Det italienska helgonet som blev svensk ljusdrottning
Lucia, en av våra allra mest älskade högtider. Firandet av ljusdrottningen från Italien har blivit en av våra viktigaste traditioner.
Så många år har gått men jag minns ännu känslan av att stå där bland alla kamrater i dunklet. Fnissande, viskande, väntande.
Våra små barnahänder hårt slutna om tärnljusen. Kliande gitter, långa lusselinnen, på fötterna sockiplast. Längst fram stod den lyckliga lucian, vitklädd med ljus i hår. Jag minns så väl hur hård och tung den där kronan var, men den som vill vara fin får lida pin. Det får små flickor tidigt lära sig. Pojkarna var å andra sidan inte överförtjusta i sina stjärngosse-strutar. Bättre då att vara en tomte eller pepparkaka. På andra sidan dörren fanns föräldrarna, väntande, ivriga, redo med Kodak-kameror och fikakorgar.
Så gav fröken oss tecknet och vi började tåga och sjunga;
”Natten går tunga fjät…”.
Få saker är så djupt rotade i vår svenska folksjäl som luciafirandet. När mina döttrar var små var det förvisso stressigt att fixa fika och kostymering men för varje refräng de sjöng av ”Tipp tapp” togs jag tillbaka till min egen barndoms jular. Detta trots att de obefintliga förväntningarna på dagens barn gör att de numera sjunger en lättsmält grötrims-version av lucia-sången.
Till det senaste årtiondets debattämnen hör som bekant också frågan om pepparkaksgubbar och dito gummor möjligen är rasistiska. Samt på sistone även frågan om barn klarar av att sjunga inför föräldrapublik utan att få men för livet. Än så länge verkar vi i tidigare generationer ha klarat oss, men vad vet jag.
När vi gick i lekskolan 1978 fick alla vara lucia, men sen var det slut med silkesvantar: lucian röstades fram och det blev alltid den sötaste tjejen. Utom i sjätte klass då vi valde coole Mattias som en ploj. Men då sa magister Stig att nej tack, lucia ska vara en flicka. Det var andra tider, sannerligen.
En manlig vän sa en gång på en bjudning att det är orättvist att en kvinna får ha en så viktig huvudroll i jultid. Jag påminde honom då om två snubbar som heter Jesus och Jultomten. Samt om alla prinskorvar på julbordet.
Vem var då Lucia? Hon ska ha fötts runt år 283 e.Kr i sicilianska Syrakusa. Lika vacker som kysk avvisade hon bestämt den unge hedning som uppvaktade henne. För detta och för sin kristna tro ska hon ha torterats av romarna som då stack ut hennes ögon.
En annan version av legenden är att hon själv rev ut sina ögon men av Gud fick nya, ännu vackrare. Den 13 december år 304 led hon martyrdöden och blev ett helgon. Lucia betyder ”ljus”, från latinets ”lux”, på italienska ”luce”.
Lucias kropp rövades till i Konstantinopel år 1039 som krigsbyte.
En av hennes armar blev dock kvar på hemmaplan. Hennes reliker fördes sen i triumf, under det fjärde korståget, till Venedig år 1204, där hon än i dag vilar. Den som anlänt med tåg dit vet att stationen heter Venezia Santa Lucia. Därifrån är det bara några steg till Canal Grande och närmsta gondol. Knappt hinner den lägga ut innan gondoljären stämmer upp i Santa Lucia-sången, på smäktande italienska. Denna traditionella visa härrör dock från Neapel där ett av de charmigaste gamla kvarteren heter just Borgo Santa Lucia.
Nå, åter till Venedig. Där vilar ljusdrottningen, efter en del flyttande inom stan, numera i San Geremia-kyrkan i en kristall-kista, med en silvermask för ansiktet. Den 7 november 1981 stal dock två unga beväpnade mänrelikerna. Dessa var på vift tills de återfanns, just det, den 13 december. Ett sant mirakel, jublade prästerna.
I Syrakusa firas den 13 december med kyrkogång, sång och att en staty av Sant Lucia förs i procession genom folkmassorna.
Man äter också i hela södra Italien de små runda kakorna ”lucias ögon” och firar helgonet på olika sätt.
I norra Italien kommer Lucia däremot med gåvor på lucianatten. Barnen ställer fram kakor och vin santo samt morötter åt Lucias åsna. På morgonen har hon och åsnan mumsat i sig allt och lämnat gåvor åt barnen.
I den svenska katolska kalendern var lucia en helgdag fram till 1500-talet. Innan den gregorianska kalendern infördes i Sverige år 1753 så inföll midvintersolståndet den 13 december. Årets längsta natt kallades för ”lusse långnatt”. En natt då trolltyg lurade i mörkret liksom djävulen, Lucifer, den fallne ljusängeln.
Gamla svenska sägner berättar att man på sina håll trodde att Lucia var ett gruvrå, en bergfru, som gick i täten genom midvinternatten, följd av troll och skrymt.
Men bilden av henne skulle komma att ändras. En luciamorgon år 1764 i Horns boställe utanför Skövde skred mor i huset vitklädd med änglavingar och ljus i hand genom rummen och bjöd på frukost. Seden spred sig snabbt genom landet. I Troll och människor från 1915-1921 skriver Selma Lagerlöf vackert om Luciadagens legend och det är tydligt hur bilden av Lucia då hade förändrats.
Lussefrukosten kom efter hand att förändras den med. Fläsk och sprit ersattes av sötebröd och på 1700-talet kom lussekatterna. Dessa saffransbröd med tyskt ursprung kallades först för dyvelskatter, djävulskatter, och skulle skydda mot Satan.
Stjärngossarna var från början med i de julspel som hörde trettonhelgen till men kom senare att ta plats i lucias följe. Tomtenissarna gjorde sitt intåg på slutet av 1800-talet då luciatåg blev allt vanligare, medan pepparkaksgubbarna lät vänta på sig ytterligare några årtionden. År 1927 arrangerade Stockholms Dagblad det allra första valet av Sveriges Lucia och snart hade minsta lokaltidning sitt eget val där ortens unga damer fick tävla mot varandra. Luciafirandet blev allt mer folkligt. Snart var lussetågen en självklar tradition i svenska hem och på skolor, äldreboenden, arbetsplatser och julfester.
Bara den som upplevt december här i Norden kan till fullo förstå betydelsen av en ljusets drottning att lysa vår väg genom midvintermörkret.
***
Läs även: Nobelmiddagen och tiara-mysteriet
