Immanuel Kant – en oförbätterlig protestant

“Jag måste upphäva vetandet för att få plats för tron…” 

Så skrev Immanuel Kant i Kritik av det rena förnuftet (1781). Han var son till en sadelmakare och kom från ett enkelt pietistiskt hem i hemstaden Königsberg. Den innerligt religiösa uppväxten både präglade Kant med pliktkänsla och fick honom att ta avstånd från det svärmiska och stormande. Han såg under hela sitt liv sin fromma mor som ett moraliskt föredöme, men hade svårt för den utlevande tron och syntes så gott som aldrig i kyrkbänken. 

Kants senare kritiska förhållningssätt till den organiserade religionen riktade sig främst i gammal lutherska anda mot katolska kyrkans bruk av riter, helgon, mirakler och “övernaturligheter” och den prästerliga hierarkin. Det protestantiska och pietistiska arvet genljuder i Kants skrifter när han vill flytta Gud närmare människan, bort från vetandet och närmare tron. Det framhåller den tyske filosofen och Kantkännare Marcus Willaschek i sin biografi Kant – En revolution i tänkandet (2024), skriven lagom till förra årets 300-årsjubileet, nu översatt till svenska av Jim Jakobsson. Vi kan hos den förnuftige upplysningsfilosofen höra reformatorn Martin Luthers ord om just förnuftet som “djävulens hora” och “trons fiende”. 

Pietismen var en tysk-luthersk väckelserörelse som växte sig stark under 1600-talet. Den betonade den personliga tron och känslan snarare än dogmer och teologiska spetsfundigheter. Lekmännen och den egna bibelläsningen och “det allmänna prästadömet” framhölls gentemot de skolade prästerna. Pietisterna drev på förbättrad kristendomsundervisning och församlingarnas engagemang i det kyrkliga. Denna rörelse följde också samma mönster av orientering mot det inre och personliga som kommer till uttryck i mystiken och senare i romantikens individualism. 

Den brittiske filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin har hävdat att det förödande trettioåriga kriget, den blodiga uppgörelsen mellan katoliker och protestanter, gjorde ett starkt avtryck på idéutvecklingen i Europa. Engelsmännen, som kom lindrigt undan och kunde sedan efter sitt blodiga inbördeskrig skapa ett världsomfattande imperium. Denna ständiga expansion i okänd terräng fokuserade deras kultur på sinnet och upplevelsen av verkligheten. De centralistiskt sinnade fransmännen däremot blevmer encyklopediska och ville i en snäv byråkratisk ordning kategorisera och
systematisera tillvaron för att förstå den.

Tyskarna, vars samhällen hade ödelagts under kriget (åtta miljoner människor, var tredje tysk, dödades) och som fram till 1800-talet saknade en stark gemensam centralmakt, hamnade på den ekonomiska, politiska och vetenskapliga efterkälken. De vände sig i stället inåt mot det andliga och konstnärliga och utvecklade därför en helt annan typ av bildningskultur. Det var ingen slump att den tyska jorden blev grogrunden för protestantiska mystiker som Jacob Böhme eller att Johann Sebastian Bach bestämmer sig för att komma närmare Gud genom att med sina kompositioner systematisera musiken. Senare kom den känsloladdade tyska romantiken att växa ur samma jordmån. 

För filosofin, teologin och vetenskapen innebar den relativa isoleringen ett fokus mot en inåtriktad logik och systematik. Filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz byggde en rationellt sammanhängande världsbild på ett filosofiskt system där verkligheten består av att själsliga enheter, så kallade “monader”, som reflekterar varandra. Arvtagaren Christian Wolff tonade ner det idealistiska och mystiska i Leibniz filosofi, och gjorde den mer verklighetsnära genom att tala om medvetna varelser och kroppar i stället för monader. I denna tillvaro var människans uppgift att sträva efter att spela sin roll i systemet så väl som möjligt. Det kom bland annat uttryck i vår benägenhet att bilda statsmakter. I religiöst hänseende var Wolffs uppfattning att de trosläror som inte överensstämmer med vetenskap och logik inte heller är sanningsenliga. 

Wolffs förhållningssätt var vanligt bland tidens lärde, Guds existens var given och en garant för de mönster man kunde i tillvaron i form av logik och naturlagar. Det var i den andan Kant skolades filosofiskt och först verkade, men den skotske kollegan David Hume kom att väcka honom ur “den dogmatiska slummern”.

