Den stora språkdöden sprider sig över jorden

Jag är uppväxt där det som är dåligt är ”mög” och den som inget fattar är en ”fubbick”. När det piskar iskallt regn i ansiktet är det ”pissekuraväder”.

Dialekter är roliga, fyllda av lokal kultur som de är, och med den sortens identitet följer både specifik kunskap och införstådd gemenskap som andra på utsidan kan skoja med. Det är mer tacksamt att göra sig lustig över dialekter än andra språk, och långt in i modern tid kunde journalister från fel landskap få elaka brev från lyssnare när de läste nyheter i lokalradion.

Språk utvecklas där vi bor, vissa dör ut och andra blir gränsöverskridande. Förtjänstfullt utvidgar den brittiska språkvetaren Lorna Gibb i sin bok Rare tongues. The secret stories of hidden languages (Atlantic) den språkliga familjen till att också omfatta visslingar och röksignaler. När vi oroar oss för om nästa generation kommer att kunna läsa eller ens formulera sammanhängande meningar blir varje engagerat försvar för lingvistisk mångfald och påhittighet en välgärning. 

Vad ska vi annars säga varandra när vi stirrat färdigt i mobilen?

Mitt första besök i hopifolkets reservat i Arizona var lätt att romantisera i efterhand: den envisa överlevnaden mitt i sandstensöknen, odlingarna där inget vatten syntes, skapelseberättelsen som gett just dem uppdraget att vaka över vår gemensamma överlevnad.

Nästa gång jag kom dit träffade jag mormonska missionärer i en av hopibyarna och förstod på allvar varför så många barn genom åren hade adopterats bort eller skickats till skolor i fjärran. Det var språket som skulle tvättas ur dem. Utan orden och begreppen på hopi var de inte längre öknens ungar eller universums väktare. Ett missionärspar berättade uppmuntrande att det kunde räcka med några generationer tills kulturen och språket glömts bort och den mörkare hyn – i enlighet med utsagorna i Mormons bok – blivit vit och vacker.

Hopiernas grannar navajoerna är betydligt fler och lär sedan decennier tillbaka ut navajo i skolan, ett idiom som låter som ett kassettband spolat baklänges och som därför utnyttjades av amerikansk militär för kodade meddelanden under andra världskriget.

I det indianska Amerika har stamspråken tynat bort eller restaurerats genom satsningar i skolan. Samma mönster syns runtom i världen; medan vissa återhämtar sig genom ökad läskunnighet och särskild undervisning fortsätter merparten av de 7 000 språk som talas på jorden att tunnas ut. Som Lorna Gibb skriver: ”När naturliga livsmiljöer förstörs, dör eller förändras också tillvaron för dem som lever där.” Orden tystnar eller sugs upp i en annan kultur, och som så många andra som berättat den sorgesamma historien om försvinnande mångfald ondgör hon sig över hur vi hamnar under ”likriktningens och enformighetens täcke”.

Det är tänkbart att alla så småningom måste lära sig engelska eller mandarin och att möjligheten att beskriva sand eller snö med trettio olika ord på en och samma lilla dialekt går förlorad.

Borde man då inte i dessa separatistiska tider välkomna ett globalt modersmål? Tanken har förstås väckts under mina möten med bönder i avlägsna bergstrakter, där det omgivande samhället på alla sätt framstått som obegripligt.

Babels torn störtade samman – ”Vi stiger ned och skapar förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andra säger” (1 Mosebok 11:7) – och inte ens i Sverige har vi längre någon gemensam världsbild, och snart kanske inte heller något gemensamt språk att tala om våra olikheter på.

För 30 år sedan beräknades 90 procent av världens identifierade språk försvinna under 2000-talet. Om något har prognosen senare försämrats. Lorna Gibb tar upp Australien som det land som förlorat flest sätt att beskriva en lokal kultur. I Indien finns 600 hotade språk, ett snabbt växande antal. Komplexiteten minskar, syntaxer förenklas, ordförråd förtvinar, de gamla språkbärarna går bort.

Som så ofta kolliderar motsatserna. I det eviga brus och larm vi omges av blir varje försvunnet språk en borttappad erfarenhet, i flödet uppstår stråk av universell stumhet. Vi vet att det är så eftersom motsatsen är sann; genom att lära sig ett nytt språk vidgar man ju sin horisont.

Det går inte att sörja allt som går förlorat, varken statisk kultur eller lättkränkt provinsialism är värd att gråta över. När människor flyttar påverkas samhällen. Det mesta kan förändras, ingen är sig själv nog. Utan statliga insatser kommer språken i periferin att tyna bort fortare.

Europas ovanligaste språk finner Lorna Gibb i staden Wilamowice i södra Polen, ett mikrospråk, vilamoviska, med flamländsk förhistoria och influenser från flera länder.

I hennes exempeldigra bok blir jag extra nyfiken på kapitlet om teckenspråk och röksignalering. Kommunikation kan anta många former: morse, kryptering, trummor, visslingar, emojier. Med handtecken talade stammarna på den nordamerikanska prärien med varandra, och detta blev också användbart när de vita kolonisatörerna började anlända. Över längre sträckor kunde svarta rökmoln från höjderna varna eller kalla på assistans eller berätta om födslar och dödsfall.

Rökpuffarna åstadkoms med våta filtar och hade både privat och allmän karaktär. De lämpade sig kanske inte för analyser eller poesi, men var ett funktionellt sätt att meddela sig. Två liknande moln efter varandra betydde att allt var väl medan tre innebar ett rop på hjälp.

Mot slutet av seklet kommer kanske bara 500 språk att finnas kvar på jorden. De som saknar skrifttecken har länge varit dömda, och vem mer än en fonetikdoktorand kommer att lyssna på bandinspelningar från Papua Nya Guinea? En av flera lärdomar från Rare tongues är att det gäller att ta vara på det, eller de, språk vi har.

Toppbild. I den bibliska berättelsen om Babels torn straffas människan för sitt övermod att bygga ett torn till himlen genom att vi skiljs åt i olika folk genom språkförbistring. Målning av Pieter Bruegel från 1563. Foto Wikimedia Commons

***

Läs även: Upprepar sig verkligen historien?

Läs även: Redan på 1600-talet hettade det till i klimatdebatten