Det svarta Paris gör huvudstaden större och sannare
Paris Noir är en utställning som skildrar svarta människors liv i den franska huvudstaden och gör vår bild av den större och sannare.
En artikel i Le Monde får mig att ta mig till Centre Pompidou för att se utställningen Paris Noir - det svarta Paris. Texten handlar om fotografen Gordon Parks, som mycket riktigt är representerad med några fina fotografier från de år (1949-51) han tillbringade i Paris för tidningen Life Magazine under efterkrigstiden.
Paris Noir. Circulations artistiques es luttes anti coloniales, 1950-2000.
Centre Pompidou, Paris
Till 30/6
Parks är svart amerikan och i Paris plåtar han delvis samma motiv som alla de andra stora fotograferna som under den här tiden nästan skapar Paris - de formar i alla fall den bild av staden som fortfarande (för oss som är gammaldags fotointresserade av svartvita foton med bibehållen tunn svart bildram som visar att bilden inte är beskuren) lever kvar. Här finns de lekande barnen på gatan, de stora trafikerade platserna, parkerna och porträtten. Den fotograf som inte tagit en bild på skulptören Giacometti är inte en riktig fotograf. Parks gör allt detta, men han ser också sina amerikanska landsmän och han ser jazzmusikerna på på de många klubbarna. Och det är här han blir spännande - han ser samma motiv som de andra stora konstnärerna - men han ser också annat, bland annat sina svarta landsmän. Han ändrar vinkeln - gör den lite större.
Med den förskjutningen av motiv blir han på sätt och vis representativ för utställningen som helhet. Det handlar om perioden 1950-2000 och de nästan 400 verken är utförda av svarta amerikaner som Parks, som alltså kom till Paris och Europa och upplevde en frihet de saknade i segregationens USA, men också av svarta afrikaner med rötter i de afrikanska länder och i Karibien som under perioden befriade sig från kolonialmakten Frankrike.
Utställningen har undertiteln konstnärliga rörelser och kamp mot kolonialismen och den tar även upp ett par för det här gemensamma medvetandet och identiteten under perioden startade och snart centrala tidskrifter.
Det blir lite som en parallell till hur bilden av Paris under perioden sätts av de stora Parisfotograferna - det vill säga bilden av vad det är att vara svart, med skiftande bakgrund, i samma stad under samma period. För inom de här miljöerna är utbytet stort och uttrycken många. Jazzen inspirerar även bildkonstnärer medan andra leker med föremål från sina ursprungsmiljöer som spetsiga sköldar i tidstypisk femtiotalseststik. För allt är samtidigt förankrat också i tiden, inte bara i rummet (Paris).
Men det är också tydligt att många av bildkonstnärerna ”gjort Louvren” eller snarare den moderna västerländska traditionen till sin - och återigen, lagt till den där förskjutningen som kan vara att tekniken är densamma: olja på duk, men motivet ett annat: en svart god vän.
Det är alltså en fin, rik och på sätt och vis spretig utställning, inte alldeles lätt att omedelbart få grepp om. Sätter man sig in i materialet så ger det mycket. Här finns rörande enskilda öden likaväl som det där i alla fall jag själv söker i konsten: Något som vidgar den tidigare föreställningen jag hade om vad det nu kan vara - bilden, existensen - något. Den där lilla förskjutningen av perspektiv som gör helheten större, och om man så vill - sannare.
***
En artikel i Le Monde får mig att ta mig till Centre Pompidou för att se utställningen Paris Noir – det svarta Paris. Texten handlar om fotografen Gordon Parks, som mycket riktigt är representerad med några fina fotografier från de år (1949-51) han tillbringade i Paris för tidningen Life Magazine under efterkrigstiden.
Paris Noir. Circulations artistiques es luttes anti coloniales, 1950-2000.
Centre Pompidou, Paris
Till 30/6
Parks är svart amerikan och i Paris plåtar han delvis samma motiv som alla de andra stora fotograferna som under den här tiden nästan skapar Paris – de formar i alla fall den bild av staden som fortfarande (för oss som är gammaldags fotointresserade av svartvita foton med bibehållen tunn svart bildram som visar att bilden inte är beskuren) lever kvar. Här finns de lekande barnen på gatan, de stora trafikerade platserna, parkerna och porträtten. Den fotograf som inte tagit en bild på skulptören Giacometti är inte en riktig fotograf. Parks gör allt detta, men han ser också sina amerikanska landsmän och han ser jazzmusikerna på på de många klubbarna. Och det är här han blir spännande – han ser samma motiv som de andra stora konstnärerna – men han ser också annat, bland annat sina svarta landsmän. Han ändrar vinkeln – gör den lite större.
Med den förskjutningen av motiv blir han på sätt och vis representativ för utställningen som helhet. Det handlar om perioden 1950-2000 och de nästan 400 verken är utförda av svarta amerikaner som Parks, som alltså kom till Paris och Europa och upplevde en frihet de saknade i segregationens USA, men också av svarta afrikaner med rötter i de afrikanska länder och i Karibien som under perioden befriade sig från kolonialmakten Frankrike.
Utställningen har undertiteln konstnärliga rörelser och kamp mot kolonialismen och den tar även upp ett par för det här gemensamma medvetandet och identiteten under perioden startade och snart centrala tidskrifter.
Det blir lite som en parallell till hur bilden av Paris under perioden sätts av de stora Parisfotograferna – det vill säga bilden av vad det är att vara svart, med skiftande bakgrund, i samma stad under samma period. För inom de här miljöerna är utbytet stort och uttrycken många. Jazzen inspirerar även bildkonstnärer medan andra leker med föremål från sina ursprungsmiljöer som spetsiga sköldar i tidstypisk femtiotalseststik. För allt är samtidigt förankrat också i tiden, inte bara i rummet (Paris).
Men det är också tydligt att många av bildkonstnärerna ”gjort Louvren” eller snarare den moderna västerländska traditionen till sin – och återigen, lagt till den där förskjutningen som kan vara att tekniken är densamma: olja på duk, men motivet ett annat: en svart god vän.
Det är alltså en fin, rik och på sätt och vis spretig utställning, inte alldeles lätt att omedelbart få grepp om. Sätter man sig in i materialet så ger det mycket. Här finns rörande enskilda öden likaväl som det där i alla fall jag själv söker i konsten: Något som vidgar den tidigare föreställningen jag hade om vad det nu kan vara – bilden, existensen – något. Den där lilla förskjutningen av perspektiv som gör helheten större, och om man så vill – sannare.
***
