Dumhetens trygga triumf

Något liknande, fast omvänt, tycks ha drabbat den branschjury som häromveckan delgav årets guldbaggenomineringar. Fångade i sin egen enfald håller de på att utplåna kvalitetsbegreppet till favör för den allmänna smaken, i år med Millennium som ledstjärna. »Som om det fanns ett slags trygghet enbart i dumheten«, för att tala med den Thoreauskolade berättaren i årets mest förbisedda film »Man tänker sitt«.
Efter flera bakslag de senaste åren, där »Förortsungar« vann över »Farväl Falkenberg« och där »De ofrivilliga« blev utan pris senast, har årets mest utmanande, internationellt erkända filmer endast undantagsvis nominerats. Alltmedan pressen talar undfallande om utfallet som en framgång för kvinnliga filmare – ängslig eufemism för en annars så perverst mansdominerad miljö.
Redan förra året hoppade en av huvudjuryns ledamöter, Maaret Koskinen, av i protest mot »De ofrivilligas« kräftgång, dock med »insikten om fåfängligheten i detta gnäll. Här handlar det ju om att lojalt finna sig i majoritetens beslut« (DN 22/1, 2009). Förvisso, men ska man ändå tävla i konst, dessutom statligt finansierad sådan, så måste man också våga göra anspråk på kvalitet. Även om man till skillnad från Stig Larsson inte tror på en helt objektiv smak, bör man kunna skilja på vissa generella värden.
Häromveckan manade kritikern Anna Hallberg till uppror inom svenskt kulturliv, i ljuset av en kulturminister som tror på marknaden och »människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem« (DN 3/12), trots att svenska läsare tycks alltmer hänvisade till resultatorienterade bibliotek och standardiserade pocketbutiker. Vilka värdegrunder, för att bolla vidare Hallbergs resonemang, vill vi egentligen ha inom svensk film? Om delar av filmbranschen inte tar sig själv på allvar, hur ska den – i denna okonstens besynnerliga tidevarv – kunna begära att andra gör det?
Fotnot: Årets Guldbaggar delas ut på måndag.