I Storbritannien drog Hume den empiriska doktrinen till sin spets. Han hävdade att vi inte ens med visshet kunde begagna begreppspar som “orsak och verkan”, eftersom vi med våra sinnen i sig inte kunde registrera sådana samband. I stället betonade han hur vi psykologiskt förstår vår omgivning, vi förväntar oss att vissa saker sker baserat på vana. Humes klassiska exempel är att vi håller det för sant att det endast finns vita svanar till dess att vi faktiskt ser en svart. 

På samma vis ifrågasatte Hume “jagets” existens, varken vår egen själ eller för den delen Gud är något som vi observera och det faller på så vis utanför förnuftets och vetandets gränser. Humes kritiska förhållningssätt till religion och teologi har diskuterats, men hans skepsis mot metafysiska system var inte nödvändigtvis religionsfientlighet och dagens Hume-forskare betraktar honom inte som ateist eller agnostiker. 

Skotska kyrkan förhöll sig kritiskt mot Humes filosofi, samtidigt var han sannolikt färgad av den kalvinistiska miljö han kom ifrån, där betonade den egna relationen till Gud och en våldsam skepsis mot framför allt den Katolska kyrkans läror och riter. Religion var för honom något som traderade god moral och förde människor samman. Framför allt banade Hume just väg för tron och känslan som bärande för religionen, inte intellektet. 

Kants lösning på Humes utmaning för vårt vetande är idén om “tinget i sig”. Han hävdar att vi endast kan uppfatta verkligheten från vår egen mänskliga horisont, vårt förnuft och våra sinnen sätter ramar och filter för hur vi förstår tillvaron, hur den framstår för oss. Det gör också att vi aldrig riktigt kan veta hur den egentligen är och att det finns sådant som vi helt enkelt får anta och tror existerar utan att vi kan verifiera eller bevisa det. Det vi inte kan greppa får vi postulera, som viljans frihet (en förutsättning för moraliskt ansvarsutkrävande), själens odödlighet och Guds existens. Som Willaschek påpekar är det enligt Kan det mest förståndiga att anta att Gud finns som garant för det goda, även om det inte går att bevisa. 

Kant var upptagen av det inre livet och då i synnerhet frågan om vad som gör en god människa. I pietistisk andra förflyttade han moralens tonvikt från handlingen och dess konsekvenser till sinnelaget, men vilken avsikt människor gör saker och ting. Om samtiden engelsmän intresserade sig för människors rättigheter och handlingars följder, betonade Kant i stället plikten, vikten av att människan gör rätt för sig. 

Denna pietistisk färgade betoning på den enskildes eget moraliska ansvar hängde också samman med hans uppfattning om människovärdet. Kant introducerar den i dag starkt omhuldade principen om att människor inte får objektifieras och exploateras, att de äger ett värde för sin egen skull, att de är ett mål i sig själva och inte endast får göras till medel för andras syften. Denna självständighet beror också på människans förmåga att förstå och följa sedelagen, en moral som är förnuftsmässigt given för envar. 

Enligt Kant är också sedelagen uttryckt i religiösa sammanhang som de tio budorden och Jesus kärleksbudskap, att behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Willaschek framhäver hur Kant likt som Hume ser religionen och tron som en väg för människan och samhället att bli bättre och godare. Föreställningen om det mänskliga framåtskridandet är sannerligen i upplysningens anda. 

För till “tinget i sig” hör också människans själ, där våra syndiga drifter ruvar i dunkelt mörker. Kant öppnade för psykologisk forskning för att kasta ljus över vårt inre, men insåg samtidigt att människan i biblisk mening är en fallen varelse som frestas av det onda. Även när Kant låter idealistiskt i sin progressivitet, finns här en visshet om våra nattsidor. Den vision han hade om att skapa en internationell ordning med ett nationernas förbund (som sedan materialiserade både genom Nationernas Förbund och Förenta Nationerna), sprang ur medvetenheten om att det behövs institutioner och lagar för att lägga band på våra krigiska böjelser. 

En annan man med kalvinistisk bakgrund som utövade inflytande på Kant var schweizaren Jean-Jacques Rousseau. Denne stärkte Kants relativa "demokratiska" sinnelag och en visshet om den enskilda människans "värdighet".

