har det dessutom kommit en forskningsrapport om hur just den här typen av barer försvinner i rasande takt i Frankrike. Och hur det i sin tur, inte omedelbart men på några års sikt, på ett nästan övertydligt sätt hänger ihop med ett valresultat där rösterna på det högerpopulistiska Nationell Samling ökar i motsvarande mån. Tydliga kartor finns i rapporten.
Först tänker jag att man kan banne mig mäta vad som helst nu för tiden. Men när jag börjar läsa så inser jag att det antagligen ligger något i resonemanget. De senaste 20 åren har 18 000 såna här enkla barer stängt. Nu finns 38 800 kvar. År 1960 när den franska industrin gick på högvarv (deras rekordår) var antalet 200 000.
Det är alltså arbetarklassens livsstil vi ser försvinna, tillsammans med en krympande arbetarklass. I dag är den här sortens fik dessutom ofta det sista offentliga rum som finns kvar i de små orterna. Posten, läkaren och apoteket, alla har de redan lämnat. Inte ens snabbköpet finns där, utom då någon har förbarmande och likt innehavaren i Maubec sköter också den saken.
Och när vi inte längre har ett ställe där vi kan träffa folk, byta åsikter ansikte mot ansikte, prata med någon av en annan politisk uppfattning – ja, då hamnar vi ensamma framför skärmen. Där händer saker med budskapen och med sammanhanget – som på sätt och vis inte finns längre. Det sociala kittet, som rapporten kallar barerna för den sista utposten av, fräts bort då de stängs. Inte lika fort som vid en industrinedläggning, men på sikt. Effekterna är också större än de direkt mätbara: en bar är positiv för hela orten, inte bara för sina gäster. Ringar på vattnet i ett litet samhälle.
Så en studie av nedläggningen av de enkla barerna är inte så dum, den ger konkreta siffror på det vi redan visste håller på att hända – ett nytt politiskt landskap träder fram.
Toppbild. En stängd bar-tabac i Tendu.
***