Rousseau såg privategendom och konkurrens som de kultursjukdomar som skadade människan och fann ett rimligare och godare sätt att leva i de gamla nomadsamhällena. Ett sätt att rätta till ojämlikheten var genom rättvisa samhällsfördrag.

Rousseau hävdade att människan jämlikt skulle vara fri att styra sina samhällen och stifta sina egna lagar, något som Kant tog fasta på. Kants insikter om människans okränkbara värde och självstyre avspeglas i dag i den tyska grundlaget där det heter "Människans värdighet är oantastlig".

Kant var inte alls lika pessimistisk som Rousseau om civilisationens möjlighet till utveckling. För samtidigt som vi lätt faller för våra drifter, är vi enligt Kant väsentligen en kulturvarelse, vi skapar vår egen natur och formar världen efter vår vision om den på ett sätt som skiljer oss från allt annat levande. Det är på så vis att upplysningen kan kasta sitt ljus över världen och vi tillsammans kan göra framsteg mot en rättvisare och mer mänsklig värld. 

Kant försökte formulera den kristna seden i sekulära termer för en ny tid. I hans tänkande sammanförs känsla och förnuft, tro och vetande, även om han öppnade mänskligheten för radikalt nya förhållningssätt. Framför allt leder hans kosmopolitiska universalism ironiskt nog till det lokala och partiella. Det ser vi hos de inflytelserika lärjungarna Johann Gottfried Herder och Johann Gottlieb Fichte, bägge uppväxta i pietistiska miljöer.  

Herder delade till fullo Kants uppfattning om människan som en självskapande kulturvarelse, men hävdade också att vår upplevelse av världen ytterligare snävas in av att språket vi talar och sederna som omger oss också formar hur vi är i och uppfattar världen. På så vis bör vi egentligen tala om flera “mänskligheter” och Herderär både nationalismens och kulturrelativismens fader. 

Fichte skulle också göra sitt intellektuella bidrag till den tyska nationalismen, men framför allt försökte han överbrygga gapet mellan människan och “tinget i sig”. Enligt Fichte är inte naturen bara något som vi formar, utan egentligen en del av oss som vi fullt ut kan förstå, ett resultat av vår vilja som medvetna väsen. Fichte framhöll likt Herder att våra jag är sociala produkter, vi blir till genom andra i en kultur. Vi alla är egentligen en del av samma medvetande, ett världsjag, Gud, som formar verkligheten utifrån sin vilja och för genom oss tillvaron framåt i vår samhällsutveckling. 

Hos Fichtes student Friedrich Schelling utvecklas denna tankegång till att hela verkligheten är en andlig organism stadd i utveckling, där växter och djur har en längre medvetandegrad än människan, som genom konsten når sin fullkomlighet genom att med den identifiera sig med naturen. Människan och tingen blev på så vis fullt förenade i en helhet.  

Kants inflytande över den protestantiska teologin var stor. Den så kallade “liberal teologin” som under 1800- och 1900-talet betonat den kristna etiken som en väg för rättvisa och sociala förändringar i Kants anda. Likaså läste liberalteologerna i kantianskt manér Bibeln med kritiska ögon, för att på så vis avmytologisera den och skala fram trons moraliska kärna. 

Kristna tänkare som Friedrich Schleiermacher och Sören Kierkegaard tog fasta på Kants avvisande av förnuftet och vetenskapen som en väg till Gud, utan framhävde tron som det för oss existentiellt avgörande. Senare lutade sig den reformerte teologen Karl Barth mot Kants “tinget i sig” när han hävde Guds annorlundahet gentemot människan. Gud är ett ljust som tränger in från en helt annan verklighet och är obegriplig för oss. Vi kan endast lära känna Gud genom den Jesus som evangelierna vittnar om. För Barth är Kristus motsatsen till myten, för Kant var han idealet för människan att försöka efterlikna.

Även om Kant strävade efter att finna "en religion inom förnuftets gränser" landade han inte i någon ateistisk slutsats, han förblev en oförbätterlig protestant.  

***

Läs även: Den underskattade vetenskapsmannen August Strindberg

Läs även: Erik Jersenius: En kur mot vår tids förakt för kultur